Åh, jag är så lättavledd i vissa sammanhang. Och så har jag ju sköna vänner som vet att en fika gör att jag med gott samvete släpper "måsten" som gräsklippning och dylikt... Så det är klart att jag inte grävde i någon rabatt igår. Jag klippte inte ens gräset. Ändå känner jag mig inte alls särskilt usel. Gräsmattan ligger ju kvar och kan klippas idag, istället. Och minsann om inte kirskålen är kvar den också. Motsatsen vore ju rent lysande; tänk om man kunde ignorera bort ogräs? Jag skulle ha traktens mest välskötta trädgård!
I eftermiddag får jag fikabesök igen. Men nu tänkte jag att jag skulle ligga lite i framkant så jag tar helt enkelt tag i det som jag känner ska göras innan de kommer. Så kan jag slacka i lugn och ro igen - och njuta av en fin gräsmatta därtill! Lite motion blir det ju också.
Jag skriver inte så mycket om Norge eller Anders Behring Breivik. Det är det så många andra som gör. Men jag tänker mycket på det. Jag försöker att inte tänka i termer av hat och straff men det är svårt när den rena ondskan visar sitt fula tryne. Jag tänker på det som den unga tjejen från AUF sa i ett teveprogram: "Om en människa kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans!" Och det är ju där man får plocka upp det. Vi behöver inte älska just Behring men kanske kan kärlek fånga upp någon annan som går omkring och är en potentiell våldsverkare av det ena skälet eller det andra. I vårt samhälle går så många pojkar och unga män omkring och är grundligt okramade. Flickor och unga kvinnor också - men jag tror på något vis att det blir värre för de unga männen. Det är ju de som sedan flippar ut och skjuter omkring sig i skolor, köpcentra och... ungdomsläger. Som fastnar i tvivelaktiga politiska nätverk eller i kriminalitet. Kramar är naturligtvis inte svaret på frågan. Men jag tror det hade hjälpt. Det hade åtminstone inte skadat.
Nu: mera kaffe och sedan gräsklippning! Yeheyy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar