knyta ihop...

Jag har haft bättre dagar. Jag vet ju varför jag utsätter mig för det här. För Mats skull. Och min egen. För att vi vill ha ett liv tillsammans, till slut. Annars trodde jag att uppbrott och skiljevägar var ett passerat stadium i mitt liv. Åtminstone i de här kvantiteterna. Föga anade jag.

Vi började med en stunds avkopplande altanhäng, Ingrid och jag. Solen värmde gott ett tag där.

När det började kyla på drog vi oss in i köket och lagade mat. Ingrid hade handlat pasta och tillbehör till en god sås med oliver, vitlök, tomater och ansjovis. Till efterrätt blev det en superlättlagad och härligt mastig chokladmousse med hallon i en liten driva ovanpå.

Av det här...

... och det här...

...blev det så här!

Kvällen var glad, skrattig, allvarlig, förtrolig och öppenhjärtig. Ingen av oss säger farväl, utan att vi snart ses igen. På något vis. För så kommer det ju naturligtvis att bli.

Nu är jag helt slut. Dagen tar ut sin rätt och sängen och det fluffsiga duntäcket väntar...