En liknande diskussion fanns i FB-gruppen Sociala medier i skolan igår kväll, fast den då handlade om hur en förhåller sig till sina elever på t ex Facebook. Den etiska debatten som pågår handlar om huruvida en ska ha sina elever som vänner på FB, eller ej, om en ska ha ett privatkonto och ett lärarkonto, om/hur en ska använda Fejan i undervisningen osv. I mitt inlägg där skrev jag att...
De där vattentäta skotten... När en, som jag, bor och arbetar i ett litet samhälle där en ändå hela tiden springer ihop med elever och/eller föräldrar för att vi bor grannar, tränar på samma ställe, handlar i samma affärer, köper vår fredagspizza i samma butik, promenerar på samma vägar och t o m går ut på samma ställen emellanåt (många av mina elever är 18...)... så känns det inte särskilt utlämnat att vara vän med eleverna på facebook, heller. Jag försöker ändå tänka på vad/hur jag säger och agerar, av respekt för mig själv, mina barn och mina vänner så jag är likadan AFK som på FB. Däremot skulle jag aldrig någonsin skicka en vänbegäran till en elev. Om de däremot frågar mig accepterar jag vanligen. Vi har en utvecklad webbplattform inom skolan och FB används i skolsammanhang mest för att få snabb kontakt i något ärende eftersom vi alla kollar FB oftare än EdWise...
Detta sammanfattar egentligen också hur det fungerar för mig att bo väldigt nära skolan där jag arbetar. De vattentäta skotten är inte bara omöjliga - jag finner dem inte heller önskvärda. Närheten kan här vara en del av relationsbyggandet; det relationsbyggande som är en så viktig del av ens arbete.
När jag arbetade i Stockholm bodde jag som i en helt annan värld, relativt mina elever. Vi sågs enbart i skolan och de visste verkligen inte mycket om mig till en början. Jag visste absolut inget om dem. Vi fick börja lära känna varandra från scratch, och det är både arbetsamt och gynnsamt, beroende på hur man ser det. Jag behövde inte höra från kollegorna att "hans syster gick här för ett par år sedan och det var mycket arbete kring henne" eller "hon är ett äss" eller "hans föräldrar..." osv osv. Jag fick möta dem på "neutral" mark och vi fick lära känna varandra mer förutsättningslöst. Jag fick det absolut lättare att se mina elever som fristående individer. Jag kunde välja vilka delar av mitt liv jag ville visa dem och vilka jag ville behålla för mig själv. Nackdelen var att vi aldrig sågs utanför skolan, i några som helst sammanhang. Här i Byn möts vi ofta. Säger hej. Vinkar lite på avstånd. Stannar och småpratar - och på något vis verkar det tydligare att skolan inte står för sig själv utan är en integrerad del av samhället.
Nu när jag byter jobb (och bostadsort) kommer jag att ha tre mil till jobbet. När jag går ut för att handla, promenera, cykla eller ta ett glas vin på krogen är sannolikheten att möta elever, föräldrar eller kollegor i det närmaste obefintlig. Mina elever kommer inte veta något om mig innan vi möts - och jag inget om dem, förutom den nödvändiga, skolnära information jag kommer att få via mina kollegor. Det kan, som sagt, vara väldigt skönt, det också.
I artikeln jag just läst tycker en intervjuad lärare att det är skönt att pendla några mil eftersom hon då lättare kan lämna jobbet bakom sig, efter arbetsdagens slut. Det har jag inga problem med, alldeles oavsett. Jag har ju som princip att aldrig ta med mig rättningar och annat hem. Då kommer jag hellre in tidigare på jobbet, eller går hem senare. När jag är på jobbet jobbar jag, och när jag är hemma gör jag det inte.
(Öhm... alltså... fortbildning på egen hand, inläsning av aktualiteter, nyfikenhet på nya pedagogiska idéer och grepp, följande av mitt utvidgade kollegium och liknande tankeverksamhet kategoriserar jag mer som "personlig utveckling" än "jobb"...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar