Jag befinner mig vid en slags vägskäl. Alla, säger alla, har synpunkter på skolans värld. Politiker, journalister, forskare, föräldrar, ungdomar och barn, skolpersonal, allmänheten. Ja, till och med fan och hans mormor. Vi har ju alla en relation till skolan på något vis. Erfarenhet av den. Men jag börjar bli mer än trött på alla tyckare och förståsigpåare. Som anser sig veta hur jag och mina kollegor ska sköta vårt arbete. Som anser sig ha pedagogiska insikter av sällan skådat slag. Som har quick-fix-lösningar på stora dilemman.
Att svårigheter, dilemman och brister finns är inget att hymla om, men det stör mig så oerhört att mandatet och möjligheterna att arbeta för förändring till stor del verkar fråntas oss som faktiskt har hands-on-erfarenheterna. Som dagligen och stundligen skrapar knän och handflator i våra försök att räcka till på alla plan - och för vilka förnumstigheter är undgängliga.
Jag känner att jag snart tänker ta avsteg från den stora debatten och göra det jag gjort hela livet, nämligen att gräva där jag står. Inte nödvändigtvis rent geografiskt utan mer inom denna värld som är skolan - och som är en oerhört viktig del av resten av världen... Se om mitt eget hus, fördjupa mig, fortsätta lära och pröva nytt, dela med mig, få inspiration, utveckla samarbetet med mina kollegor (inte minst i mitt utvidgade kollegium), sprida tankar och exempel på hur det faktiskt är att arbeta i skolan (här är Lärartycket, som Anne-Marie gav upphov till, en fin möjlighet!) och vända alla vindflöjlar ryggen. Lägga ännu mer av mitt fokus på undervisning, på mina elever och på att skapa ett innehåll för dem.
För mediabruset tröttar min hjärna, kappvändarna stjäl min energi och de tvärsäkra, självutnämnda messerschmittarna ger mig skavsår i själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar