det som göms i snö...

Jag sitter vid köksbordet och lyssnar på Ring P1. Dricker kaffe till tända ljus. Ser ut över kvarteret. De senaste dagarnas blidväder och regnande har gjort sitt och marken är fläckvis helt bar. Det grönbrungråa dominerar. Trädgårdarna ser utfestade och slitna ut och himlen hänger gråvåt över taken.

Tar en klunk till av kaffet. Jag har, inte helt oväntat, sovit som en sten hela natten. Känner mig ganska utvilad. Jag älskar de mina så mycket att det gör ont i hjärtat men den här dagen ska få vara min, och enbart min. Jag hade ett fint samtal med en av hjärtevännerna om just detta, under sena juldagskvällen. Om vikten av att få vara självisk, ibland och i vissa sammanhang. Detta är ett sådant.

Bredvid mig på bordet ligger Britt-Marie Mattssons roman om Kennedyklanen. Jag har bara hunnit läsa några tiotal sidor (ögonlocken blev snabbt tunga igår kväll, när jag lagt mig för att läsa) men jag tycker mycket om tonen i boken. Den får bli mitt sällskap idag. Kanske tar jag mig en promenad. Det skulle vara skönt.

Och i kväll blir det lite vin och skönt snack med Catharina.

Snapshots... © M.Ronnby