En av mina vuxenelever talade om framtiden idag. Hen sa att "när jag var ung var framtiden så stor, så oändlig... nu förstår jag att den blir allt mindre..." och jag tänkte... att detta talar vi så sällan om trots att det är en av de få saker vi alla har gemensamt; vi ska inte vara här för alltid och har en fyllt femtio är det redan andra halvlek...Jag tänker mycket på det. Inte så mycket på döden, för den skrämmer mig inte, men på livet... att det kommer en dag då jag inte får vara med... då jag måste lämna dem jag älskar och att vi aldrig mer ska ses... att jag inte ska få veta hur det går för dem... för att detta livet är det enda vi får.
Sådana saker pratar vi liksom aldrig om. Men det kan ju knappast bara vara jag som tänker på det?
Jag tänker också på dem som redan lämnat livet. I dagarna är det ett år sedan P:s liv tog slut. Han var bara i första halvlek... Han hade så mycket kvar att leva. Vi vet aldrig när det ska hända. Vi måste leva. Nu. Här. Så mycket vi bara kan.
2 kommentarer:
Word. <3
<3
Skicka en kommentar