med glada ögon

Snö och kyla. M. Ronnby (by)

Jag återkommer till Sandy Hook Elementary... Hur kan jag inte? Sorgen.... Förfäran... De små barnen... kollegorna... Jag tror vi är många lärare som funderar på sannolikheten för att det skulle kunna hända hos oss, och vad vi skulle göra då... För... det som hänt i USA skulle kunna hända här. Tro inget annat.

Jag har mött ungdomar, genom mina lärarår, som känts som tickande bomber. Jag vet en ung man som närde ett sådant glödgat hat mot ett samhälle, och mot specifika lärare, som svikit honom å det grundligaste, dels genom att inte finnas där för honom när han behövde det som mest, men också - det mest förfärliga - genom att tala om för honom att de inte trodde på honom, att han aldrig skulle klara sig igenom högstadiet...

Vårt första år tillsammans var han mest bara fruktansvärt arg och våldsam hela tiden... men... det vände... sakta... vi var flera vuxna som verkligen såg honom... som stöttade honom... fick honom att upptäcka och ta fram sina förmågor... och när han slutade nian hade han ett fullständigt betyg - och med ett och annat VG, till och med. Han var så lycklig att han hade tårar i ögonen när han kramade om mig och frågade:

- Vet du vad jag ska göra nu?
- Nej?
- Jag ska ta moppen och köra till min gamla skola och där ska jag ta betyget och köra upp det i ansiktet på den #¤x%*^€/...
- Strunta i det... det är inte värt soppan... Vi har sett vad du verkligen kan... njut av det i stället...

Jag vet inte om han brydde sig om mitt råd. Men det är ju precis hur många gånger som helst bättre att köra upp ett betyg i ansiktet på en avskydd lärare, än en Sig Sauer... Och det gjorde han i alla fall inte.

Vid något tillfälle, några år senare, har våra vägar korsats. Och hela den unga mannen har utstrålat självförtroende och... hans ögon har varit glada. Glada ögon. Det finaste.