... but you can never leave

Morronjava

Det finns låtar som är så ofta spelade att jag ofta dissar dem för att de känns o-originella och förutsägbara. Smoke On The Water är en sådan. Stairway To Heaven en annan. Samtidigt är det så att de, bortsett från att de faktiskt är mästerverk, fungerar de som sköna tidsmaskiner. När det gäller den senare var jag lite för ung när den släpptes men när den förra släpptes så minns jag det som ett av mina tydligaste musikminnen. Jag kommer ihåg hur jag hörde den på en av skivbutikerna i Karlstad och hur den satte sig som en kärleksfull hästspark i min själ.

Igår kväll gjorde jag en tidsresa igen. Genom etern svävade plötsligt Hotel California fram och jag minns andra sommarkvällar för väldigt länge sedan och någon helt annanstans då jag, på samma vis som jag fortfarande gör, lyssnade på radio i det mjuka halvmörkret. Jag blundade och följde melodislingan... ackorden... det tillbakalutade solot... medan jag alldeles ljudlöst sjöng med, med helt rätt frasering. Somliga saker finns i ens system. Sommaren 1977... en fin sommar. Den också.

Hotel California - The Eagles

(Och jag tror inte texten har någon hemlig betydelse eller något sataniskt budskap om en spelar den baklänges. Musik- och filmindustrin, liksom drogerna, kan vara nog så helvetiska ändå...)