postfestival så det dammar om det

Det finns egentligen inte så mycket att säga om en festival eftersom den är något som måste upplevas. Redan första kvällen kunde jag inte förstå hur jag kunde tvekat inför att åka och hur jag inte kunde känna den där stora förväntan jag alltid annars gör. Euforin flög på mig som en fet nacksving så snart jag körde in på festivalområdet med bilen!

Sedan har det alltså varit strålande solsken, heta dagar, kyliga nätter, musik, skratt, prat, snack och samtal, kramar till tusen (och en och annan puss), sköna vänner, trötta fötter i dammiga kängor, fest till fem om morgonen, galna idéer, flirtar, mera musik, människor att sakna och nya bekantskaper att minnas, vatten (mycket vatten!), grillning, kall cider, apelsinjuicefrukostar, massa damm, femkronorsduschar, obefintliga möjligheter att mobilsurfa (åtminstone för mig som Telenorkund) och därmed kunna twittra och instagramma, mer än sporadiskt, rent underbar musik (Devin Townsend, UFO, Thunder, Backdraft och... förstås... RUSH!) sopmusik (KISS...), solcrème, generositet, kärlek, langos, vin, kära återseenden, en och annan cigarill och sentimentala avsked...

Det har helt enkelt varit en femdygns terapisession De Luxe. Bortåt 120 timmars eskapistisk bubbla, där omvärlden i form av facebook, instagram, twitter, mejl, nyheter, politik, samhällsdebatt och arbetslinje inte har ägnats någon större tanke alls.

Nu kan vardagen få komma igen. Jag är redo. Men först ska jag hänga tvätt.

Soluppgång, en lördagsnatt

Himlen är oskyldigt blå

Gråhund

Nån hippiefolka

Powerfrukost

Camp Öland

<3 rush="" td="">

Mera RUSH!

Torsdagsfrukost hos Öland

En betagande utsikt

En lika betagande utsikt

Jag tar väldigt få bilder på festivalvänner och de jag tar lägger jag inte ut. Bäst så. Men snygga var vi! ;-)
Likaså tar jag sällan konsertbilder eftersom jag inte har något tillräckligt bra objektiv, så jag kör med mobilkameran, istället.