som en röd gris

Retronaut. Baföratt.

Envisheten. Den är min mest negativa egenskap. Men också min mest positiva. Utan den skulle jag inte komma nånvart. När jag sett bröderna Coens A Serious Man (en riktigt svart historia om en slags modern Job) hade regnet upphört och en lätt vind hade torkat upp de fuktiga altanräckena.

Jag lovade mig själv att först bara måla själva räcket vid trappan och kanske en av sektionerna. Inte mer. Jag är så oerhört manipulativ. Och lättlurad. Lite drygt två timmar senare var samtliga sektioner grundmålade. Heh.

Nu har jag lovat mig själv att mer målat än så här blir det inte på den här sidan midsommar. Hm. Vi får väl se.

Medan några flingsalt-, timjan- och vitlöksoljeslungade klyftade potatisar rostas i ugnen och tzatzikin står till sig plockar jag undan, tänder ljus och slår upp ett glas rött åt mig. Kroppen är skönt trött. Det här är just sådan jag behöver i dessa perioder av stress. En motvikt. Något helt annat. Inte tänker jag på arbetet när jag målar. Nej, jag drömmer om kryddor och tomater och djungelgurkor och kanske någon agapanthus. Jag tänker mig in i ljumma sommarkvällar med dämpad musik och goda samtal.  Lata eftermiddagar med böcker och kaffe.

En fin dag och nu blir det lite kura skymning.

Atom Heart Mother (full album) - Pink Floyd