apati

Det är alltid svårt när helgen är över och det är dags att skiljas från min älskling. Vi har så roligt, hela tiden. Lyssnar på musik, skrattar, pratar. Pratar oändligt mycket om precis allting. Lagar mat tillsammans och myser i soffan. Umgås med vänner. Teven åker på sin höjd på en liten kvart till morronkaffepåtåren. Den här helgen har vi till och med glömt bort att spela Alfapet. Inte så konstigt att jag tycker det är tungt att behöva ta farväl och köra hemåt på söndagseftermiddagen. Det enda som är tyngre är när han, som idag, kör hem från mig. Huset blir plötsligt alldeles ödsligt och tomt. Tråkigt. Och jag blir lite som handlingsförlamad.

Han åkte nyss. Och fattas mig redan.

Men idag tänkte jag faktiskt tvinga mig själv att göra saker. Jag ska börja med middagsdisken och sedan ta ett varv med dammsugaren. Städa badrummet och lilla toan. I veckan är det visning på Huset och jag hinner, eller orkar, nog inte städa så mycket i morgon.

När jag gjort de här sakerna ska jag ta fram ett pyssel. Kanske virka något? Eller påbörja ett fulbroderi?