Botoxad, fylld och skönhetsopererad kvinna i morgonens tevesoffa. Också en slags förebild... Förstår hon vad hon bidrar till, för unga tjejer? Att hon, som hennes ex.svärmor säger i ett inslag, är med och skapar ett förtryck?
Vad är den här perfektionen som "vi" strävar efter idag? Som inte släpper taget om oss ens när vi blir gamla. Även vi som passerat de femtio ska vara unga, slanka och hippa. Det finns dagar då jag önskar jag "fick" strunta i alltihop och bara vara en Riktig Tant med städrock och systerskor. Jag skulle fan ha hatt och pösig handväska också. Ljus poplinkappa med blombrosch. Nu såhär på vårkanten.
Men det finns också andra dagar. Dagar då jag mår bra i mig själv. Då jag inte bara accepterar brister och fel som en del av hon som är jag utan till och med uppskattar och älskar mig - precis som jag är - och kan se hur ofullkomligheterna är mina faktiska styrkor. Hur dessa sprickor i min fasad låter mitt inre lysa igenom. Och hjälper mig ta in andras ljus.
De dagarna är numera de allra, allra flesta.
There's a crack in everything. That's how the light gets in...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar