Han hade rätt. När man har fina saker i livet kommer genast rädslan smygande. Rädslan att mista dem. Vetskapen att förr eller senare gör man faktiskt det. Plågsam insikt.
Kärlek. Vänskap. Vi fikar hos Catharina och när vi kör därifrån kommer sorgen över mig. Åh, vad jag kommer att sakna henne när det plötsligt är fem timmars resa mellan oss i stället för fem minuter. Alla våra fikor. Våra fina, roliga, högtflygande jordnära samtal. Middagar med vin och skratt. Stöttning och idébollande.
Jag bestämmer mig; den här vänskapen ska inte få rinna ut i sanden. Den ska jag vårda, underhålla och bevara. Vi kanske inte kan mötas lika spontant längre - men likväl ska vi träffas. Och ringa. Mejla. Skajpa. Chatta. Eller vad säger du, kära vännen?
Och... jag ska arbeta mer på att vara här och nu. Njuta av det som är. Glädjas åt det jag har. Mindfulness. Typ.
1 kommentar:
Ja usch och fy, jag kände likadant :(! Med vem ska jag lösa världsproblemen sen?? Vi måste absolut se till att hålla kontakten! Sen får vi väl bara bubbla mer när vi väl träffas;)! Jag kunde inte svara på ditt mess igår, behöver fylla på mob, men du har såå rätt i det du skrev*L*! Varm jättekram från mig.
Skicka en kommentar