svinbär

Frampå eftermiddagen drar vi på oss ställen och tar en verklig omväg till Kil för att fika med syrran Malin, Per & Co. Sitter i deras uterum och dricker kaffe och småpratar. Ungarna leker och livet går i ett skönt tempo. Vi pratar resor (de har just kommit hem från Vietnam) och det är inte utan att jag också blir sugen på Asien. Särskilt då Vietnam, Kambodja och Laos. Med Mats brorsa Dennis och hans fru i Thailand kanske det blir en resa vad det lider.
Närmre i tiden ligger höstens syrreträff. Malin för den på tal, men det var lite kul för jag gick i precis samma tankar i förmiddags när jag höll på och grejade. Vi bestämmer lite löst att det vore rätt käckt att ha den häråt och jag säger att vi kanske rentav kan ha den hemma hos mig när Mats är på sin årliga Sälenresa med jobbarkompisarna. Huvudsaken är att den blir av. En mysig tradition som vi lyckats köra några år nu...





När vi kommer hem tar jag mig an de resterande plockade vinbären. Det svarta guldet. Jag tar en liter, fint rensade, och häller i en rostfri gryta med en halvliter syltsocker, en deciliter vatten och sätter på plattan. Medan det värms upp tar jag en vaniljstång, skrapar ur den och petar ner den svarta läckerheten i vinbärsröran. Lägger sedan med även vaniljstången och låter det koka upp lite nätt. Under uppsikt och viss omrörning får den koka kanske tio minuter innan jag stänger av plattan och låter det svalna något. Sedan häller jag över marmeladen i rena, uppvärma burkar för att svalna och sedan, under hösten och vintern, konsumeras till exempelvis en bit brie eller kanske en god gruyère? Funkar garanterat till en kaxig ädelost också. Ja, man kan nog till och med ha det på en alldeles vardaglig rostamacka, för att göra den något mindre vardaglig.