Jag går nerför gatan. Hejar på grannen L. som är lättad över att den värsta värmen gett vika. Sedan tar jag tåget in till Kalmar. Det tar tjugonio minuter.Vid Larmtorget fanns tidigare en fin restaurang, Helen & Jörgens. Härligt kök. Numera heter den Larm och antagligen är det nya ägare. Där träffar jag ett gäng stickiga kvinnor i alla åldrar. Det är liksom bara att säga hej, slå sig ner och ta fram stickningen. Vi presenterar oss lite snabbt och småpratar med varandra. Kvinnan som sitter närmast mig pratar så jag tappar bort mig i räkningen på de förskjutna maskorna i sockarna jag stickar. Men hon är rolig och intressant att lyssna till och samtala med. Hur hon pluggade geologi på sjuttitalet och sedan fick jobb som kartritare. Blev ensam med barnen. Fick börja på en skrivbyrå. Lärde sig bokföring och att använda en dator. Gillade läget. Nu är hon pensionerad och läser psykologi och läser om många författare hon gillade som ung. Somerset Maughams noveller. Vi pratar om böcker och tipsar varandra. Äter Caesarsallad. Stickar vidare.
Torget gör skäl för sitt namn. Det smäckfullt på alla uteserveringar och ett väldigt hallå med någon slags uttagstävling för svensktoppen och även om vi sitter inne är glasdörrarna öppna ut mot folket och musiken. Strax innan det är dags att plocka ihop och ta tåget hem igen går Cajsa-Stina på scen. Lite mer lågmält. Bättre.
På tåget repar jag upp all felstickning och rättar till den.
2 kommentarer:
vad underbart det är med dessa oväntade möten! Tänker på alla underbart intressanta människor som finns därute. Tänker på alla dessa oerhört kompetenta äldre kvinnor som bara glöms bort, i konkurrensen om ett snävt utrymme. Vem sätter sådana gränser? Vi vet vilka som främst blir drabbade, som sorteras ut och läggs på glashögen.
Ja, det är fantastiskt. Jag tänker ofta att varje människa har [minst] en historia att berätta. Men det behövs också någon som lyssnar...
Skicka en kommentar