 |
| (Tors fiskafänge, Altunastenen. Bild: Achird*) |
Är det bara jag som helt automatiskt börjar räkna tiden mellan blixt och dunder? Eller är vi flera och varför gör vi egentligen det? Jag vaknade vid tre inatt av ett praktfullt knakelibrak och så låg jag vaken en stund och lyssnade till skådespelet som först närmade sig, sedan drog sig längre bort för att återigen komma lite närmare igen innan det klingade av och himlen öppnade sig och regnet bara föll och föll. Jag var för trött för att gå upp och titta på blixtarna. De lyste ju ändå upp hela sovrummet. Mississippi-en, mississippi-två osv...
Kanske är räknandet något jag har med mig från min barndom... för när jag var liten var det viktigt att veta om åskan var nära eller lång borta och åt vilket håll den rörde sig. Som jag minns det åskade det väldigt mycket, väldigt nära (åskan verkade följa Ätrans dalgång upp och ner och vi bodde på en gård helt nära ån, någon mil uppströms från Falkenberg) och alltid kvälls- och nattetid. Min mamma var väldigt åskrädd (är det nog fortfarande) och det var alltid samma procedur. Vi barn väcktes och skulle sitta och spela spel och vara beredda att springa ut till bilen om åskan kom närmare. Min stora skräck var just den där ruschen till bilen. Inne i huset kände jag mig alldeles trygg och i bilen också. Men att ge sig ut i mörkret och ovädret? Den grejen fattade jag aldrig...
Jag vet inte om det var nattvakan eller allmän utmattning som gjorde att jag höll på att inte ta mig ur sängen alls i morse. Ming skrev så bra om vikten av att ha en kropp som ställer upp på en. Som älskar en. Och nog har jag och min kropp haft (och har fortfarande, ibland) våra duster men den gjorde som jag önskade även idag och på något vis sitter jag nu här vid köksbordet, tittar ut över all härlig grönska, kaffar och har just pratat lite med Jenny som är tillbaka efter en vecka på Sardinien och nu på väg en snabbrepa hem till Oslo för att packa om för nästa del av reseäventyret. Jag lär ta mig till jobbet också. Och om det inte regnar blir det säkert en lunchpromenad också.
7 kommentarer:
kram... och tack :)
jag älskar personligen åska och ditt inlägg fick mig att vilja berätta om en liten anekdot från barndomen ;) den kommer kanske en dag :D
Jag tycker om blixt och dunder. Om en nu vet att ljudets hastighet är 340 m/s är det roligt att räkna ut avståndet också. Däremot hinner jag inte säga mississippi på en sekund nuförtiden :-)
En ska ju säga det på TRE sekunder så att varje mississippi blir ungefär en kilometer! ;)
Åååhh!! *insikt*
Jag växte ju upp längst ut vid havet i Halmstad, på det lilla berget precis ovanför Ringenäs och ja, jag lärde mej också att man skulle räkna när åskan dånade. Varje sommar var det ett gäng såna däre riktiga åskväder och alla sladdar skulle givetvis dras ut, TV, telefon och tja... jag tror vi drog ut alla sladdar. I ett av hörnen på vår tomt låg en riktigt stor stenbumling och kloss inpå den hade något smarto komit på att man skulle sätta en hööööög åskledare. Det står TV-master på det där lilla berget också så det var väl för att skydda dem.
Mamma bäddade av någon anledning ner oss i en stor hög på golvet i vårt stora vardags/TV/allrum varje gång det åskade, men jag minns inte att någon av oss var sådär jätterädd. Jag tror mest att det var så att hon ville ha "flocken samlad".
Mina kusiner däremot, deras Mamma var och är attans så åskrädd. Hon tvingade ut hela familjen i bilen såfort åskan gick. Det är "tur" att den familjen bor flera mil inåt landet i Rydö istället för här ute vid kusten där vi bodde.
Här omkring är det många som har kvar sina "åskbilar" stående på gården men det är nog inte många som bryr sig om att använda dem numera.
Nästa vecka ska det bli sådär tooookvarmt (gissa om jag ska befinna mej på stranden, i vattnet osv) så det blir väl kanske en del åska framåt nästa helg.
Härliga minnen, Anna! Några somrar bodde vi också så - ute på Bobergs Udde. Spännande!
Att vilja ha sin flock samlad... det kan jag däremot förstå.
Skicka en kommentar