status: vid liv

Jag hann inte ens dricka upp det där kaffet jag skrev om tidigare idag förrän det högg till i ryggen, när jag reste mig ur stolen, som om någon kört in ett rödglödgat samurajsvärd där. 

Smärta. 

Med stöd av diverse möblemang på vägen lyckades jag ta mig ut i köket och hämta dosan och räkningarna, men hade så jeffla ont när jag satt och skulle betala dem att jag mest bara ylade. I medicinlådan fanns två ynkans panodil zapp kvar. Jag tryckte i mig dem och bestämde mig sedan för att, när de börjat verka, ta mig ut och gå ner till apoteket (eller vad det nu är för ett hittepå) för att skaffa hem fler. Det kan tyckas som en kamikazeidé men det är bra att röra sig så mycket en bara orkar när en har ryggont. Det gick, om än med värdig långsamhet.

För säkerhets skull köpte jag två förpackningar och den vänliga kvinnan i kassan sa att jag kunde ta maxdos, åtta om dygnet, och jag log och sa javisst men tänke att jäjä damen... jag tar så många det behövs... (än håller jag mig inom trygghetsdosen, dock, eftersom jag också är rädd om min lever).

På inrådan av en väninna gick jag hem, petade i mig två till och la mig på spikmattan och lyssnade på Sommar i P1, med en dam Rausing och att höra henne prata var mer plågsamt än mitt liggunderlag, just saying. En skulle kunna tro att familjen Räddat Riket, och det mest hela tiden. Och så var det lite skatteflyktssnyft eftersom förmögenhetsbeskattningen är så stygg här. Yeah right. Hon berörde också familjetragedin, med svägerskan som blev ett offer för droger och brodern som blev galen och sedan gick hon över till att tämligen oförblommerat skryta om allt sitt välgörenhetsarbete... Spikmattan var, som sagt, len och skön i jämförelse. Medan jag låg där kom en aldrig så liten regnskur och stänkte ner lite. Nu är det blått igen...

När jag inte stod ut längre vankade jag omkring lite i huset, läste vidare i Torka aldrig tårar. 3. Döden och sedan gav jag upp igen och la mig i soffan och somnade så gott och vaknade till något teveprogram som hette Ponnyakuten. Hej och hå...

Laga mat, eller äta, känns ganska ointressant men jag har i alla fall meckat ihop en påssoppa. Slemmigt men mättande. Nu har jag tagit två tabletter till (6/8 av dagsransonen, då) och överväger att tvinga ut mig på en kort promenad till. 

Det är väldigt synd om mig. 

Nej, det är det naturligtvis inte. Men som alltid när jag drabbas av något i den här stilen vaknar min annars slumrande hypokondriker upp för tänk om det inte alls är ryggskott utan en tumör, va?... och så tänker jag, mycket tack vare Jonas bok (som jag nu läst klart), på hur hemskt det skulle vara att bli verkligen sjuk (på riktigt, alltså) och samtidigt vara ensam och inte ha någon som kunde hjälpa en. Som kunde finnas där och om inte annat hålla en i handen och ljuga och säga att allt blir bra - eller vara ärlig och säga att "jag stannar här, oavsett..."

Och sedan tänker jag på att jag inte är ensam om att tänka så. Den som påstår motsatsen tror jag är lite slarvig med sanningen.

Nu tror jag att jag ska fixa mig en mugg te och fortsätta mitt lidande. Jag önskar att ryggskottet, eller vad det nu kan vara (ebola?), ska ge med sig och om det inte gör det önskar jag mig ett handtag som hänger ner från taket - ni vet ett sådant en har i sjukhussängar? - så att jag slipper rulla ner på golvet, från soffan, under en hel del kvidande och så småningom samla mod och styrka att hiva mig upp, med hjälp av det låga soffbordet och soffkarmen. Denna graciösa manöver är säkert en underhållande syn (om nu någon hade fått se det... jag kom just på ett bra skäl till att det finns fördelar med att vara själv, ibland...).

Bajamajor utanför apoteket. Är det festival så är det.

Flera stycken människor - samtidigt! - på torget!

Ännu fler människor - samtidigt! - på torget!

Panodil loves you! Panodil saves! Halleluja!

Lithium - Nirvana