Förstår de inte att sanden kommer att blåsa tillbaka? In their faces.
(Fiskkonst i Orrholmsgaraget)
Men jag tänker att jag gjort mig av med en del barlast. Och ute skiner solen och smälter undan nattens is. Jag andas fritt och lätt.
måndag 2 april 2012
gammal kärlek rostar aldrig
"Gammal kärlek rostar aldrig". Jodå. Det gör den visst. Ibland. Och vänskapen - den kan rosta, den också. Jag känner fortfarande gruvlig besvikelse över det jag trodde var en hållbar vänskap, men som rostat sönder å det grövsta. Jag är besviken på vuxna människor som bär sig åt som om de satt i en sandlåda.
Förstår de inte att sanden kommer att blåsa tillbaka? In their faces.
Förstår de inte att sanden kommer att blåsa tillbaka? In their faces.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det tog lång tid innan jag lärde mig att lämna... bara gå iväg.. på sådana vänskaper. Inte så kul att alltid vara som ett rö för vinden.
Men man känner sig sig väldigt lätt om hjärtat när det gått en tid.
Ja, man gör det. Det tar jag fasta på.
En av anledningarna till att jag inte vill ha Facebook... personer ur mitt förflutna ska inte ha en articifiell webbledeslåtsasvärldssneakentré till mej och mitt. Jag kanske är lite fånig men säger man inte ja till folk så indirekt säger man nej och jag vill inte behöva göra så. Folk vars närvaro i mitt liv har fått "fejda" bort i tysthet ska inte kunna ta upp allt (och stjäla mer energi från mej) med ett litet klick.
Vänner i närhet, dvs såna man umgås med och som bor där man själv bor, den biten är svårare. Jag läste någonstans någonting om att "göra slut" med en vän... en grej som vi nog sällan tänker på. Men ibland måste man, antingen ordentligt med en rejäl punkt eller, något mindre akut smärtsamt låta vänskapen rinna iväg och bort.
Mniskor som man haft roligt med, gillar och upplevt saker med i ett visst skede i livet kanske inte alls passar en vid en annan tidpunkt eller så har de persoerna ändrats och man vill inte längre ha dem i sin närhet. Jag har en sådan (fd)vän, hon har ätit mej sen tidiga tonår, "spelat mej" och utnyttjat mej och mitt till max men så till sist blev det bara för mycket. Hon fattade nog slutligen att hon gick över gränsen och troligtvis kommer vi endast att prata lite på stan samt kanske skicka julkort (om jag har hennes adress, tänker inte leta) och det är så sköööönt, att slippa denna börda.
Blir förstås ledsen för din skull, men också nyfiken, och beklagar än en gång att du inte finns på promenadavstånd så jag kunde höra mer om detta lajv...
Kloka tankar, Anna!
Pärlisen> Jag tror vi pratat om det tidigare...
Ah... Ja, säger du det så har vi det. Just nu är minnet sämre än nånsin, så just nu ringer ingen klocka, men det kommer nog tillbaks när jag inte har huvudet helt dimmigt av t-röd, avfettningsmedel för bilar och kalklösande medel. ;)
Oh nej, jag har inte gått och blivit sniffare, vi flyttar på torsdag. :)
Skicka en kommentar