ära vare fejan, typ

Jag vaknar i en känsla av att befinna mig i ett slutskede. Ligger kvar i sängen några minuter och låter mig stanna i den känslan. Kanske triggades den lite extra av att en av eleverna frågade mig om min flytt. Jag kände ett sting av sorg när vi pratade om det eftersom jag arbetat med denna elev (och många, många av de andra också) ända sedan sjuan, då jag arbetade på högstadiet. Efter mitt år i Stockholm kom jag tillbaka hit till Byn och hade förmånen att få jobb på gymnasiet, men första terminen hade jag just den här elevens klass i engelska (då gick de i åttan) för att fylla ut min tjänst.

Att vara lärare är att vara relationsbyggare. Utan relation ingen bra undervisning, eller inlärning. Vi lär känna varandra. Vi samtalar om musik och festivaler och nyheter och livet och vi skrattar och skojar, sådär som man gör när man känner varandra ganska väl.

Men om inte förr så vid studenten så går vi skilda vägar och många träffar jag aldrig mer, av helt naturliga skäl. Student- och vuxenlivet tar vid och kanske flyttar ungdomarna till andra orter. Det är precis som det ska vara, men det är också förbundet med en viss sorg och saknad - inte minst när det gäller de elever en tar till sig lite extra.

Och nu är det inte eleverna som ska lämna (jo, ett gäng ska givetvis göra det också och jag har känt många av dem också sedan sjuan) utan jag - och jag ska fullt ut erkänna att det känns svårt. Säkert kommer jag att fälla en och annan tår den sista arbetsdagen.

Trösten finner jag inte i Bibeln, men väl i en annan "bok": Facebook. Där har en del av eleverna lagt till mig som vän och där kan vi hålla lite lagom kontakt, eller åtminstone ett öga på varandra.

(Konstnär: Joakim Johansson)

Så tänkte jag där jag låg kvar i min säng och lät dagen komma till mig. Nu är det kaffe, nyheter och ett long distance call...