va?

Vissa morgnar är tyngre än andra. Jag sover hela natten. Hårt och drömlöst. Och vaknar helt slut med ett järnband runt huvudet. Inte huvudvärk utan bara spänning. Det är då jag lyfter mig själv i håret och kliver upp ändå. Tvingar mig att mekaniskt göra allt det där jag gör på morgonen.

En ska lyssna på sin kropp, sägs det. Jag lyssnar allt jag kan. Men idag hör jag inte vad kroppen säger. Den bara muttrar för sig själv, ju. Stretar emot och kör the silent treatment.

Så jag svarar med samma mynt. Sparkar upp kroppen ur sängen. Duschar. Äter havregrynsgröt (frukost, alltså - how about that, va!) och dricker mörkrostat kaffe. Virar in mig i en gosig tröja och lägger fötterna på bordet. Men säger inget jag heller.

Är det detta som kallas att utkämpa en inre strid?