på sin vakt

Två veckor kvar på jobbet, idag. Två veckor. Som vanligt rensar jag sinnet och själen genom att också rensa fysiskt. Jag har plockat ur alla mina egna böcker ur bokhyllan och släpat hem dem. Går igenom mappar och slänger otroligt mycket och arkiverar det som måste sparas. I takt med att jag gör det lättar osynliga ok från axlarna som värker. Jag är här. Nu. Men också där. På nya arbetsplatsen. I nygamla trakter.

Igår frågade chefen mig om jag ville bli avtackad i kyrkan eller vid studentlunchen. Ehh? Måste jag bli avtackad överhuvudtaget? Jag är ju knappast någon trotjänare? Men om jag måste välja - studentlunchen bland kollegor och elever och inte av någon anonym nämndsordförande eller bildningschef som jag mestadels knappt sett ryggtavlan på, ens. Jag tycker det är pinsamt med den sortens uppmärksamhet.

Däremot har jag tackat av mina elever. Jag har tackat dem för gott samarbete, för goda resultat, för skratt och engagemang och tillit. För att vi haft så mycket roligt och trevligt tillsammans, på vår lärdomsresa. Jag har önskat dem lycka till med framtiden och lovat/hotat hålla ett litet getöga på dem via facebook - de som bett mig bli vän med dem även där.

Jag vet inte så mycket om mitt nya arbete ännu, förutom att det nästan enbart kommer att bli en-till-en-undervisning och ännu mer relationsintensivt. Jag vet också att jag kommer att sakna helklassdynamiken men få ut mycket gott av att istället arbeta mycket nära några få elever. Och mitt uppdrag kommer att vara detsamma - lärarens. Jag ser fram emot det! En intressant och utvecklande utmaning!