söndag 28 juli 2013

nå?

Nu börjar det dyka upp frukter på den sista av chiliplantorna - "Fatal"!
Just idag är jag väldigt nöjd med att kunna gå omkring här hemma, och kanske framåt eftermiddagen ta en promenad uppåt skogen, men ibland får jag sådan vandringslust. Eller cykellust. Inte på en långpromenad eller en liten cykeltur. Det kan jag ju göra själv. Gör själv. Men... en lite längre vandring. I fjällen, till exempel. Eller en cykelsemester på något ganska platt ställe, som Gotland, Öland eller kanske Holland? Jag vet att många av mina vänner gör sådant tillsammans med sina respektive, eller tillsammans med andra entusiaster. En del gör sådant mest hela tiden. De cyklar, åker skidor, vandrar och har sig. Och jag blir lite avundsjuk. Det måste ju vara lättare att hålla sig till sunda, sköna utevanor om en har lite draghjälp?

Jag undrar... hur hittar de varandra, de som gillar sådant? När jag någon gång har föreslagit den sortens helg- och semesteraktiviteter till dåvarande partners, eller föralldel även till en del vänner, har de fått något flackande i blicken. Någon har till och med skrattat och tvärvägrat att ens tänka på det. Det tycker jag är lite synd.

Nu är det ju inte som att jag inte har vänner som gillar friluftsliv. Jag har en väninna som faktiskt inviterade mig, för några veckor sedan, att hänga med på en helgvandring i snapphanebygden. Men just den helgen hade jag redan annat bokat. Och yngsta syrran föreslog en yoga- och vandringshelg uppe i Sysslebäck, men jag tyckte det var lite för dyrt vad med Londonresa och Saudibiljetter och sådant. Men de två förslagen, och personerna, är faktiskt de enda jag kan erinra mig, i modern tid.

Just nu har jag ont. Och ett antal helger (faktiskt alla fram till och med den näst sista i augusti) bokade för ett eller annat. Men sedan kommer den härliga hösten. September... oktober... med krispig, hög luft att andas... det underbara ljuset... och de fantastiska färgerna. Nästan myggfritt (om en nu prompt måste vandra i en skog). Då skulle jag verkligen, verkligen vilja göra en längre vandring. Typ fredag till söndag. Sova ute, eller i en övernattningsstuga. Njuta av fin natur och starka ben. Äta och dricka enkelt (inte kånka med grillar och kött och ölburkar och vinboxar), kanske sitta vid en liten lägereld, samtala om vad som faller en in och så krypa ner i sin sovsäck och glida bort från sin trötta kropp. Vakna och koka kaffe. Sträcka på sig och så småningom fortsätta sin färd... Är någon på?


4 kommentarer:

ming wan lee sa...

egentligen samma dilemma här, att en behöver draghjälp, antingen ekonomisk eller social. Gjorde ju en vandring i fjällen med dottern för två år sedan och det var ibland det skönaste jag har gjort! Hon var tio då och höll nästan samma tempo som jag själv, vilket är viktigt när man vill gå mycket. Vid varje bilsemester i Europa med exet beställdes en vandringsstrapats i bergen - mitt måtto: ingen semester utan strapats! naturupplevelserna höjer varje kulturresa. Man behöver den ack så viktiga balansen i tillvaron :)

magda sa...

Ja! Strapatser är härliga! Med dem i ryggen blir stillheten, baden, den goda maten så mycket mer njutbara!

När ni gick, du och dottern, gick ni själva eller i någon form av sällskap? Jag ser ju att STF anordnar en del vandringar - kan ju vara något för mig...

ming wan lee sa...

Vi gick själva. Jag frågade inledningsvis en vän som tipsade om Ammarnäs, eftersom vi var inriktade på att skåda fågel. När jag googlade och fann en sameby jag tyckte verkade fin tog jag kontakt med Mikael Vinka. Rekommenderas verkligen! han var vår bergsguide under tre dagar och vi fick sova i kåta på hans mark, fiska och vandra på annars slutna betesmarker. Det kändes som ett unikt privilegium. Övrig tid bodde vi ensamma på ett vandrarhem inne i Ammarnäs och bekantade oss snabbt med byborna som ville att vi skulle flytta dit :) En heldag ridning med islandshästar klämdes också in - allt gick väl på 12.000 för 10 dagar men jag rekommenderar det varmt, eftersom vartenda öre, förutom tågresan, gick till byn. Själv kommer en kanske aldrig mer att kunna göra om det, så det var ett minne för livet.

magda sa...

Det låter verkligen alldeles fantastiskt gott! Både naturupplevelsen och att ni gjorde det tillsammans, du och dottern!

Jag noterar tipset! :)