världen är så stor så stor

Idag tog jag mig en solig, men småkall, promenad längs en av mina minnesalléer. När jag jag var ungefär sex år flyttade vi till ett alldeles nybyggt miljonprogramsområde. Fast det förstås... Begreppet "miljonprogram" hörde jag nog inte förrän ett och annat årtionde senare. För mig var det bara vackert. Vitt och vackert.

(Högst däruppe på hörnet, närmast himlen, bodde jag!)

Vi bodde högst upp på sjunde våningen i vårt hus och de första månaderna hade vi inget balkongräcke. När vi så småningom fick det brukade jag ofta leka ute på balkongen. En favoritlek gick ut på att ta en vattenkanna med lång, smal pip, fylla den med vatten och sedan hälla ner det i springan mellan golvet och räcket. Grannarna var inte riktigt lika förtjusta i den leken. Och så brukade jag titta när kanotisterna tränade nere i viken. Eller på byggjobbare som med stora sprutor fyllde skarvarna mellan väggplattorna, på fasaden, med en trög, seg grå massa. Om nätterna drömde jag, i flera år, mardrömmar om de där gubbarna och deras sprutor. Jag drömde att de sprutade blod.

När jag vandrade runt i området idag tänkte jag på hur liten ens värld var då. Vi lekte ju bara på vår gård. Sällan på de öppna ytorna mellan höghusen och aldrig på Styrbordsgatan, vars hus stod rygg mot rygg med våra. Liten och trygg.

Min bästis på gården hette Kia. Hon bodde med sin mamma Karin, som var skolfröken, i låghusen nedanför vårt. Kia och jag började skolan tillsammans. Jag minns det inte själv, men enligt legenden ska Fröken, vid slutet av den första skoldagen, ha frågat om det var någon som ville något innan det var slut på dagen. Då lär jag ha räckt upp handen och sagt att jag gärna ville stå där framme där Fröken stod och sjunga "När lillan kom till jorden". Och så fick jag det.

Vid klädkrokarna i korridoren fick vi klistra bokmärken så vi skulle kunna veta vilken krok som var vems. Jag fick ett blåmesbokmärke. Det tyckte jag var fånigt. Varför kunde jag inte bara få skriva dit mitt namn? Fast det vågade jag såklart inte säga. Att vara kritisk eller frispråkig var liksom inget som premierades - varken hemma eller i skolan. Man skulle vara tyst och snäll. Inte säga emot.

Själva skolan var inhyst i en källarvåning i slutet av den långa höghusraden, eftersom Orrholmsskolan ännu inte hunnit byggas. Fröken brukade stå utanför källartrappen, vid husgaveln, och ringa i en mässingsklocka som satt på ett skaft. Kia och jag kom nästan alltid försent så att Fröken blev jättearg på oss. Ingen förstod hur vi kunde komma så sent när vi gick så tidigt. Men vi hade ju en så rolig skolväg. Det fanns gungor och rutschbanor och ibland gick vi in i affären och köpte gröna Riff som smakade saltlakrits. Eller så gick vi ner i det stora, underjordiska garaget och andades in avgaserna som galna. Vi tyckte det luktade så gott, så gott.

Vi var också sena hem ibland. Fast det var Frökens fel. Tyckte vi. När vi hade matematik och skulle lära oss addition fick vi klippa ut små blå och röda pluppar i klisterpapper, vilka sedan skulle klistras in i räkneböckerna. Säkert hade fröken en pedagogisk idé med detta men jag är tveksam till om den hade avsedd effekt. Kias och mina pluppar skulle i vilket fall vara absolut cirkelrunda och att omständligt klippa till dessa små figurer med trubbiga saxar och fumliga barnahänder tog sin rundliga tid. Och vi fick ibland inte gå hem förrän vi var klara. Annars tror jag skolan gick bra. Den erbjöd ju inga direkta utmaningar eftersom jag redan kunde läsa och skriva och matematiken var ju inte alltför avancerad, den heller. Jag hade med mig egna bänkböcker. "Pia i fjällen" och böckerna om Kulla-Gulla. På rasterna bara lekte och lekte vi.