När jag kom hem i tisdags kväll låg där ett brev i min brevlåda, bland bokpaket, räkningar och reklam. Ett tackbrev för ett tackbrev. Barbro Rydell, min gamla lärarhjältinna, hade svarat på brevet jag skrev till henne för en två-tre veckor sedan. Nu var det min tur att bli glad när hon skrev så innerligt om "den skoltid vi hade tillsammans" och om det yrke vi båda valt. Nästa gång jag åker till Falkenberg ska jag besöka henne. Jag är inte alls säker på att hon egentligen minns just mig (troligen inte) men jag minns henne. Hela nittitalet bodde vi bara ett par kvarter från varandra och hon cyklade förbi nästan varje dag, på sin damcykel, i sin propra trenchcoat och sidenscarf runt huvudet. Alltid på gång med något.
Varför pratade jag inte med henne då? Jag vet faktiskt inte. Någon gång tänkte jag väl på det men jag hade så fullt upp med allt runt omkring mig att det bara inte blev av, helt enkelt. Jag är så glad nu - att jag gjorde det. Att jag liksom hann. Uppenbarligen är hon det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar