surprise double

Under min uppväxt hade jag en slags storebrorssubstitut. En världssnäll kille som var fem år äldre än jag och full av tålamod med en jobbig skitunge. Genom åren var vi lekkamrater, barnvakt-barn och uppåt tonåren hängde vi som mer jämspelta kompisar. Han var alltid glad och rolig och riktigt stilig och klasar av tjejer som hängde efter honom. Men han var min "storebror". Dessutom var han polare med både min älskling och hans äldre bror och genom åren har Mats (a k a älsklingen) och han haft kontakt, om än ytterst sporadiskt spontant och med typ tio års mellanrum. Jag har inte träffat honom sedan barnen var rättsmå, vilket alltså bör vara en bit över tjugo år sedan.

Och... i morse ringde min älskling till honom och bjöd hit honom. Det var det som var överraskningen! Och ja, jag blev verkligen galet överraskad och sjukt glad! Men... överraskningen var ju dubbel: Lasse visste inget om mig... utan trodde att han bara skulle hem hit för att träffa Mats!

Jag blev lite pirrig. Skulle jag låtsas vara lite likgiltig och oartig tills han kopplade vem jag är eller skulle jag direkt hälsa i hand (som om han vore en främling), se honom i ögonen och säga "Hej... ...Magda" och sedan invänta reaktionen?

Och... jag gick fram till honom... tog i hand... och... på en nanosekund - jag såg det i hans ögon - såg han vem jag var... flög upp från stolen... och slöt mig i en bautakram...

Och nu sitter vi här. God mat i magarna. Vin i glasen. Skratt, sköna samtal, minnen och närvaro i nuet!



Min älskling är faktiskt absolut världsledande i överraskningar!