Jag går in i vardagsrummet, när det skymmer ordentligt, för att tända de långa vita ljusen i fönstret ut mot gatan. Jag stannar till med den gula tändaren i handen. Satte jag inte i nya ljus i morse? Nu står de udda mässingsstakarna tomma. DÄM. Jag glömde släcka ljusen i morse när jag gick till jobbet. Jag som alltid brukar dubbelkolla. Men i morse fick jag en känsla av brådska och skyndade mig att larma och låsa så jag glömde dra på broddarna på stövlarna. Jag kom på det just när jag låst men orkade inte gå in och krångla med att sätta på dem utan gick lite försiktigt till jobbet. Glömma broddarna är väl en sak. Men... ljusen? Inte för att det någonsin ever hänt något på alla de år de fått brinna ut av sig själva, om än i min närvaro.
Och inte hände det något idag heller. Men... ändå. Jag får skärpa mig.
I brevlådan hittade jag två räkningar, blandad reklam och en bok av kubansk-amerikanska Cecilia Samartin,
Señor Peregrino. Kenneth rekommenderade henne till mig när jag var med på deras bokklubb förra veckan och jag är glad att jag lyssnade på honom. Jag har inte fått något alls gjort efter jobbet, men jag har läst en fjärdedel av boken. Vackert språk och en skön berättelse om hopp, vilja och kanske också om kärlek. Kanske skulle fixa mig lite te nu, och fortsätta titta på Vetenskapens värld och få bekräftat det jag alltid tänkt; att fullmånen varken har med sömn, beteende, barnafödande eller menstruation att göra.
 |
| Ny bekantskap. M. Ronnby CC |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar