om skidåkning

Jag har inte åkt skidor sedan jag gick i sjätte klass. Eller om det var femte? På alldeles för breda skidor med kassa bindningar, knasvalla och tunga pjäxor kasade jag svärande och snorande runt något av hatspåren på Skutbergets friluftsanläggning, strax utanför Karlstad. När en är uppväxt i Karlstad har en varit där många gånger och badat om somrarna eller åkt skridskor och skidor på vintern.

Jag visste redan då att jag hatade skidåkning. Verkligen hatade det. Hatet hade sin grund i skolaktiviteter i tredje klass, då jag tillbringade ett par skolår i Vessigebro i Halland. Där var vi också tvungna att plågas runt dåligt preparerade spår i förbannade kohagar för att ta ett märke som hette Snöstjärnan.

För att ta Snöstjärnan vill jag minnas att en var tvungen att köra två mil. Men troligen var det en kilometer. Redan det är alldeles för mycket med fel utrustning och med tvång. Och som om inte det räckte att nästan ta livet av sig för att få den där stjärnan (vem vill vara den enda ungen som inte har en i en hel klass med duktiga bonnungar?) skulle en sedan åka fler varv för att få ett jämrans litet blå-vitt-rött bomullsband som var ca 3 mm brett och 4 cm långt. Helst skulle en ha en klase med sådana där tapperhetssnören, men jag nöjde mig med två. Eftersom det var illa som det var med skolkamraterna utan att jag skulle behöva höra att jag inte orkade med de där fula banden också. Men eftersom jag utvecklat ett hat till utövandet av denna sport fick det räcka så.

Å andra sidan har liksom skolan aldrig riktigt lyckats ta död på saker för mig heller* och det är ganska märkligt med tanke på hur mycket de har försökt i vissa avseenden. Så jag tittade på jullovs- eller sportlovsteve och tänkte att det ändå såg ganska kul ut att åka utför. Så i grannens backiga kohage riggade vi skidstavarna i vinkel mot varandra och sedan åkte vi under dem. Bra balansövning och vi hade kul. Vi fick ta av oss skidorna nere i backen och gå upp (samma utrustning som det kasades runt på, på The Killing Fields of the Snöstjärna) och sedan spänna på oss dem och åka ner. I timmar höll vi på. Och roligt var det. Så roligt att en mörk vinterkväll när de andra gått hem stannade jag själv en stund för att bara åka några gånger själv.

Jag fastnade med skidan i en av "portarna" och eftersom detta var på den kassa utrustningstiden löste inte bindningen ut, mitt ben vreds nästan ett halvt varv och det tog mig en halvtimme att ta mig de tvåhundra meterna hem... Exit: skidåkning. Förutom de där påtvingade skolexkursionerna på Skutberget. Knät har tyvärr bråkat med mig sedan dess...

Men nu (och det är väl egentligen till detta jag vill komma) ser jag bilder på FB hur Matilda och Mike är i Sirdal och går på bortoverski i underbara vinterlandskap, min jämnåriga vän och kollega Ingrid berättar om sina skidturer kring Växjö och att en nu, för en rimlig peng, kan köpa jättebra utrustning... en annan jämnårig kollega och vän åker Vasaloppets öppna spår och andra är ute och bara har det kul i skidspåren. Jag såg t o m häromkvällen en motsvarighet till barndomens pepp-teve där en gammal skidstjärna (säkert tio år äldre än jag själv) höll skidskola för just sådan som mig, som hållt sig långt borta från snor och skavsår och ilskegråt och inte ens låtit sig lockas av utsikten till nyskalade apelsiner och rykande het choklad.

Och... jag känner en nyfikenhet... en liten lust att prova. Jag har scoutat lite och sett att det finns några skidspår häromkring och jag vill se om jag klarar det!

Jag är kanske lite sent ute i vinter? Jag har ju inga skidor, skor etc etc. Men å andra sidan är det nog snart skidrea?

Så här ser det lilla fanskapet ut. Bilden stulen från Ski Team Sweden X-Countrys webshop. De verkar ha slutat med de fjantiga små banden...

*Exempel: Gympalektionerna som jag allmänt avskydde (utom när vi fick spela handboll eller springa 100 meter) och mitt bästa betyg i Gympa var en 2:a vilket stack ut ganska rejät i ett betyg där det annars bara fanns i princip 5:or och en och annan 4:a - och ändå har jag alltid tyckt om att motionera/träna.

*Annat exempel: Slöjden. Särskilt syslöjden. Jag avskydde det. Fick aldrig något färdigt, utom ett par vantar till mig själv som blev så stora och sladdriga att inte ens min far kunde ha dem och synnerligen asymmetriska grytlappar. Resultat: 2:or som sällskapade med mina gympabetyg - och ändå har jag alltid hållit på med batik, sömnad, stickning, virkning, broderier, tovning, tälja superduperfina barkbåtar.

Jag tror att ovanstående exempel säger mer om mitt pannben än om skolans förmåga att skapa intresse och lust, entusiasmera och utmana...