fredag 22 februari 2013

vad gör alla singlar hela tiden?

Jag tar upp tråden från förra inlägget och fortsätter fundera lite. Om ensamhet. Tro mig. Jag vet ganska mycket om ensamhet. Om att känna sig utanför. Att aldrig vara riktigt, riktigt säker på att en är välkommen, eller accepterad. Om att veta att en del vänskaper inte lönar sig att odla eftersom en snart måste skiljas, i alla fall. Att se hur sådana som påstått sig vara ens sanna och verkliga vänner vänder en ryggen i en grisblink. Att känna hur en kanske inte har en enda person i hela världen som verkligen ställer upp om det kniper.

Och jag vet, alltför väl, hur ensam en kan vara i en tvåsamhet. Det kan vara det absolut värsta slaget av ensamhet. Alla som befinner sig utanför ser ju ett par, en tvåsamhet. Den som befinner sig fastlåst inne i denna, och tittar ut, ser inget alls. Bara mörker.

Lyckligtvis vet jag också mycket om Vänskap. Om värme och kärlek, om omtänksamhet och generositet. Om att nya vänner kommer till en om en bara är öppen för möjligheterna. Om en själv kan vara en Vän. Jag vet att det finns några som finns för mig om, eller när, jag behöver dem. Och de vet att jag finns för dem på samma vis. En del av dem bor väldigt långt bort. En hel dags resa, eller mer. Vi har kanske inte så mycket kontakt med varandra på daglig-, eller ens veckobasis. Men i samma ögonblick ett mejl plingar till, eller en lyfter luren och slår ett nummer... så är det som om inga avstånd funnes - varken i tid eller rum.

Och jag vet att några av de där banden som knöts för många, många år sedan visat sig hållbara och går att återuppta efter så många år att det känns läskigt att räkna dem, eftersom det får en att inse hur förfärligt längesedan det var och hur gammal en därmed är..?

Tyvärr - och det är väl det jag kan sakna emellanåt - är en dagsresa en ganska lång, och dyr, sträcka för en spontanfika. Eller en pastamiddag med efterföljande film. Eller vad en nu hittar på.

Ett annat tyvärr: det pratas för lite om detta. Att ibland, eller alltid, känna sig ensam är på något vis stigmatiserande. Och ändå... merparten av svenska hushåll lär vara singelhushåll. Vad gör alla dessa singlar hela tiden? Minglar de på fester? Har de fullt upp att försöka trycka in middagsinbjudningar i kalendern - eller hålla egna? Är deras telefoner ständigt upptagna så att en får ställa sig i kö? Springer de på konserter och spelningar mest hela tiden? Går de utvecklande kurser i dressyrridning, glasfusing, fönsterrenovering, porslinsmålning eller hundlydnad? Spelar de gitarr, dansar squaredance eller leder yogaklasser? Reser de till härliga, europeiska huvudstäder varje helg?

Nä. Just det. Skulle inte tro det. Men... vad gör de då? Har de också dagar då de faktiskt tycker livet är lite grått och trasigt i kanterna? Har de också kvällar då de skulle tycka det vore kul med en kompis i soffan - om det så bara vore för att dricka te och kolla på Skavlan? Eller dricka vin och småljuga för varandra? Eller lägga pussel? Bara ta en skön promenad?

Varför pratar vi så lite om detta? Varför tar vi inte och slänger skämskudden i ett hörn, kryper upp i sofforna, eller samlas vid köksborden (de riktiga eller de virtuella) och pratar om det? Biter huvudet av skam och kanske inser att vi kan hjälpas åt, även med detta? Inte skönmålar och väljer att bara prata om hur skönt det är att rå sig själv (vilket det är!) utan också vågar prata om de stunder då det kanske inte känns riktigt lika kul? Och rentav stöttar varandra? Träffas? Eller tipsar?

Nå. Nu har jag prokrastinerat nog för idag. Nu ska jag dricka en stor mugg kaffe till, ta en lång varm dusch och börja kånka ut skräp till bilen. Sedan får jag se vad jag ger den här dagen för innehåll...

4 kommentarer:

Silke sa...

Tänk att den här typen av tankar dyker upp vid vissa särskilda tillfällen :-) Men de är viktiga och värdefulla. Jag kan också känna att Singel=Ensam=Stigmatiserande, men vet inte i vilken omfattning det sitter hos mig elle rhos omgivningen. Värt att fundera över.

Tekla sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
ming wan lee sa...

ensamheten utmålas som en stark person i skrift men när vi kommer till den bistra verkligheten blir den en belastning. Singlar blottlägger all gratis arbetstid som läggs på uppfostran, tvättar, matlagning och städning och visar att det blir svårt att hinna med att arbeta, vara lönsam och mingla, vara rar och trevlig. Vi är en nagel i ögat på det väletablerade samhället. Uppror!

magda sa...

Jag läser och funderar på det ni skriver. När det gäller det stigmatiserade är det absolut inte singelskapet i sig självt utan Ensamheten. Det är fint att vara singel och självständig, men det är fult att vara ensam. Typ. ;)

Och ja! Mot barrikaderna!