Igår skrev jag om ensamhet. Vanligen känner jag mig inte ett dugg ensam. Men när jag börjar tänka på det kan det ibland kännas ganska ledsamt. Jag fick en del respons på det jag skrev igår, både här, på FB och via andra kanaler. Och jag tror det är så här: vi måste våga prata om att vi emellanåt känner oss ensamma. Om att vi behöver veta att det finns någon som rent handgripligen är villig att räcka ut handen och dra in oss i ett samtal, på en fika eller en promenadrunda i skogen. För ibland är nätet mer virtuellt än annars...
Jag tycker vi ska göra det för varandra. För att vi är vänner. För att vänskap är något av det allra, allra viktigaste som finns. Kan vi inte komma överens om det? Att vi vidgar oss lite? Att vi ser varandra och att vi är lite mer generösa med oss själva? För vem vet vem som behöver en vän härnäst?
Nu ska jag dricka kaffe och lyssna på
Lundströms Bokradio här i sängen. Det blir en fin start på dagen.
 |
| Min disktrasa... M. Ronnby CC |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar