more than just crazy...

Crazy Heart...

Jeff Bridges i högform. SÅ fin film och med underbart skådespeleri. Men filmen sparkar igång min hjärna och min mage...mitt hjärta... Alkoholismen... det oansvariga... all jävla skit... alla andra runtomkring som förväntas förstå... ställa upp... stötta och finnas till hands... och framförallt inte ställa krav. Jag mår fysiskt illa av det. Blir ledsen och skör och tokförbannad. Allt på en och samma gång. Tänker tillbaka. Vet att jag gjort rätt val.

Jag pratar inte om att dricka alkohol. Jag pratar inte om att dra till det med ett par flaskor rött, om helgen, eller någon vardagskväll nångång. Jag tycker ju själv det är gott med både vin och singelmaltwhisky. The occasional grogg eller tequila.

Nej, jag pratar om att tvångs- och vanemässigt dricka varje dag. Helg som söcken. Om beroende. Om att faktiskt - oavsett vad alkoholisten påstår - inget och ingen är viktigare än flaskan. Ursäkta mig, men jag hatar det. Jag hatar inga personer, men jag hatar sjukdomen och hur den trasar sönder människor - den beroende och andra runtomkring - och relationer. Hur den i sitt själva varande är ett enda stort förnekande vilket nästan alltid får den sjuke att vägra inse hur det är fatt. Att ta ständiga återfall mot bättre vetande, till skillnad mot andra kroniska sjukdomar som diabetes, hjärtproblem och allvarliga allergier där den som blivit sjuk vanligen gör allt för att hålla sig frisk...

Några få lysande, underbara undantag finns. Människor jag känner som lyckats bli nyktra och som håller sig nyktra. Kudos och kärlek till dem. De är verkliga hjältar och hjältinnor. De andra är bara...sorgliga figurer. De har redan tagit alldeles för mycket av min tid och mitt liv. För deras egen skull - liksom familjs och vänners - hoppas jag någon av dem kan nå insikt och söka hjälp. Själv. Det är enda möjligheten. För den som gör det kommer jag alltid erbjuda en utsträckt hand. Åtminstone några gånger...

Streams of Whiskey - The Pogues