När jag har tillräckligt mycket omkring mig hamnar jag ibland i ett känslomässigt och mentalt stormöga. Inuti blir jag alldeles stilla. Jag struntar i betygskataloger, mejl och sista-gången-genomläsning och går ut en sväng i solen. Låter fötterna bära mig till Konditori Fenix där jag köper en närande och god laxsallad, ger Herr Konditorn ett uppskattande och halvflirtigt ögonkast (baföratt, liksom... det flirtas alldeles för lite nuförtiden, anser jag!) och tar sälle tillbaka till jobbet, med en kollega. Vi spankulerar över en stor gräsplätt och jag väljer att inte gå på den uppslitna stigen utan i det lite oklippta gröna.Sedan äter jag min lunch i sakta mak, småpratar med Annhelen och ögnar sedan igenom en tidning som om tiden inte fanns. Drar mig tillbaka till mitt rum och pysslar lite med allt och ingenting och sedan är det de sista muntliga examinationerna för dagen, och för min del slutar detta med ett spontant, långt mentorssamtal och efter detta orkar jag inte så mycket mer och känner att det är rätt okej att plocka i ordning ett prov för en elev (så behöver jag inte stressa med det i morgon bitti), kolla statistiken på skolans fejsboksida, snacka lite med fler kollegor och öppna en skrivbordslåda, inse att den sannerligen behöver städas varpå jag skjuter igen lådan och upp uppgiften till en annan dag. Ringer husvagnsfirman och får bekräftat att husvagnen är utrustad med Det Viktigaste, nämligen en kaffebryggare.
I morgon är en annan arbetsdag. Då ska jag spika betyg, skriva åtgärdsprogram och kanske, kanske ta itu med den där skrivbordslådan, då. Kanske, säger jag.
Altanen är snart klar. Det blir fint, tycker jag. Ännu finare när byggnadsställningen är nere och finast när jag målat. Färdigmålning blir det inte på den här sidan midsommar, men grundmålning tänkte jag kirra i helgen. Det och olja in trappan ordentligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar