Det är om ryggen man känner saknad.
Framsidan håller nog masken.
Ansiktet kan,
om inte annat,
träffa sig självt i spegeln.
Det är nacken som är ensam.
Magen kan man ta i famnen,
och rulla ihop sig om.
Men ryggen blir kvar,
ensam.
Det är därför huldror och djinner
framställs
med
urholkad rygg.
Ingen trycker någonsin sin varma mage
bakifrån,
mot dem.
Där arbetar i stället ensamhetens håljärn.
Ensamheten möter man inte.
Den kommer bakifrån
och hinner upp oss.
(Källa här.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar