yyyyyl...

Tyvärr är det inte fräknar, utan färgflagor...

Allvarligt. Jag är så trött att jag nästan gråter. Varför kan jag aldrig erkänna mina begränsningar? (Hm... nästan aldrig...) Sista strykningen för dagen blev lite för mycket och det är ju ett mirakel att jag inte ramlat ner någonstans, eller lyckats sparka ut färgburken eller tappa penseln i någon taggig och oländig rabatt. Slog i huvudet gjorde jag tre gånger sista kvarten, jag har bitit mig i tungan (och nu svider det när jag äter ostkrokar), jag har en fet, trasig blåsa på högra långfingret (kommer sig av pennfattning på penseln) och tummen som jag jämt får ont i när jag anstränger den (se "pennfattning") är orörlig och även om den ser helt vanlig ut känns den som om den vore stor som en handboll. Som en naturens illvilliga plan att jävlas med mig har det visserligen inte regnat än (det är faktiskt en mycket vacker kväll - vilket en kan se om en orkar se ut genom fönstret... vilket jag inte gör) men det har jävlarimej blåst med orkanstyrka i kastbyarna.

Ändå diskade jag när jag kom in, tog en välbehövlig och underbart skön dusch och fixade mig en liten tallrik med mozzarella, tomatskivor, basilika, några droppar olivolja och lite flingsalt. Jag var så hungrig att jag åt stående vid diskbänken. Väldigt mysigt.

Nu har jag ändå lyckats släpa mig in till soffan med en liten skål ostkrokar (som alltså svider) och ett glas vin. Möjligen kommer jag att somna här. Ovaggad.

Satellite of Love - Lou Reed