stars hollow

Jomenvisst. Det blev en bra dag. Det hade jag ju bestämt, aight? När jag lämnade jobbet en stund efter fyra, hade jag gjort allt jag kunnat. Rättat det som gått att rätta, bedömt det som gått att bedöma och betygsatt det som gått att betygsätta, skrivit åtgärdsprogrammen och haft elever som kompletterat och gjort prov och allt möjligt. Även en kort promenad idag igen, över en fin gräsyta, för att köpa med mig en fräsch sallad tillbaka. Inte städat den där skrivbordslådan, men.. hej... något ska jag väl göra efter studenternas utspring?

Eftermiddagen är ljummen och fin och på sätt och vis kändes det lite ovärt att traska in på Rosikas ställe och vänta på min tur att bli klippt. Men Byn här är liten och salongen ännu mindre och rätt vad det var pratade vi alla med alla. Om skvallertidningar och sommartankar och gemensamma bekanta. Om det ändå bara hade funnits en Luke på Konditori Fenix så hade Byn kunnat ta upp kampen med Stars Hollow...

Jo, förresten. Har jag nämnt att min altan börjar bli fin nu? Jag har ställt ordning på lite möbler och sådant och när jag målat i helgen ska jag snygga upp rejält. Väck med en del grejer och fram med sköna växter och fina ljus.

Det tar sig!

En sak jag funderat över några dagar... Om en vet med sig att en är bra. Att en gör bra saker. På ett bra sätt. Riktigt bra, till och med, ibland. Om en emellanåt får bekräftelse på detta från människor en verkligen räknar med. Varför låter en (jag!) sig då sänkas så till den milda grad av spridda kommentarer som påstår det motsatta? Varför är det just de kommentarerna som borrar sig in under huden och fäller ut sina hullingar? Som ligger där och skaver och irriterar och till slut gör det svårt att se, eller tänka på, något annat. Det undrar jag.

The Moor - Opeth