katharsis

När han åker kommer en känsla av tomhet över mig. Vi lär träffas igen. Men det kommer att dröja. Och inget ska vara som förut.

Jag behöver tänka. Fånga in min själ. Så jag drar på mig varma kläder (smartaste draget idag: mössan!) och beger mig ut i fyra minusgrader, tokblåst och snöyra. Inte den sortens väder jag tänkte mig när jag bestämde mig för att promenera en timme varje dag i mars... men det fungerar. Som det brukar bli sjunker allt in och tankar och känslor sorterar sig. Till slut finns bara pulsen, rytmen och vinden kvar. När jag kommer hem igen, efter en timme, känns det bra.

Jag har förresten impregnerat nya, fina kängorna idag. Snart dags för premiärtur!