sockerdricksbubbel!

Jag tycker om träd! Och blå himmel!

Jag utmanar mig själv och när Stil är slut drar jag på mig ändamålsenliga kläder, kör en borste genom håret, startar en ny podd jag vill kolla in (Värvet, där en Kristoffer Triumf intervjuar intressanta människor i lugn och ro... jag valde avsnittet med Bodil Malmsten) och beger mig ut i den krispiga förmiddagssolen. Helt underbart. Varför har jag inte gjort detta oftare? Medan jag går där ger jag mig själv en uppgift; jag ska promenera varje dag i mars, i minst en timme.

Inte mycket till festival, än...

Att gå och lyssna på Bodil Malmsten är ju lite som att ha ett sällskap på promenaden. Gott sällskap. Jag tycker om sällskap. Särskilt om det är gott. En bit på vägen uppe vid Krysseboda (ja, jag förlängde min runda lite idag) får jag fysiskt sällskap av en annan vandrare. Vi fnissar tillsammans över hur galet halt det är på vissa avsnitt och varnar varandra för farliga ställen. Sedan stannar hon för att plocka lite blåbärsris (tror jag) och jag vandrar vidare. Podden med Bodil vill inte streama klart så jag byter till en annan jag också vill testa (Radiolab) och påbörjar ett spännande program om Beethoven och hans metronom och med en tajming som är snudd på otrolig kommer jag fram ur skogen, och ut på bar väg där jag kan sätta fart, samtidigt som Beethovens femte dånar ut i mina in-ears - i 160 BPM! Jag känner en sådan plötslig lyckorush... pulsen... solen... musiken... livet... att jag ler mig hela vägen hem. Sockerdricka i mina vener!

Schysst underlag! En bit, i alla fall...