att lyfta blicken

Att sitta på en utsiktspunkt och se ut och bort över blånande berg som liksom rullar fram över landskapet utan slut. Att gå vid havets rand och låta blicken vila vid en horisont långt, långt därute. Nästan se den flyta ihop med himlen. Jag tänker att sådant är meditation för min hjärna. Och jag tröttnar aldrig på det.

Barn som växer upp inne i städer och inte lämnar staden får aldrig uppleva detta. Deras horisont finns på andra sidan gatan, och är ett högt hus. Det pratades om detta i ett radioprogram för en alldeles lite stund sedan. Om barn i England och hur de får åka ut på landet för att väldigt bokstavligt vidga sina vyer och lyfta ögonen mot nya horisonter.

För många av dessa barn fanns det inte heller en glasklar koppling mellan exempelvis de här två sakerna: