Det blev en läskväll i går. Jag gav min älskling Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel och han har börjat läsa den. Själv avslutade jag den sista boken i Saltöserien, Aprilväder, och hade ju tänkt att liksom bara småbörja lite på Torka aldrig... Men redan efter ett par sidor var jag fast. Totalt fast, på det där viset att allting runtomkring bara försvinner. Så jag läste till sista sidan. I ett sträck. Jag minns inte ens att jag gjorde te. Eller gick på toa. Sedan gick jag och la mig.
Jonas Gardell berättar - om kärlek och familjer och utanförskap och frigörelse och att finna sitt sammanhang och att få vara den man är och hur en del får betala det högsta priset för detta - på ett sådant sätt att det kryper in i mig. Han skildrar en parallell värld. En värld de flesta av oss inte kände till så mycket av, då.
Stora delar av berättelsen kunde också, på sätt och vis, vara min egen berättelse. Och samtidigt som han beskriver Rasmus uppväxt bland rädda människor i ett trångsynt litet samhälle på landet, eller Benjamins i en "kärleksfullt kontrollerande" sekt... så gör han det utan att raljera. Utan att svartmåla. Han skildrar Livet. Människorna. Så som de är. Föräldrar som faktiskt älskar sina barn. Men inte förstår dem. Som vill det bästa för dem och ändå ser dem välja ett annat liv.
Den här boken vill jag rekommendera till alla jag känner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar