Det är något med Ryan Adams röst. Det sköra och samtidigt obetvingliga. Och det är minnen från en väg som var osäker och hal men samtidigt oundviklig. En tid som i all sin skakiget var alldeles... fantastisk. Jag vill liksom gråta och skratta samtidigt, när jag hör honom.
Som här, till exempel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar