bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge

Jag brukar säga att livet är fullt av val. Och att om en har modet att göra även de större valen och det visar sig att en valt fel (eller åtminstone mindre rätt) så kan en välja om. Igen. Tro mig... det är väldigt lätt att säga. I praktiken ser det ofta lite annorlunda ut...

Jag valde tidigt i våras att tacka ja till ett jobb som innebar att jag skulle sälja mitt Hus, säga upp mitt arbete, lämna Byn och flytta ihop med min älskling. Då kändes det som det absolut bästa och mest rätta att göra. Jag älskar honom, han är mannen i mitt liv och jag vill inte ha någon annan. Så känner jag!

Men... jag trodde aldrig att jag också skulle sakna så väldigt. Sakna Huset. Mitt arbete. Kollegorna. Eleverna. Vännerna. Byn. Men det gör jag alltså. Så till den milda grad.

Jag har varit nere och lättirriterad och känt att jag tappat en del av min glädje. Och... trots trevliga arbetskamrater har jag känt otrivsel på min arbetsplats. Jag har känt mig främmande och avskuren från skolomvärlden. Därutanför händer massor och det bubblar av dynamik och nytänkande. Men inte för mig. Jag skulle få arbeta på ett sätt som inte skulle kunna ge mig någon som helst bekräftelse eller utveckling. Och... märkligt nog... för många lärare på för få elever... Inget flippat klassrum, ingen IKT, väldigt lite av grupp- och klassdynamik och att "göra nytta". Helt enkelt inte jag. Och inte bara avskuren från skolomvärlden utan från världen överhuvudtaget. Det är ju inte bara eleverna som sitter bakom lås och bom. För att hämta en mugg kaffe måste jag passera tre lås. Vi är kameraövervakade. Den taggtrådsinhägnade och bevakade innergården inbjuder inte till varken elevpromenader eller lunchrastande. Internet är hårt begränsat... när jag surfat in på DN har jag ibland fått upp meddelande på skärmen att sidan inte är i enlighet med vår policy. Jag har känt mig mycket mer begränsad, för att inte säga instängd,  än jag trodde att jag skulle göra. Så känner jag!

Förrförra veckan skrev jag att jag skulle vilja leva i, och få ut det bästa av, två goda världar - men att det ju faktiskt inte går.

Sedan dess har jag grubblat över det. Och jag har pratat med min fina, sköna man om hur jag känt det. Och så kom jag på... DET KAN JAG VISST! Jag KAN leva i bägge dessa världar - fast till ett pris. There's no such thing as a free lunch... Priset är avstånd till den man jag älskar. Dock - vi har körkort. Vi har bilar. Och vi har en uttalad vilja att bevara vårt förhållande och vårda vår kärlek. Det kan man faktiskt göra även om man inte lever tillsammans 24/7.

Så... jag gör ett omval. Tar ett steg tillbaka. (Eller åt sidan, kanske?) Men inte utan existentiell vånda. Inte utan insikten om att en del dessutom säkert tycker jag är en idiot. Och en velpotta. Det får står för dem. De kan ju försöka ta sig ur komfortzonen och någon gång välja lite själva, i stället... Min älskling står bakom mig i detta beslut, liksom mina barn och de av mina vänner som vet. Jag flyttar in i mitt Hus igen (att Huset varit omöjligt att sälja tar jag som ett... tecken... det står ju bara där och väntar på mig). Går tillbaka till min gamla arbetsplats (där det otroligt nog fanns plats för mig - vad är oddsen för det?). Och tar upp helgpendlingen till min älskade igen. Vi ska ha så mycket roligt och fint tillsammans med varandra och med vänner och familj - vi ska bara inte bo under samma tak jämt. Åtminstone inte nu. Vår relation håller tveklöst för det här.

Så får det bli. Och nu när beslutet är fattat känns det bra. Riktigt bra.

Om framtiden vet en inget. Kanske tänker jag om vad det lider - eller så flyttar han ner till mig..? Time will tell. Inget är skrivet i sten. Utom detta: