det är så lätt men svårt

Jag är inte särskilt meddelsam om morgnarna. Åtminstone inte när det gäller att prata. Att lyssna på nyhetsmorgonen i P1 och läsa/skriva bloggar, slöfejsboka och sådant... det är ungefär vad jag klarar av. Vad min ork räcker till innan systemet är uppstartat. Jag vill inte klara av mer, heller. Jag vill vara i mina egna tankar och min egen tystnad. Samla ihop mig inför dagen, tänka på drömmarna och sortera upp mig själv. Mitt eget skrivande får igång hjärnan lagom varsamt efter nattvilan.

På det viset är jag nog inte helt lätt att leva med. Det är så lätt att säga, och tänka, att det är okej. Att en förstår. Att en accepterar. Men ändå... kan tystnaden bli lite väl påtaglig. Som om jag surar mig igenom morgonen. Det gör jag inte. Jag vill bara vara själv. Aldrig är den känslan så stark i mig som just om morgonen.

Den här fina fredagsmorgonen är inget undantag. Jag dricker mitt Zoegas. Ljudlöst. Himlen kanske blir blå idag. Dimman över ängarna har just lättat. Naglarna är nylackade och jag har en mjuk och skön kofta på mig. Undrar var mina röda örhängen är... jag skulle vilja ha dem på mig idag.

I eftermiddag bär det av mot Stockholm.