Här hade jag tänkt sticka vid lunchtid, har packat bilen och tankat den full. När jag kommer till jobbet och slår av tändningen är det något som fortfarande väsnas i motorn och det liksom tystnar inte på flera minuter. Fylld av onda aningar försöker jag ringa till Mats men mobilen har ingen uppkoppling. Inne på mitt arbetsrum tar jag itu med telefonen och då visar det sig att Mats försökt ringa mig eftersom han sett att bilen lämnat efter sig en blöt rand när jag kört ut från gården.
Jag gick ut till bilen igen och ringde upp Mats för att få lite råd (ge mig en dator eller en mobil eller något kreativt projekt och jag löser det. Ge mig ett bilfel och plötsligt består hela handen av enbart tummar...). Under tiden öppnade jag motorhuven och kollade vattennivån. Inget vatten i kylsystemet whatsoever. Zip. Zero. Nada. Nothing. Jag fyllde på med över tre liter som liksom bara försvann. Gick in och tog frukost och gick sedan ut för att fylla på mer vatten. Då fanns åtminstone en bottenskyla i expansionskärlet... Jag fyllde på 1½ liter till och noterade att det inte längre rann undan.
Men läget är prekärt. Varför skulle detta hända just denna dag av alla jeffla dagar? När jag har typ 45 mils körning som väntar? Och Mats inte ska vara hemma? Fanfanfan.
Som tur är är min älskling något av en ängel. En skyddsängel. Så han har redan ordnat så att jag kan ta hans bil (han ska ju själv ta motorcykeln till Göttlabårj) och behöver alltså bara få hem Bettan till Skoghall igen. Måtte det gå. Jag får fylla på mer vatten (om det behövs) och så bunkra upp med vattenflaskor, just in case. Sedan får jag packa om och in i hans bil och så köra söderöver - något försenad. Men... jag kommer iväg! Min älskling är räddaren i nöden! Kudos till honom!
Och... damn you, Murphy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar