Eller... så finns det ändå en mening i detta.
Mitt hus omsluter mig som en varm, mjuk filt.
Här är mitt innanförliv.
Hela dagarna lever jag ett utanförliv.
Arbetar. Möter människor. Ständigt.
Möter dem på halva vägen - minst.
Jag känner kärlek till mitt arbete och på så vis också till dem jag möter där.
Men det är en krävande, hungrig, allt uppslukande kärlek.
Den ger tillbaka men vill hela tiden ha mer.
Så när långa arbetsdagar går mot sitt slut låter jag Huset omfamna mig.
Värme. Stillhet. Jag kan vila i min tystnad.
Eller slå sönder tystnaden och dansa mig trött till musiken som är en annan av mina kärlekar.
Dricka te. Umgås. Läsa. Teva.
Tänka. Skriva.
Kura i skymningen.
I mitt vita, varma hus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar