pussligt

Sigrun förklarar.

Livspussel är ett intressant uttryck. Jag får en känsla av en ram inom vilken man ska trycka ett visst antal bitar, i förväg formad av någon annan. Jag kände det inte riktigt på det viset ens när livet var som mest fyllt av extra allt. Och nu... är mitt liv ungefär som något av Sigruns pussel. Några stora, oformliga bitar. Med knopp.

Annars har den här helgen kretsat bland annat runt just ett stort pussel som jag och Matilda har hållit på med. Det är inte riktigt klart. Jag skulle tro att jag sätter mig vid det någon stund ibland, och lägger någon liten bit. Det har varit trivsamt att sitta där, spana efter bitar, granska förlagan och småprata om allt och inget med avbrott för lek och skoj med Sigrun, långpromenad, samtal med Mike, laga god mat och se någon film tillsammans. Som alltid blir det lite gråare och ledsnare när de åker hem, men det är smällar jag får ta.

Förra veckan susade förbi. Massor på jobbet och så träningen. Jävelknät bråkar med mig, så det blir en del cyklande. I torsdags var jag på bio med vännen Erica. Vi såg Bland män och får, en fantastisk, isländsk film som jag gått och fnulat på sedan dess.

Ptja. Det var väl det hela. Helgen gick för fort och var för kort. Men det kommer en ny snart.

When the Hurt Is Over - Mighty Sam McClain

overload

Det är mycket nu.

Come Away With Me - Norah Jones

med en doft av tjära

Jag tar tag i luggen och drar den under näsan. Drar in en svag, mjuk doft av tjära. Älsklingen hade köpt schampo från England. Något specialschampo som ska vara väldigt bra för till exempel irriterad hårbotten. Han beställde en flaska även till mig och jag har provat det nu på morgonen. Håret känns mjukt och lent och doftar, som sagt, gott. Huruvida det gör någon sus på min hårbotten återstår att se. inte så att jag har några jätteproblem, men dels tenderar jag att få nästan som eksem i den om jag har en stressig period och dels blir den extremt torr (och därmed irriterad) när den torra, kalla vinterkylan sätter in. Skadar väl inte att testa i alla fall, tänker jag.



Det har regnat rätt bra i natt men nu spricker himlen upp och lovar en ganska solig och fin dag. Inte för att jag hinner fundera så mycket på det, då... Just idag måste jag jobba länge. In tidigt (strax, alltså) och så avrunda med ett möte med en komvuxelev som ska läsa engelska på distans. Jag gör ett undantag idag, för att tillsammans lägga upp en studieplan, men kommer också att poängtera att min arbets- och fritid är lika viktig som någon annans - jag jobbar inte över för att någon annan inte vill ta ledigt från sitt jobb... Vi får helt enkelt jämka ihop våra intressen. Det brukar inte vara några problem.



Räkningarna betalda. Som alltid har jag en hård knut i magen innan det är gjort. Och en stor lättnad när det är gjort och jag ser att jag kommer att klara mig till nästa lön, i alla fall. Vi pratade om det igår, Mats och jag. Han fattade först inte varför jag känner så - jag har ju en stabil lön, ordnad ekonomi och järnkoll på utgifterna. Men det hänger ju kvar från studietiden då månadsskiftena alltid var traumatiska. Visst kunde jag alltid betala mina räkningar, men ofta hade jag inte många korvören kvar när det var gjort - och skulle fixa mat och annat till mig och två tonåringar. Jag tror det var då jag lärde mig koka soppa på en spik. Men vi klarade det, jag och de där sköna, lojala tonåringarna, och jag tror vi alla kom ur det hela lite starkare och medvetna om hur en faktiskt klarar mer än en tror.

Idag: mycket arbete. Arbetet som jag har en slags kärleksförhållande till. Men först: mera kaffe!

bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge

Jag brukar säga att livet är fullt av val. Och att om en har modet att göra även de större valen och det visar sig att en valt fel (eller åtminstone mindre rätt) så kan en välja om. Igen. Tro mig... det är väldigt lätt att säga. I praktiken ser det ofta lite annorlunda ut...

Jag valde tidigt i våras att tacka ja till ett jobb som innebar att jag skulle sälja mitt Hus, säga upp mitt arbete, lämna Byn och flytta ihop med min älskling. Då kändes det som det absolut bästa och mest rätta att göra. Jag älskar honom, han är mannen i mitt liv och jag vill inte ha någon annan. Så känner jag!

Men... jag trodde aldrig att jag också skulle sakna så väldigt. Sakna Huset. Mitt arbete. Kollegorna. Eleverna. Vännerna. Byn. Men det gör jag alltså. Så till den milda grad.

Jag har varit nere och lättirriterad och känt att jag tappat en del av min glädje. Och... trots trevliga arbetskamrater har jag känt otrivsel på min arbetsplats. Jag har känt mig främmande och avskuren från skolomvärlden. Därutanför händer massor och det bubblar av dynamik och nytänkande. Men inte för mig. Jag skulle få arbeta på ett sätt som inte skulle kunna ge mig någon som helst bekräftelse eller utveckling. Och... märkligt nog... för många lärare på för få elever... Inget flippat klassrum, ingen IKT, väldigt lite av grupp- och klassdynamik och att "göra nytta". Helt enkelt inte jag. Och inte bara avskuren från skolomvärlden utan från världen överhuvudtaget. Det är ju inte bara eleverna som sitter bakom lås och bom. För att hämta en mugg kaffe måste jag passera tre lås. Vi är kameraövervakade. Den taggtrådsinhägnade och bevakade innergården inbjuder inte till varken elevpromenader eller lunchrastande. Internet är hårt begränsat... när jag surfat in på DN har jag ibland fått upp meddelande på skärmen att sidan inte är i enlighet med vår policy. Jag har känt mig mycket mer begränsad, för att inte säga instängd,  än jag trodde att jag skulle göra. Så känner jag!

Förrförra veckan skrev jag att jag skulle vilja leva i, och få ut det bästa av, två goda världar - men att det ju faktiskt inte går.

Sedan dess har jag grubblat över det. Och jag har pratat med min fina, sköna man om hur jag känt det. Och så kom jag på... DET KAN JAG VISST! Jag KAN leva i bägge dessa världar - fast till ett pris. There's no such thing as a free lunch... Priset är avstånd till den man jag älskar. Dock - vi har körkort. Vi har bilar. Och vi har en uttalad vilja att bevara vårt förhållande och vårda vår kärlek. Det kan man faktiskt göra även om man inte lever tillsammans 24/7.

Så... jag gör ett omval. Tar ett steg tillbaka. (Eller åt sidan, kanske?) Men inte utan existentiell vånda. Inte utan insikten om att en del dessutom säkert tycker jag är en idiot. Och en velpotta. Det får står för dem. De kan ju försöka ta sig ur komfortzonen och någon gång välja lite själva, i stället... Min älskling står bakom mig i detta beslut, liksom mina barn och de av mina vänner som vet. Jag flyttar in i mitt Hus igen (att Huset varit omöjligt att sälja tar jag som ett... tecken... det står ju bara där och väntar på mig). Går tillbaka till min gamla arbetsplats (där det otroligt nog fanns plats för mig - vad är oddsen för det?). Och tar upp helgpendlingen till min älskade igen. Vi ska ha så mycket roligt och fint tillsammans med varandra och med vänner och familj - vi ska bara inte bo under samma tak jämt. Åtminstone inte nu. Vår relation håller tveklöst för det här.

Så får det bli. Och nu när beslutet är fattat känns det bra. Riktigt bra.

Om framtiden vet en inget. Kanske tänker jag om vad det lider - eller så flyttar han ner till mig..? Time will tell. Inget är skrivet i sten. Utom detta:

skönsjungarsöndag

När jag bodde här förra gången var jag med och sjöng i en kör med det fyndiga namnet Köriosa. En profan kör, mind you. Det är viktigt för mig. Kören fick lite bekymmer när vår körledare var tvungen att sluta eftersom h*n hade galet för mycket på gång i sitt liv. Försök med andra körledare gjordes men det ville sig inte. Strax efter jag flyttat lades kören vilande. Men idag återuppstod den! Och det är kul, med tanke på att den alltså funnits, mer eller mindre, i 40 år. I år!

Vår nya körledare är också chef på Kulturskolan och satsningen på att leda vår kör verkar mycket seriös. Idag var det mest att träffas för att se hur många vi blir (vi var 18 idag och det verkar kunna bli några till), bestämma lite kring praktikaliteter som repetionsdagar och liknande. Men vi hann sjunga en stund också. Jag hade sånär glömt bort den fantastiska känslan som uppstår när man sjunger tillsammans med andra och åstadkommer musikalisk magi! Och då var jag ändå hes idag. Men det blir liksom en resonans i kroppen och huvudet som nästan kan få en att sväva, när det vill sig. Det här blir roligt! Och bokade för en julkonsert är vi redan! Spännande.

I övrigt har jag sytt vidare på ett nytt projekt. Mannen var här och vi utväxlade lite grejer. Mormorsrutor, cykel och annat. Det kändes okej, men också lite awkward, att träffas. Vi tog en kaffe, pratades och var som folk. Vi kommer säkert att kunna umgås som goda vänner över en middag utan att det känns konstigt, framöver.

Fika och prat hos Catharina har också hunnits med. Mysigt, konstruktivt och avslappnat - precis som det brukar!

Och Twisted Sisters of Mercy har varit kreativa, de också.

Kvällen är ung och jag ska väl kanske förbereda lite lunchmat tills i morgon. Sticka lite på en sjal. Sy fast pärlor på en annan sjal (fluffig). Läsa.

DÄM. Just NU insåg jag att min känsla av att något krockar med körrepetitionen imorgon faktiskt har bäring på verkligheten. Det är ju höstpremiär för stickcaféet imorgon. Fanfanfan. Nå, jag får väl gå på stickcaféet först och sedan dra därifrån lite tidigare. Logistik är en av mina specialiteter.

tankar för dagen

I mina morgonrutiner ingår att vara klar med dusch och bäddning och kläder och sitta vid köksbordet med dator och morronkaffe tills Tankar för dagen börjar på P1. Det är ett litet lågmält, och ibland tänkvärt, program. Det passar mig fint vid den här tiden på dagen. Får igång mina egna tankar. Först får de flyta fritt omkring. Jag tittar ut och tänker på väder och vind och nattens drömmar (i natt dömde jag för första gången på länge en såpass otäck mardröm att jag var tvungen att kliva upp och dricka lite vatten för att försäkra mig om att inte glida in i samma dröm igen) och dagen som ligger framför mig. Sedan brukar jag samla ihop tankarna och lyssna på nyheterna vid sju.

Idag tänker jag mycket på tid. Tid är mycket jämlikt och rättvist. Vi har alla precis lika mycket tid. Om man tänker på hur många sekunder, minuter och timmar vårt dygn har. Å andra sidan vet vi inte hur mycket av detta vi har kvar och jag tänker att det är tankarna på det som gör att jag hela tiden driver mig själv framåt; det är så mycket jag vill hinna i mitt liv. Så är det säkert för er andra också?

Det finns de som verkar ha fått en extra timtilldelning på sina dygn - och det finns de som verkar ha bara 20 timmar... Själv pendlar jag mellan dessa ytterligheter även om jag inser att det handlar om prioriteringar. Jag prioriterar exempelvis min sömn. Den är urviktig för att resten av dygnet ska bli så energiskt som möjligt, så helst vill jag ha mina 8 timmar varje natt. Åtminstone på vardagarna. Får jag inte det funkar det med 7 också. Men får jag inte det heller så är det lite kris. I natt har jag sovit lite mer än åtta till och med och vet att jag kommer att hålla hela vägen ut, ända till kvällen. Och det behövs. Sista (?) pusselbitarna i mitt schema föll på plats igår (nej... snarare tryckte vi in dem med hjälp av milt våld och vaselin) och jag har mycket nu. Lektionerna avlöser varandra - och ofta utan raster emellan. Ibland har jag inte ens tio minuter emellan. Tio minuter som ändå brukar "försvinna" i samtal med elever som undrar över något, eller kommer tidigare till lektion för att prata med mig. Eftersom varje lektion är ett nytt "performance" (varje grupp har rätt till det allra bästa jag kan ge) så är jag ganska urlakad efter en dag.

Det är där träningen kommer in. Hur slut jag än kan känna mig som artist så laddar jag liksom om när jag får ta ut mig fysiskt också. I nuläget varvar jag mellan powerwalks (äntligen tagit upp de pedagågiska rundorna med Ingrid igen!), cykling (vanligen inomhus), styrketräning och yoga. En skön mix av fyra grejer jag gillar att hålla på med.

Trixet är att sedan få in allt det andra jag vill och måste; tid tillsammans med min käraste (mycket hög prio!), umgås med familj och vänner (också hög prio), pyssla med allehanda pyssel, läsa, lyssna på musik, skriva, lata mig (viktigt!), hänga med i vad som händer i samhället runtomkring mig, greja med växter och trädgård och ungefär åttahundratre andra grejer. Men jag gör så gott jag kan!

~~~~~~~~~~

Idag skulle vi haft valdebatt i skolan. Jag finner det mycket märkligt att två partier (varav det ena är ett stort) inte har representanter att skicka? Har de verkligen inte det, eller är våra ungdomar inte viktiga? I en såhär liten kommun (ca 10 000 invånare) borde väl ändå en 150-200 förstagångsväljare (i detta eller nästa val) vara superviktiga?! På grund av detta flyttades debatten till nästa vecka då det tydligen skulle funka för detta stora parti, som börjar på S.., att skicka någon representant. Men då visar det sig att två andra partier (varav det ena börjar på V och det andra på M) inte kan närvara. Vad detta beror på vet man inte säkert men då det stått i tidningen att det finns en "hotbild" mot enskilda företrädare för dessa partier - de står enligt media (jag hittar dock inte länken) på en "lista" hos ett annat parti som också börjar på S, men som är ganska litet och blinkar frenetiskt mot ljuset eftersom det krupit fram under en sten... - kan man ju inte låta bli att dra sina slutsatser. Så mycket för demokrati och frihet.

Editering: Jag hittade två länkar hos tidningen Östra Småland. Här är länk 1 och här är länk 2.

Men det vi ska ha är skolfotografering. På elevernas önskan ska även vi lärare ställa upp på en gruppbild. Så nu fick jag fuska till det lite och ha en smått Fin Torsdag också. ;-)

Efter jobbet bär det av till Karlskrona. Måste fixa mig ett nytt pass inför Pragresan (det gamla har inte gått ut, men jag har ju ett annat efternamn nu, än det som står där) och kan likaväl göra det förr som senare... Och pass... det fixar man i närmaste större stad om man bor här i Byn. Vår polisstation är bara befolkad på tisdagar, verkar det som, och de har ingen passenhet i vilket fall.


Emmaboda 9 september, 2010

splittrad

Ibland funderar jag på hur jag ska få ihop sitt liv till den där helheten jag önskar mig. Eller kanske... balansen? Jag lever verkligen inte för mitt arbete, men jag har ett arbete jag tokgillar och vill inte ge något mindre än 100% på den fronten. Jag har ett färskt, fint förhållande med en fantastisk man och jag vill använda så mycket tid som möjligt tillsammans med honom. Men jag har också ett stort behov av att dra mig undan och vara för mig själv. Göra saker som bara funkar att göra ensam, som att strosa en hel dag i morronrock, läsa, skriva, sticka eller pyssla med något projekt. Mina barn, som ju är vuxna och lever helt egna, fristående liv... jag saknar dem. Önskar att vi kunde träffas lite oftare. Samtidigt är jag glad och stolt över att de vågat språnget ut i livet och inte hänger mig i kjolarna. Mina vänner är spridda över landet och jag känner att jag försummar dem mest hela tiden. Visst ringer vi och mejlar och smsar och har oss och ibland ses vi (dock alldeles för sällan!) men de är många och det känns som om kontakten med några sker på bekostnad av kontakten med andra.

Är det detta som benämns "livspusslet"? Jag kan ju ta en, eller två, pusselbitar och få ihop dem. men ju fler jag försöker få ihop, ju knöligare blir det. Alltså... hur gör man? Måste man välja bort delar eller kan man få ihop det till den där balanserade helheten? Hur gör du?


Björkeryd 28 maj, 2010