läslov?

På väg mot Skateholm

Jag är ledig en vecka. Det är underbart! Ledigheten tjuvstartades med någon dags vabbande, med lilla Torvald, och sedan har dagarna kommit och gått. Jag reser ingenstans, men vilar, stickar, umgås med familjen och träffar vänner. Det känns lite som att jag kommer ikapp, socialt. En god känsla. 

Igår, till exempel, var jag uppe i Munka-Ljungby för att träffa en god vän. I det lite disiga höstvädret tog vi en skön, lövprasslig promenad med hundarna och sedan bjöds jag på en väldigt god linsgryta. Som den väluppfostrade (?) gäst jag är hade jag tagit med en äppelkaka och den tog vi till kaffet. Vi blev faktiskt sittande precis hela eftermiddagen. alltmedan dagsljuset sakta vek ner sig, och samtalade. Om livet, bara. Jag körde hemåt i mörkret med huvudet fullt av tankar och idéer.

Laxtrappan, Rössjöholmsån, Munka-Ljungby

Det kallas ju läslov, det här lovet. Jag läser inte mer n annars.Det är knappt möjligt eftersom jag ju redan läser massor och även lyssnar på böcker, för att kunna göra något annat också. Men nu är ju inte jag målgruppen för detta "pedagogiska" grepp, utan barn och ungdomar. Men läser de mer? Utnyttjar de den här veckan till det? Jag är tveksam...

Jag lyssnar just nu på Nordvärmlandspodden. Nej, inte just nu när jag skriver det här, men tiden runtomkring går mycket åt till detta. Det är en liten nostalgikick. De där åren uppe i Sysslebäck... jag tyckte mycket om dem då - och nu efteråt kan jag se att de absolut påverkat mig. Både naturupplevelserna, som vid den tiden mer var en del av vardagen, och den fängslande lokalhistorien, som jag då fick ta del av via grannar och arbetskamrater ur det lite äldre gardet. Poddaren är ju träig och torr - men på ett vis som jag gillar, om än mest i smyg. Och det är roligt att jag faktiskt förstår vad som sägs, när inslagen är på dalbymål!

Jag har faktiskt funderingar på att hyra mig en stuga däruppe, i sommar...

Northern Sky - Nick Drake

good enough

Min taktik verkar fungera. Det är good enough som gäller på arbetet och sakta, sakta känner jag att den intre stressen lägger sig. Fortfarande god undervisning, naturligtvis. Men det där andra... arbetsgrupper, projekt... det får andra göra. En dag upptäcker väl de också att de är utbytbara brickor och att ingen tackar dem - på slutet.

Så vad gör jag då? Jag lyssnar på ljudböcker, stickar, promenerar med min hund, umgås med familjen och med några vänner som också gillar att träffas på ett avspänt vis. Jag syr, lagar, tänker, skriver ibland och går på gym ett par gånger i veckan. Visst tar jag hem en del arbete (rättningar) men jag gör det i min takt och för att kunna känna lättnad. Det fungerar.

Trivsam middag hos god vän igår. God mat, vin och samtal. Våra intresseområden spretar lite, men det fungerar ändå fint. Idag var jag på utflykt med en annan god vän. För längesedan kom vi av någon anledning att prata om det märkliga stället Yangtorp och bestämde oss för att köra dit en dag, och kika. Idag var dagen. En vacker färd norrut genom odlingslandskap och ädellövskogar och plötsligt, bland bondgårdar och highland cattle, låg det där. Ett vitt schabrak till kinesiskt bygge. Vi hade bokat biljett och fick inträde. Såg oss om i bygget, vandrade i parken och drack te i mjuka fåtöljer med varm belysning och dämpad kinesisk musik. En svag doft av rökelse. Det må vara hur det vill med mästare och finansiella skandaler och kändisbråk... det är ändå en stilla, vilsam plats man har skapat. Vi var båda glada att vi inte bara lät besöket bli en i sanden utglidande tanke.

På Yangtorp drack jag ett väldigt gott te med smak av äpplen och knäck. Jag började fundera över varför jag dricker så mycket kaffe, när te är så mycket godare. Jag fann inget svar. Jag ska inte sluta dricka kaffe, men jag ska dricka mindre av det och mer av teet. Jag inbillar mig att min själ behöver det. Jag ska ta med mig ett riktigt gott te till jobbet också. Ge mig själv en testund de där långa tunga dagarna.

Annars, då? Jo, på höstlovet åkte jag upp till Oslo för att träffa mina tjejer och deras hjärtevänner. Det var sköna, fina dagar tillsammans - utan större åthävor. Att bara vara. Tillsammans. Promenera längs Akerselva, följa med Jenny ut till jobbet på Bygdøy och besöka det nya Munchmuséet med Johanna. En ale på Johannas nya jobb (metalstället Rock In), laga libanesisk mat tillsammans, och en kaffe på Jennys balkong. Hjärtat varmt. Och så hem och låna hem världens bästa små människor, några dagar. Lek, bus och läsning. Kärlek. 

Karma Police - Radiohead

veckorna

Från morgonens hundrunda...

Oj, så snabbt veckorna ändå rullar på. Var det inte måndag typ igår? Det är med lättnad jag laddar för veckans kortaste arbetsdag (jag slutar tolv på fredagar!). Energin är låg om vardagskvällarna. Jag gör enbart det nödvändiga; lagar något enkelt att äta, eller äter yoghurt med müsli, och går ut med hunden. Lyssnar på ljudbok eller podd och stickar lite.  Det är torftigt, men det får vara så. Idag började jag nio och slutade straxefter tre vilket innebär att jag har ite mer ork och jag såg till att utnyttja momentum. Var hungrig när jag kom hem, men gick direkt ut med hunden, fixade något snabbt att äta vid köksbordet och sedan vek jag tvätt, städade badrummen, diskade och torkade undan allt medan min robotdammsugare (jo, jag har en sådan... det är en rescue dammsugare... familjen som hade den kunde inte ha den kvar pga vettskrämt barn... och min gamla oldschooldammsugare var trasig så jag var i verkligt behov av en) gör sin del av jobbet. Vattnade växterna och ansade ett par av dem. La in några räkningar för betalning. När Robban (jag tänkte att dammsugaren kan heta så) var klar våttorkade jag golven och sedan tog jag ut soporna. Nu är mitt hem återigen trivsamt och ganska fräscht och resten av kvällen ska jag sitta här i soffhörnet med stickningen och endast göra avbrott för kvällspromenaden med Floyd och tillagning av något gott te.

Imorgon blir träning efter jobbet (jag har tagit upp styrketräningen sedan ett litet tag och det händer något bra i huvudet på mig när jag gör det) och sedan ska jag packa och köra upp mot Blekingegränsen där jag och en god vän hyrt en stuga ett par dagar. Vi ska inte göra något särskilt; bara umgås, samtala, gå långa sköna promenader och äta gott (hon är en fenomenal kock). Njuta av att hösten smyger sig fram.

skogen

Helgerna är heliga. Inget arbete får utföras. Efter ett dygn med familjen, ute i Börringe kyrkby, far jag hem och vilar. Tröttman är påtaglig och lite besvärlig. Frampå söndag förmiddag samlar jag ändå ihop mig och far ut till en närbelägen skog med hund och ryggsäck. Vi går på en skogsväg och, var och en på sitt vis, njuter av de mättade dofterna. Luften är ännu ganska varm, sländor surrar över gläntorna och en rådjursfamilj gör sig ingen större brådska över vägen, lite bakom oss. När vägen så småningom mynnar ut i mer öppen trakt vänder vi helt enkelt om och går samma väg tillbaka. Jag vet ett ställe, helt nära sjökanten, där man kan sitta på en gammal trädstock och dricka sitt kaffe. En god stund sitter jag bara där och tänker på just ingenting. Hunden har blivit bättre på att stilla sig vid sådana tillfällen och reagerar inte ens när ett par tjejer plötsligt töltar förbi borta på vägen, med sina islandshästar. Sedan går vi tillbaka till bilen under tystnad. 

So Young at Heart - Judson Crane

avkopplingar

Jobbet. Det får bli som det blir. Jag fokuserar istället på återhämtning och en meningsfull tid utanför. På en vecka har jag haft några fina kvinnor här på middag, med skratt, gråt och klokheter, och själv varit på vinprovning igen, med "klubben". Förutom att prova sex vita viner blev det också spännande samtal. Båda tillställningarna begicks inomhus, men under iakttagande av avstånd. Däremellan har jag hunnit vara på en kurs i kallfärgning (väldigt roligt att se hur det går till - och göra själv) och på en religionsdidaktisk konferens via Zoom. Kompetensutveckling på riktigt. Det blev ju inte sämre av att min gamla handledare, Jonas, var en av föreläsarna/forskarna som deltog. Förra helgen var lilla Torvald här och hälsade på, och den här helgen har jag fått låna Sigrun, efter familjemiddagen. Det är lite utmattande att inte bara kunna slasa omkring och lata sig - men väl värt det. Nästa helg... en kompis kommer på avståndstagande hemmafika på lördagen och på söndagen blir det familjemiddag med Jennyoch Linus med respektive hjärtevänner. Jag får väl vila när jag blir gammal... På något vis är det ändå avkopplande med allt detta trivsamma, enkla och ganska opretentiösa umgänge. Det ger mer än det tar.

Och så stickar jag mycket medan jag lyssnar på ljudböcker och poddar. Det blir en del musik också, faktiskt. Och så är jag ju ute med hunden, förstås. Nu ska jag hålla ihop och hålla ut i två veckor till och sedan blir det en veckas ledighet. Jag hade tänkt åka upp till Oslo och hälsa på Johanna, men det kan jag ju glömma... så jag får roa mig på hemmaplan. Jag tror jag ska inleda ledigheten med en vandring. Blir det inte skitväder tar jag med tältet.

Annat fritidsintresse: leta torp. På ställen där jag har råd att köpa och kan tänka mig bo permanent. Sedan. Då.

Jag skriver lite, också. på en sak jag skrev klart för flera år sedan, men som sedan bara blev liggande.Jag tror faktiskt att den mognat till. Behöver en del bearbetning och sedan... får vi se.

Lesson Learned - Alice in Chains

vi skrattar inte längre

Jag distanserar mig från jobbet. Jag som en gång brann för yrket, för eleverna och för möjliga förändringar och utveckling har helt tappat min jobbmojo. Jag tycker fortfarande om den del av yrket som handlar om elever, undervisning och lärande. Jag tycker också om många av mina kollegor. Resten är mest skit. Jag är så inihelvete trött på att springa på varenda boll i den heliga ökade-måluppfyllelsens och ökad-kvalitet-i-undervisningens namn. Det är inte friskt att man som lärare utöver undervisning, mentorskap och det som därtill hör, ska arrangera resor och nu jättekulig ersättning för uteblivna sådana med stora krav på innehåll och förväntningar på utfall m m, ta emot potentiella elever på besök, vara involverad i marknadsföring, meditera med eleverna (Erasmusprojekt med positiv psykologi som huvudinnehåll), tvingas att varje termin - för varje klass - ha minst ett ämnesövergipande samarbete utan att få tid avsatt för inventering, planering och förarbete av detta, genomföra risk- och konsekvensanalyser för beslut som redan fattats en våning upp, instagramma allt kul vi gör på programmet (jo, det är sant -och vi förväntas alla ta vår del av detta), ha undervisning av tvåor och treor på delvis distans, och en grabbnäve andra saker som var och en är riktigt bra - men som blir totalt insane när det ska genomföras simultant och helst under käcka tillrop. Skolledningen låter meddela att uttryck för stress på grund av alla kringuppgifter är en ickefråga då det inte finns några sådana.

Flera kollegor mår dåligt, är helt eller delvis sjukskrivna och/eller trötta, desillusionerade och modlösa. Värst av allt: vi skrattar inte längre. Vi skojar inte. Driver inte. Vi biter ihop och vadar vidare i sörjan. Möjligen småler vi lite bittert åt någon kollegas trötta sarkasm.

Men helgerna. Då lever jag. Jag är själv eller umgås med familj och vänner. Förra helgen var jag i Gränna och på Visingsö med mina systrar och i lördags hyrde jag stuga med två gamla kollegor (och goda vänner) från Emmajävlaboda. Det var fint. Bäst var kanske att jag körde uppåt redan i fredags. Parkerade i Haväng och vandrade en bit ut på Ravlunda skjutfält där jag satte upp mitt tält, där marken börjar falla ner mot havet. Det blir tidigt mörkt nu, men jag fick ställt allt i ordning och sedan satt jag där vid trangiat och lagade en enkel middag, kokade te och tittade på stjärnorna och de blinkande ljusen tvärs över Hanöbukten (kanske Hällevik?). När nattkylan blev för rå kröp vi in i tältet, hunden och jag, och somnade gott. Vaknade till soluppgång och tog en lång promenad innan det blev grötfrukost och nybryggt kaffe.

Autumn Leaves - Eric Clapton

vandringar

Sigrun och jag gick en sväng i skogen vid Krageholm igår.  En minivandring. Vi såg ett rådjur och en korp. Vi gillar korpar. Sedan stekte vi pannkakor och lagade kaffe på Trangiaköket, nere vid sjön. Mycket uppskattat. 

Idag for jag lite norrut, med hunden, för att scouta inför en kommande vandringshelg. Jag gick delar av lederna längs Verkeån, från alunbruket till Hallamölla, och sedan en liten bit nere vid Haväng och ut på skjutfältet. Fint septemberväder och gott kaffe i termosen. Synd bara att resten av Skåne också hade bestämt sig för att vara där...

I morgon: jobb. Ett annat liv.

Bridge Over Troubled Water - Simon & Garfunkel

as time goes by...

Vart tar tiden vägen, denna höst? Snart slut på november också. Arbete och överlevnad. Jag inser att jag nog borde sjukskriva mig. Jag orkar ju vara på jobbet, ha lektioner och jobba tillsammans med min kandidat. Men när jag kommer hem är jag totalt slut. Fullständigt. Och som lärare är ju ens arbetstid inte riktigt slut, då. I synnerhet inte som jag haft det de senaste 2½ åren. Det ska läsas, bedömas, återkopplas och dessutom förberedas för kollegialt lärande, Ständigt KvalitetsArbete och fan och hans moster. Och jag förstår inte hur jag ska orka med.

Helgen som gick var dock lugn och fin. Familjemiddag i fredagskväll, lunch, prat och stickning med en god vän i lördags, och väldigt stillsamt hemmapyssel igår. Hundpromenader. Ljudböcker och stickning.

Helgen som kommer blir intensiv, igen. Värmländskt femtioårskalas för svågern och så träffa halvbruschan på söndag. På måndag är det operationsplanering i Hässleholm, med narkosläkare, sköterska, sjukgymnast och sånna goa grejer. Jag ska fråga om sjukskrivning då. Värken finns konstant. Snart ett år har det varit så. Molar, bränner och - ibland - hugger som elstötar. Jag sover på nätterna, men ytligt och när morgonen kommer är jag nästan tröttare när jag vaknar. Jag vill ju gärna vara i hyfsad kondition när det är dags för slakt...

Lyssnar på Leonard Cohens postuma Thanks for the Dance. Tung och mörk. Vacker.

Thanks for the Dance - Leonard Cohen

värkligheten

Några timmar kvar, så är höstlovet slut för i år. Det var fint att ha Johanna här och kunna umgås i någon slags lugn och ro. Ett par dagar i Köpenhamn och så umgåsing med Linus & Nathalie, och Rodeys. Så blev det och det känns gott. I förmiddags skjutsade jag in henne till Malmö, och Oslobussen, och sedan åkte jag ut och drack kaffe med brorsan och hans fru, på Ön. Påvägen hem tog jag omvägen omSjöbo,så att Floyd fick stimma med likasinnade en stund.

I tvättstugan rullar den andra tvätten för i dag, den första hänger på tork och i frysen finns veckans mat i glaslådor. Veckan kan få komma.

Sekunder (förvandlas till år) - November

leeeedig

Trött. Ja, visst är jag tråkig? Jag vet.

Men jag hanterar den här tröttheten genom att ändå göra saker, bara i en annan takt än tidigare. Igår, till exempel, tog jag äntligen tag i mitt arbetsrum. Det är inte så stort och plötsligt svämmade garn- och tyglagret över och fick inte plats. Så nu har jag gallrat stenhårt bland mina böcker. Jag började med pedagogik, didaktik, språklära och historia. Böcker värda att spara la jag i ett par stora IKEA-kassar och de kommer att flytta hem till Matilda & Mike. De andra ska jag slänga. En massa pluggböcker som jag inte har öppnat sedan det begav sig, bland annat. Sedan skapade jag ordning och reda och dels fick Sigrun betydligt mer plats för sina saker (böcker, pussel, målar- och pysselsaker, playmobilgubbar etc) och dels fick jag plats för stick- och hantverksböcker och så förstås garn och tyger. Men sedan var jag slut. Planen för dagen är att dammtorka och att blocka ett litet stickat plagg (julklapp till Matilda) och lägga ut på torkning på mattan där. I morgon ska jag kanske ta itu med bokhyllan med böcker om religion. Några behåller jag, några flyttar hem till Börringekollektivet och resten åker ut till återvinningen. På hyllorna blir det mer garn och tyg... Orkar jag ska jag sedan dammsuga och våttorka golvet. Så är det fint och fräscht till Johanna kommer, på onsdag. Mitt gamla jag hade gjort hela rycket på en eftermiddag...

Hösten är så underbart fin. Färgerna, luften, ljuset - ljuvligt! Jag beger mig ut i naturen minst en gång om dagen. Lille Floyd gillar! Vi är vid havet, eller i skogen. På helgerna är det stendött vid brukshundklubben sena eftermiddagar och då åker vi dit och han får busa runt (och träna inkallning, agilityredskap mm) och vara kung på hela bygget, innan mörkret blir för kompakt.

Det blir dock ingen resa till Dublin. Mina Opethbiljetter brinner inne. *snyft* Men Johanna har haft en tuff höst, och kom dessutom nyss hem från en sedan länge bokad resa till Aten och öarna, så vi bestämde att hemestra istället. Dock blir det en avstickare till Köpenhamn, med övernattning. Det ska bli så mysigt! I övrigt ska vi umgås med Linus, Nathalie och Börringekollektivet. Det blir nog en sväng ut på Österlen, också. Gott så.

Allting tar slut - Opeth

te... massor av te...

Memory Lane, revisited.

Hemma från jobbet idag, för andra dagen. Värk i hals och huvud och pyttelite feber. Småtråkigt och dessutom stressande att min planering lär spricka... Men samtidigt är det vad jag orkar; ligga i soffan under en filt och slötitta på teve. Sticka några varv. Gå ut några pliktrundor med Floyd. Dricka litervis med te.

I helgen hjälpte vi (olika delar av la famiglia) pappa och mamma att flytta. De var och hälsade på hos goda vänner medan det packades, lastades, kördes, lastades ur, packades upp och iordningställdes i nya hemmet. Det gick väldigt smidigt, tack vare en logistisk planering av Guds nåde. Nu bor de i bebodda trakter (Borås), i en trivsam och ganska fint inredd/möblerad ägenhet i ett så kallat trygghetshus. Det blir bra. Det är bra. De har goda vänner där, har bott där tidigare och trivts, pappa är till och med uppväxt där, och det finns familj i närheten. Det är också betydligt närmre att hälsa på dem - åtminstone för mig och brorsan. Pappa är, som alltid, pigg och alert och uppskattade att vi kunde stanna och fika tillsammans innan vi körde hemåt. För mamma är processen, av naturliga skäl, långsammare. Men så småningom ska hon nog också kunna känna att det är där hon bor. Vi la särskild vikt vid att försöka möblera och placera lampor, tavlor och prydnadsföremål på ett sätt att hon skulle kunna känna igen sig. Det var en slitsam helg men det känns gott att kunna hjälpa dem med det här. Mycket återstår, som att skapa vårdkontakter, få stöd i boendet osv, men det betar vi av en sak i sänder.

Indica, 8 veckor

Förra helgen var jag uppe i Småland och hälsade på. Det blev både skogspromenader, kattklapp och tillfällen att träffa vänner och hinna prata med varandra. Tidigare, när jag varit där, har jag känt ett styng av saknad. Funderat på det vettiga i att flytta. Men den här gången kände jag inget sådant. Det var roligt att åka dit. Men det var också roligt att åka hem.

Jag tänker mycket, igen. På livet. Vad som är värt. På hur jag vill ha det. Så brukar jag vanligen tänka när jag inte är riktigt nöjd. Förr hade jag nog tänkt att det handlar singellivet, åtminstone till viss del. Att träffa någon. Men nu... nä, jag är inte alls inne på det. Inte just nu. Det verkar mest jobbigt. Det handlar om andra saker. Till exempel om att bränna av hela sitt liv på arbete, när det finns så mycket annat intressant att ägna sig åt.

Autumn leaves - Chet Baker m fl

den stora vilan..?

Jag är så in i bängen trött att jag till och med sa det till min chef. Egentligen säger man inte sådant på min arbetsplats eftersom vi har "verksamhetsnära lönekriterier" och att vara jättetrött, och därmed kanske lägga sig på good-enough-nivå i sitt yrkesutövande knappast renderar fet tillväxt i plånboken. Fast... den är ju alltid tom, ändå. Vem har kontanter, liksom? Men på utvecklingssamtalet idag sa jag just det. Att jag är så trött eftersom jag har ont nästan jämt och att jag därför inte vill sätta några stora, personliga mål för det kommande året. Och hon förstod. Det gör hon ofta. Hon är väldigt bra.

Så här på torsdagar slutar jag redan tolv och nu har jag gjort några ärenden, promenerat och lekt med Floyd och bryggt en rejäl mugg kaffe. Jag behöver tvätta, städa, bada Floyd (han luktar inte hund... han luktar skunk...) och kanske kasta ner lite överlevnadsgrejer i en väska, inför helgens smålandsäventyr, men först tänker jag sitta här i soffan en stund och lyssna på ljudbok och sticka några varv. Låta kodeinet kicka in (ja, koffeinet, också...). VILA.
Sedan, så...

Men allt är inte så deppigt som det kanske låter. Bokidén gror - och jag har fler. Igår var en riktigt rolig dag på jobbet, där jag och två kollegor dragit ihop en konferensdag för våra samhällstreor med föreläsningar, fikor och sådant som hör till. Genom att använda oss av skolans aula i stället för ett flashigt konferensställe hade vi budget nog att låta Petra Malm headlina. Hon är en mycket spännande kvinna (googleis your friend!) och hon hade lagt upp sitt föredrag så att det verkligen gick hem hos eleverna. Fångade dem. Berörde. Att arrangera sådant här hör till mina spetskompetenser, och jag tycker det är väldigt roligt, men det är ju sällan jag får tillfälle att göra något sådant i mitt nuvarande yrke. Bästa grejen jag någonsin gjort var när jag sydde ihop en golf- och whiskyresa till Skottland, för bl a några höga Ericssonchefer, på nittiotalet, utan att någonsin ha satt min fot i Skottland (det har dock blivit några resor,senare). Jag handplockade och bokade banor, destillerier och fina övernattningar med goda middagar och gjorde en resrutt med mera. Mycket logistik. Sjukt lyckat blev det!

Nu i helgen bär det iväg till Emmajävlaboda. Främst för att hälsa på vännen Lena, men jag ska hinna träffa rara Joanna också, som ju lämnade oss på jobbet här för att köpa mitt gamla grannhus på Parkgatan, och bli smålänning. Och Erica vill jag krama om också. Och klappa på katterna. Kanske kan jag ta med Floyd ut i en riktig skog en runda, också? Men mestadels blir det vilsamt, som det ju är hemma hos Lena. Fina samtal, kaffe, stickning, pussel, god mat och lugna promenader. Det blir fint.

Älven - Den stora vilan

livet...

... rullar på. Förra helgen var jag på en kurs i silversmide i Lund. Så roligt! Det är sant, som så många säger, att man blir så himla nöjd med sina alster! Jag är ju en total noob och ändå lyckades jag smida ett par örhängen, en ring och hamra/forma ett armband. "När handen jobbar får själen vila" är mottot på Gråbröderssmedjan - och det kan jag skriva under på. Lille Floyd var fint omhändertagen i Börringekollektivet under tiden, och för att spara mil och för att få mysa ordentligt bodde jag där, jag också.


I veckan som gick var det ju naturligtvis arbete (lite för mycket och för intensivt) men också trivsamheter, som sköna hundpromenader, stickning, torsdagsmiddag här hemma med Matilda & barnen, fredagsmys på egen hand med te,tända ljus och en bok, lördagslunch med prat och stickning här hemma i sällskap av god vän och idag, på morgonen var vi nere vid havet, i den mjuka dimman, Floyd och jag. Strövade hit och dit, fram och tillbaka och havet var nästan helt stilla. Även om jag är lite orolig att han ska sticka (nära till trafikerad väg) släpper jag honom lös och hittills har han alltid kommit när jag kallat in honom. Övning ger träning. Och jag blir glad av att se honom studsa omkring i vattenbrynet, rulla sig i lätt ruttnande tång och kanske ta sig en tugga, eller två.

Nu i eftermiddag åkte jag och kollegan Sandra ut till Borrby där vår brother in arms, David, hade boksläpp för sin debutroman (den jag läste i fredags kväll) Berättelsen om en stad. Långsam och stämningsfull berättelse om en liten turiststad och om en man som flyttar tillbaka efter många år. Men mannen är bara en bifigur, det är staden som är huvudpersonen. Och den lilla staden har tydliga drag av Borgholm, så där så att jag till och med i tanken kan följa mannen på hans ensamma vandringar.

Att ha pratat så mycket med David om skrivandet, om förlagskontakterna och om det oerhört modiga i att ge ut en bok... att blotta sig så... har väckt tankar och mig. Jag har läst om boken jag skrev 2013 och förbanne mig om den inte kan funka. Jag behöver bearbeta texten - och avsluta den. Sedan ska jag fanimej skicka in den tillnågra utvalda förlag. Jag vågar. Tror jag...

Apropå att våga. Jag tog ett steg igår. En sedan länge försvunnen vän, som jag på något vis saknar. Som jag upplevt undviker mig. Som inte vill kontakt. Jag skrev ett meddelande. Jag fick svar. Kan relationen lagas? Vi vet inte. Men vi kanske försöker.

For Absent Friends - Opeth

vård i livets slutskede

Nej, så illa är det inte. Jag försöker bara ta in att höftledsoperationer även drabbar människor med en god bit kvar till pensionsåldern.  Ortopeden i Hässleholm sa att jag troligen gått med den här artrosen i över tio år. Sedan innan jag fyllde femtio, alltså. Och att löpningen eventuellt kan ha fördröjt, snarare än påskyndat, förloppet. Men nu är det slut. På brosket, alltså. Operation om 4-5 månader, av höften. Dessutom tyckte han att jag absolut måste få bråkiga knät opererat och det så snart höften läkt. Och jag, som så sent som i vintras, fick beskedet av fysioterapeuten att "man opererar inte meniskknän längre". Nähä... men OM det gjorts tidigare, t ex i Kalmar, när det började bråka på allvar för några år sedan, så hade jag kanske sluppit artrosen där...

Oh well. Det där är vatten under broarna. Nu vet jag i alla fall att jag får hjälp och att prognoserna till ett både smärtfrtitt och rörligt liv är mycket goda! Mer begär jag verkligen inte.

Så jag känner mig ändå vid gott mod. Det kommer att ordna sig.

Hjärtat vet vad handen gör - Opeth

oh, moon of alabama...

Middag hos kollegan Maria igår, tillsammans med Sima och Marie. Samtalet svängde mellan det lägsta och det högsta. En hel del skratt (tack, det behöver jag) och mycket allvar. Så enkelt. Så gott. Och när jag körde hem i augustinatten hängde månen som en fantastisk, utskuren apelsinklyfta över kullarna och träddungarna.

Idag ska jag ut till Börringekollektivet och gosa med mina två små favoritmänniskor och fika med Matilda & Mike. Det dyker säkert upp fler till kaffet, så där enkelt och självklart som det så ofta gör där (därav epitetet "kollektiv"). Med mig hem har jag förhoppningsvis Sigrun.Vi ska ha lördagsmys, har vi bestämt. Jag anar popcorn, memoryspel, pussel och bra böcker.

Alabama Song - The Doors

back in the old routine

Arbetsvecka två. Helt okej. I morgon kommer ettorna och på måndag resten. Det blir bra.

Fredagsmyset!

I helgen som gick fick jag rå om min mellantjej, Jenny, lite extra. Hon flög ner från Oslo i torsdags kväll och hem på söndagskvällen. Så skönt att bara vara. Tillsammans. Prata, skoja, kramas. Busa med de små. Vila. Fika. I lördags blev det ännu mer familjärt när Linus & Nathalie kom på middag - och min favoritsvåger, dessutom. Nu är han ju inte längre min svåger, men han är den ende på barnens fars sida av släkten som jag överhuvudtaget vill se. Och vi har alltid kommit så bra överens. Han stannade sent och vi eldade i kaminen och spelade TP in i natten. Jenny och han har ett särskilt band och det var fint att han kunde vara med, han också.

Två veckor kvar till ortopedbesöket. Jag har förhoppningar.

Back In The Old Routine - Strawbs

långsiktig plan

Vackert, eller hur?

Emerald - Thin Lizzy

dessa tisdagar

Tisdag morgon. Kolmörkt ute. En endaste stjärna blinkar klart över taket till grannkåken. I mitt fönster svarar ett par tända ljus. Trots att jag redan är klar att gå till arbetet håller jag långa invecklade förklaringar för mig själv om varför jag inte kan klä av mig och bara krypa ner i sängen och sova ett par timmar till. Jag är så trött, så trött. Mörker, deppighet och på över en månad har jag inte kunnat köpa mina vanliga D-vitamintabletter. Nu finns de i lager igen och jag har beställt. Förhoppningsvis leverans i morgon (jag blundar hårt för den miljöpåverkan dessa små snabbleveranser till dörren har...).

Annars är ju allt egentligen rätt åkej. Jag har haft en lugn och trivsam helg med mina systrar. Jag är snart klar med lusetröjorna (montering väntar) till de små och har påbörjat ett par raggsockar (också julklapp) i blå-gröna-turkos-akvamarina nyanser som jag blir glad av att se. Efter en äventyrlig kväll med testning av julstjärnor och sådant - där jag smällde av en säkring i köket och sedan inte hittade elcentralen (den här lägenheten har två pga sammanslagning) för att den satt ute i trappuppgången i ett olåst skåp - är det snart dags att småpynta. Jag fick sortera och välja bland sakerna. Inte för att jag haft ett överflöd tidigare, men det är ändå skillnad på att ha 10 fönster, varav några riktigt stora, och en altandörr, och att ha 6 mindre fönster. Arbetet är också i en lugn fas just nu, dels med ett par grupper på APL och dels med tre grupper som förbereder olika former av muntliga presentationer. Jag använder den frigjorda tiden (APL) till att tänka på, och planera för, teman och aktiviteter för vårterminen som ska vara smarta och låta eleverna göra jobbet...

Tisdag kväll. Jag gick tidigare till jobbet så jag kunde ta en ordentlig omväg och få både motion och lite dagsljus. Det har jag levt på hela dagen. Märkligt att en så liten insats kan göra så stor skillnad. Jag har arbetat, umgåtts med kollegorna, promenerat hem, tagit bilen till affären för lite tyngre inköp, pratat med god vän i telefon och smågrejat här hemma och jag är fortfarande rätt pigg och uppåt. Det är hopp om'at. Kanske. Jag får väl se hur det känns i morgon.

Life Is Golden - Suede

måndag, igen

Helgen flöt förbi. Börringekollektivet dök in på lördagseftermiddagen och innan de for tillbaka, ett barn mindre, fikade vi på en honungsäppelkaka efter mammas gamla recept.  Dessförinnan hade jag faktiskt tagit mig för att städa hela hemmet. Dammtorkning, undanplockning, dammsugning, skura badrummen (ja, lägenheten har två - om än små) och tvätta golven. Gå ut med återvinningsgrejer. Gömma några tänkta julklappar. Bädda rent.

Så när vi blev själva kvar, Sigrun och jag, klädde vi på oss och gick ut i skymningen. Trädklättring var beställt och jag hade span på några klättervänliga träd i en närbelägen park. Vi blev kvar där tills mörkret fallit, vilket naturligtvis var spännande för en treåring, och sedan gock vi till affären och köpte mjölk till pannkakorna. Resten av kvällen var pannkakor, sagor och lite Fem myror... innan sovdags. Jag såg en dokumentär om Henry VIII och sedan var jag rätt klar för sängen, jag också.

Igår kom vi iväg tidigt, eftersom Sigrun går på dansskola (nej, det är inte så ambitiöst som det låter, men ungarna rör sig till musik och verkar ha kul) i Svedala. Sedan åkte vi till Börringe för second breakfast, det blev bebisgos och en sväng till det stora glågula varuhuset för inköp av en mängd ljus och för min del avslutades söndagen med mysig samvaro, och god middag, hos Linus och Nathalie i (på) Limhamn. När jag kom hem var det sovdags, igen.

Tja, det var den helgen, det. Nu är det arbetsvecka igen och jag misstänker att det blir påställt. Håhåjaja. Typ.

The Seduction of Sweet Louise - Louise Hoffsten

fredag

Skön känsla i kroppen. Veckan har flutit på, på ett tillfredsställande vis, och nu har jag ett par avkopplande dygn framför mig. I kväll blir det väl julklappsverkstad (alltså stickning - jag har bara lite av oket kvar, och ärmarna, på Sigruns lusekofta), något glas vitt och en film, eller teveserie, om jag hittar något jag kan tänkas gilla. Jag borde kanske dammsugit, men det kommer fungera alldeles utmärkt att göra det i morgon förmiddag. Nu har jag tänt många levande ljus, efter en fin hempromenad och lite skapande vid spisen.

Jag hade en del rotfrukter, lite småledsen broccoli, en halv, lätt desperat purjolök och jag strimlade det mesta, fräste upp det med olivolja och vitlök och lät det sedan puttra i lite buljong och krydderier. Det blev en god grönsaksgryta. Så strax häller jag upp ett glas Alsace åt mig och tar itu med stickorna. Ska bara hitta något sevärt.Eller så blir det ljudbok. Just nu lyssnar jag på Becoming av, och med, Michelle Obama.

Buddha Time - Brant Bjork