phew

Jag gick från jobbet en liten stund tidigare idag. Bara så att jag hann köpa ett par rara julgrupper till hundvakt och god granne och sedan bar det ner till havet en kortkort stund, innan mörkret la sig på riktigt. För några minuter andades jag. Ut. Och in.

The Great Gig in the Sky - Pink Floyd

waiting to exhale

Förra veckan: massor på jobbet. Förutom allt annat, revidering av omdömen och planering med min vikarie. På kvällarna sticka klart små julklappar, hämta de små på förskolan, vara med på Luciafirande där... och så en ganska tyst och stillsam helg. Somnade i soffan på eftermiddagarna.

Den här veckan: påställt på jobbet och en del saker jag behöver orka med på eftermiddagar och kvällar. Inga stora saker, men veckohandla, slå in lite julklappar, komma ihåg att köpa julgrupp till Floyds dagmatte och till den snälla kvinnan som låter mig låna hennes bekväma parkering så ofta (skönt när man ska ut och in med bilen att inte alltid behöva baxa in den i det trånga garaget med sitt knasiga lås), hämta de små på förskolan (inklusive middag och läggning) på onsdag, dammsuga och tänka över packningen som ska med upp till Värmland över själva julen. Julfika med Linus och Nathalie på lördag. Som det är nu får jag dela upp aktiviteterna under veckan. Annars orkar jag inte. Det är tyvärr sant. Det ska bli så otroligt skönt med ledighet att jag faktiskt inte riktigt vågar tänka på det, för då börjar jag nog gråta. Och börjar jag gråta kanske jag inte kan sluta?

För dom som älskar - Marie Fredriksson 

(en fantastisk röst har tystnat... vila mjukt...)

pysselhelg

Sigrun är nu drygt fyra år och även om det är mycket stim och bus och tjo och tjim (måtte det alltid få vara så!) så har hon också hamnat i ett flöde av pyssellust. Det träs små armband och halsband (jag har ett fint av silverpärlor på min vänstra handled... en kärleksgåva) och tavlor målas. Den här helgen har vi bakat pepparkakor och sedan dekorerade Sigrun dem. Garnbollar har vi också gjort, och provat att bygga höga torn av ett 3D-pussel.

Snart är det jul och jag har valt att enbart köpa lite olika material att pyssla med, i julklapp till henne. Askar, pärlor, stenar, lim, nabbipärlor, pärlplattor och sådant. Och så en bok, förstås. Jag har hittat en ny bokserie, Små människor - stora drömmar, som handlar om spännande kvinnor. Först ut är en bok om Amelia Earhart, som jag tror att den flygplansintresserade Sigrun kommer att tycka om. Lillebror Torvald får fortsätta med Alfonsböckerna.

Jag har fattat mitt beslut. Jag går inte tillbaka till arbetet efter julledigheten. Jag tänker sjukskriva mig två veckor innan operationen och försöka vara i god form, för en snabb och bra rehab. Jag måste liksom andas ut och det kan jag inte göra så länge jag arbetar. En vikarie är redan anställd och det kommer bli så bra, så bra.

Annars, då? Jo, jag lever. Jag läser mycket (eller lyssnar på ljudböcker), jag stickar ännu mer och tack vare den lille lymmeln* Floyd går jag ut på ganska många promenader varje dag. Konditionen är ändå ganska okej. Humöret...not so much. Men jag har förstått att det faktskt väntar en slags nytt liv, runt hörnet. Att det kan bli fint igen.

Femtio år sedan storstrejken! Jag minns ju den! Det var mycket på teve, och i tidningarna, när det hände. Allt i svartvitt, förstås. Spännande och lite läskigt, för en nioåring.

All the Ice King Wants for Christmas - Jonathan Mann

la famiglia revisited

Värmlandshelg, igen. Den här gången för Pers femtioårsfest. Mycket lyckad och trevlig tillställning även om jag känner mig tråkig som inte pallar att ge mig upp på dansgolvet. Som en extrabonus fick jag umgåsas och krama om min älskade Jenny, också.

På väg hem blev det så äntligen av att träffa min halvbror Michael, i Borås. Vi har ju inte växt upp ihop och hans besök hos oss var väldigt sporadiska. Jag tror faktiskt bara det var fyra gånger, varav en när han var över tjugo och kom åkandes upp till Sysslebäck med farfar. Jag minns alla gångerna så tydligt och jag blev alldeles varm inombords när han sa att han också minns dem in i detalj och att det är minnen han tycker om. Den där gången med farfar var 1976 och därefter har vi bara setts på en kusinträff 2012.

På ett par timmar hann vi prata meditation, buddhism, konst och design (han kan fanimej  allt och hela hemmet är fyllt med fantastiska möbler och ting han snokat reda på, på loppisar), barnen, arbete (han har ett förflutet som lärare, också, inom grafisk formgivning, design och mycket annat på gymnasiets estetprogram) minnen och... livet, liksom. Så mycket vi har gemensamt! Det finns en sorg att vi dröjt så att skapa kontakt, men vi är helt överens om att nu släpper vi inte taget. Och det, det är glädje! Ju äldre jag blir, ju mer värdesätter jag familjen (ja, inte bara den närmaste, dvs barnen och deras familjer, utan också de andra). Alla vi som delar upplevelser och har så många gemensamma, om än olika, minnen. Kanske är det gammeln, det också? ;)

Nu: en stilla stund med ett tänt ljus, te och tankar.

Imorgon: Några timmar på ortopeden i Hässleholm, för att träffa narkosläkaren, sjuksköterska, fysioterapeut och sådant. Det börjar hända.

Kylan kommer inifrån - Abramis brama

as time goes by...

Vart tar tiden vägen, denna höst? Snart slut på november också. Arbete och överlevnad. Jag inser att jag nog borde sjukskriva mig. Jag orkar ju vara på jobbet, ha lektioner och jobba tillsammans med min kandidat. Men när jag kommer hem är jag totalt slut. Fullständigt. Och som lärare är ju ens arbetstid inte riktigt slut, då. I synnerhet inte som jag haft det de senaste 2½ åren. Det ska läsas, bedömas, återkopplas och dessutom förberedas för kollegialt lärande, Ständigt KvalitetsArbete och fan och hans moster. Och jag förstår inte hur jag ska orka med.

Helgen som gick var dock lugn och fin. Familjemiddag i fredagskväll, lunch, prat och stickning med en god vän i lördags, och väldigt stillsamt hemmapyssel igår. Hundpromenader. Ljudböcker och stickning.

Helgen som kommer blir intensiv, igen. Värmländskt femtioårskalas för svågern och så träffa halvbruschan på söndag. På måndag är det operationsplanering i Hässleholm, med narkosläkare, sköterska, sjukgymnast och sånna goa grejer. Jag ska fråga om sjukskrivning då. Värken finns konstant. Snart ett år har det varit så. Molar, bränner och - ibland - hugger som elstötar. Jag sover på nätterna, men ytligt och när morgonen kommer är jag nästan tröttare när jag vaknar. Jag vill ju gärna vara i hyfsad kondition när det är dags för slakt...

Lyssnar på Leonard Cohens postuma Thanks for the Dance. Tung och mörk. Vacker.

Thanks for the Dance - Leonard Cohen

ack, värmeland

Fin helg i Värmland. Både att hänga med Malin, Per och killarna och att åka upp till Gro, upp mot Norgegränsen, och hälsa på i hennes härliga garnverkstad. Fantastiska färger som hon skapar! Glögg, prat och stickning. Och snö!

På hemvägen körde jag inom pappa och mamma, som tänkt, men träffa min bror hanns inte med. Så det får bli om ett par veckor, istället.

Nu är jag trött. Dags att sova...

Body and Soul -Tony Bennet & Amy Winehouse

jomenvisst...

Norra promenaden

Livet rullar vidare. Veckorna sjunker undan och det känns bra. Jag har en kandidat igen och det är alltid stimulerande, inte minst som den kloka människan valt samma ämneskombination som jag och därmed hänger med på det mesta.

Tröttheten hanterar jag genom att tillåta mig själv att inte göra ett smack mer än jag absolut måste eller har verklig lust till. Så... bortsett från stickcaféet som jag gärna går på är det noll och inga sociala grejer i veckorna. Veckändarna använder jag med omsorg. I helgen som gick ville jag så gärna ha Sigge här och det var helt klart värt utmattningen efteråt. På fredag kör jag upp till Värmland och hälsar på syrran där, och hennes familj. Köra bil är roligt och vilsamt. Jag tar med  mackor, frukt och en termos med te och så lyssnar jag på ljudbok. Och hos Malinär det aldrig några krav och besvärligheter. Vi tar det som det kommer. Förhoppningsvis blir det en liten vallfärd till Gro på Moods of Colors för att gosa med garn, kanske inspireras till nya stordåd - och så prata om vår kommande Shetlandsresa.

På väg hem kör jag omvägen om Borås för att hälsa på mina föräldrar. Jag tror också det blir en fikaträff med min äldre halvbror. Vi har haft en del kontakt på sistone, men har inte setts sedan... 2012?

Veckans goda nyheter är väl att jag 1. fått en preliminär tid för operation och 2. en kallelse till förberedande möte med narkosläkare, sköterska m m. Det rör på sig.

Happens to the Heart - Leonard Cohen

värkligheten

Några timmar kvar, så är höstlovet slut för i år. Det var fint att ha Johanna här och kunna umgås i någon slags lugn och ro. Ett par dagar i Köpenhamn och så umgåsing med Linus & Nathalie, och Rodeys. Så blev det och det känns gott. I förmiddags skjutsade jag in henne till Malmö, och Oslobussen, och sedan åkte jag ut och drack kaffe med brorsan och hans fru, på Ön. Påvägen hem tog jag omvägen omSjöbo,så att Floyd fick stimma med likasinnade en stund.

I tvättstugan rullar den andra tvätten för i dag, den första hänger på tork och i frysen finns veckans mat i glaslådor. Veckan kan få komma.

Sekunder (förvandlas till år) - November

leeeedig

Trött. Ja, visst är jag tråkig? Jag vet.

Men jag hanterar den här tröttheten genom att ändå göra saker, bara i en annan takt än tidigare. Igår, till exempel, tog jag äntligen tag i mitt arbetsrum. Det är inte så stort och plötsligt svämmade garn- och tyglagret över och fick inte plats. Så nu har jag gallrat stenhårt bland mina böcker. Jag började med pedagogik, didaktik, språklära och historia. Böcker värda att spara la jag i ett par stora IKEA-kassar och de kommer att flytta hem till Matilda & Mike. De andra ska jag slänga. En massa pluggböcker som jag inte har öppnat sedan det begav sig, bland annat. Sedan skapade jag ordning och reda och dels fick Sigrun betydligt mer plats för sina saker (böcker, pussel, målar- och pysselsaker, playmobilgubbar etc) och dels fick jag plats för stick- och hantverksböcker och så förstås garn och tyger. Men sedan var jag slut. Planen för dagen är att dammtorka och att blocka ett litet stickat plagg (julklapp till Matilda) och lägga ut på torkning på mattan där. I morgon ska jag kanske ta itu med bokhyllan med böcker om religion. Några behåller jag, några flyttar hem till Börringekollektivet och resten åker ut till återvinningen. På hyllorna blir det mer garn och tyg... Orkar jag ska jag sedan dammsuga och våttorka golvet. Så är det fint och fräscht till Johanna kommer, på onsdag. Mitt gamla jag hade gjort hela rycket på en eftermiddag...

Hösten är så underbart fin. Färgerna, luften, ljuset - ljuvligt! Jag beger mig ut i naturen minst en gång om dagen. Lille Floyd gillar! Vi är vid havet, eller i skogen. På helgerna är det stendött vid brukshundklubben sena eftermiddagar och då åker vi dit och han får busa runt (och träna inkallning, agilityredskap mm) och vara kung på hela bygget, innan mörkret blir för kompakt.

Det blir dock ingen resa till Dublin. Mina Opethbiljetter brinner inne. *snyft* Men Johanna har haft en tuff höst, och kom dessutom nyss hem från en sedan länge bokad resa till Aten och öarna, så vi bestämde att hemestra istället. Dock blir det en avstickare till Köpenhamn, med övernattning. Det ska bli så mysigt! I övrigt ska vi umgås med Linus, Nathalie och Börringekollektivet. Det blir nog en sväng ut på Österlen, också. Gott så.

Allting tar slut - Opeth

söndagsreflektioner

Jag tog en sväng vid havet, med lille F. Han älskar att skutta undan för vågorna och att tugga på halvrutten tång och vem är väl jag att neka honom sådana enkla nöjen? Ibland släpper jag honom lös också, vilket han blir särskilt glad över. Det gör väldigt ont i höften att gå i lösan sand så efter en stund gav jag upp och så for vi bort till Sandskogen så jag fick lite annat underlag. Floyd protesterar inte, eftersom skogen innebär nya intressanta dofter och intryck. Nu ligger han här vid mig, i soffan, sover tungt och släpper ifrån sig små fisar som luktar absolut vidrigt. Det är tacken, det...

Jag stickar en petrolblå cowl i mjukaste ull, med ett fint bladmönster. Det ska bli en julklapp. Medan jag stickar har jag nyss lyssnat klart på Gösta Berlings saga. Boken, inte bandet. Jag avslutade Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf häromdagen och blev sugen på sagan eftersom jag läste den för kanske hundra år sedan och hade ganska dunkla minnen av den. Uppläsningen är med Per Myrberg och den är faktiskt helt fantastisk. Vilken berättare hon var, Selma. Och medan Gösta, kavaljererna och de andra upplever det ena äventyret värreän det andra, runt Lövens långa sjö vandrar jag med dem och minns alla färder där i trakterna. Senast i somras när jag var och hälsade på Kia på hennes gård vid Mellanfryken. Men också alla min barndoms och uppväxts utflykter. Och så har jag ju bott något år i Sunne. Jag kunde tänka mig att bo i den trakten igen. Vackert, vilt och vilsamt.

Idag har varit en ganska bedrövlig dag. Ibland blir jag så nere och deppig och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag har känt mig ful och otillräcklig. Orörlig och ensam. Ämlig och trist. Ja, visst tar höften ut sin rätt. Mycket vilovärk, men det kan jag stå ut med. Värre är att jag inte kan gå var jag vill och hur jag vill och att jag ständigt är så jeffla trött. Jag har så stora förhoppningar på operationen men det finns annat jag kan och måste göra också. Egentligen är jag ju inte särskilt ensam... jag har ju barn och barnbarn inom räckhåll, jag har ett och annat vänämne här i stan och [lite] längre bort finns en och annan ovärderlig god vän. Men att träffas, att umgås och kunna göra fina saker tillsammans, eller kunna ha goda samtal om sådant som betyder något kräver så mycket av planering, logistik och resande att det ofta känns enklare att låta bli. För mig. Så jag får väl skylla mig själv. Eller skärpa mig.

Men jag har ändå hållit mig sysselsatt. Det känns ändå gott. Jag har kört lite tvätt, bäddat rent och fräscht, varit ute i det fria, blockat två julklappsstickningar, preppat veckans lunchlådor och snyggat lite i allmänhet, här hemma. Om en stund ska jag tända ljus, laga en kanna te, ta fram stickningen igen och kanske se en bra film. Jag tror det får bli A Star Is Born.

I morgon är en annan dag.

Sorterargatan 3 - Gösta Berlings saga

te... massor av te...

Memory Lane, revisited.

Hemma från jobbet idag, för andra dagen. Värk i hals och huvud och pyttelite feber. Småtråkigt och dessutom stressande att min planering lär spricka... Men samtidigt är det vad jag orkar; ligga i soffan under en filt och slötitta på teve. Sticka några varv. Gå ut några pliktrundor med Floyd. Dricka litervis med te.

I helgen hjälpte vi (olika delar av la famiglia) pappa och mamma att flytta. De var och hälsade på hos goda vänner medan det packades, lastades, kördes, lastades ur, packades upp och iordningställdes i nya hemmet. Det gick väldigt smidigt, tack vare en logistisk planering av Guds nåde. Nu bor de i bebodda trakter (Borås), i en trivsam och ganska fint inredd/möblerad ägenhet i ett så kallat trygghetshus. Det blir bra. Det är bra. De har goda vänner där, har bott där tidigare och trivts, pappa är till och med uppväxt där, och det finns familj i närheten. Det är också betydligt närmre att hälsa på dem - åtminstone för mig och brorsan. Pappa är, som alltid, pigg och alert och uppskattade att vi kunde stanna och fika tillsammans innan vi körde hemåt. För mamma är processen, av naturliga skäl, långsammare. Men så småningom ska hon nog också kunna känna att det är där hon bor. Vi la särskild vikt vid att försöka möblera och placera lampor, tavlor och prydnadsföremål på ett sätt att hon skulle kunna känna igen sig. Det var en slitsam helg men det känns gott att kunna hjälpa dem med det här. Mycket återstår, som att skapa vårdkontakter, få stöd i boendet osv, men det betar vi av en sak i sänder.

Indica, 8 veckor

Förra helgen var jag uppe i Småland och hälsade på. Det blev både skogspromenader, kattklapp och tillfällen att träffa vänner och hinna prata med varandra. Tidigare, när jag varit där, har jag känt ett styng av saknad. Funderat på det vettiga i att flytta. Men den här gången kände jag inget sådant. Det var roligt att åka dit. Men det var också roligt att åka hem.

Jag tänker mycket, igen. På livet. Vad som är värt. På hur jag vill ha det. Så brukar jag vanligen tänka när jag inte är riktigt nöjd. Förr hade jag nog tänkt att det handlar singellivet, åtminstone till viss del. Att träffa någon. Men nu... nä, jag är inte alls inne på det. Inte just nu. Det verkar mest jobbigt. Det handlar om andra saker. Till exempel om att bränna av hela sitt liv på arbete, när det finns så mycket annat intressant att ägna sig åt.

Autumn leaves - Chet Baker m fl

den stora vilan..?

Jag är så in i bängen trött att jag till och med sa det till min chef. Egentligen säger man inte sådant på min arbetsplats eftersom vi har "verksamhetsnära lönekriterier" och att vara jättetrött, och därmed kanske lägga sig på good-enough-nivå i sitt yrkesutövande knappast renderar fet tillväxt i plånboken. Fast... den är ju alltid tom, ändå. Vem har kontanter, liksom? Men på utvecklingssamtalet idag sa jag just det. Att jag är så trött eftersom jag har ont nästan jämt och att jag därför inte vill sätta några stora, personliga mål för det kommande året. Och hon förstod. Det gör hon ofta. Hon är väldigt bra.

Så här på torsdagar slutar jag redan tolv och nu har jag gjort några ärenden, promenerat och lekt med Floyd och bryggt en rejäl mugg kaffe. Jag behöver tvätta, städa, bada Floyd (han luktar inte hund... han luktar skunk...) och kanske kasta ner lite överlevnadsgrejer i en väska, inför helgens smålandsäventyr, men först tänker jag sitta här i soffan en stund och lyssna på ljudbok och sticka några varv. Låta kodeinet kicka in (ja, koffeinet, också...). VILA.
Sedan, så...

Men allt är inte så deppigt som det kanske låter. Bokidén gror - och jag har fler. Igår var en riktigt rolig dag på jobbet, där jag och två kollegor dragit ihop en konferensdag för våra samhällstreor med föreläsningar, fikor och sådant som hör till. Genom att använda oss av skolans aula i stället för ett flashigt konferensställe hade vi budget nog att låta Petra Malm headlina. Hon är en mycket spännande kvinna (googleis your friend!) och hon hade lagt upp sitt föredrag så att det verkligen gick hem hos eleverna. Fångade dem. Berörde. Att arrangera sådant här hör till mina spetskompetenser, och jag tycker det är väldigt roligt, men det är ju sällan jag får tillfälle att göra något sådant i mitt nuvarande yrke. Bästa grejen jag någonsin gjort var när jag sydde ihop en golf- och whiskyresa till Skottland, för bl a några höga Ericssonchefer, på nittiotalet, utan att någonsin ha satt min fot i Skottland (det har dock blivit några resor,senare). Jag handplockade och bokade banor, destillerier och fina övernattningar med goda middagar och gjorde en resrutt med mera. Mycket logistik. Sjukt lyckat blev det!

Nu i helgen bär det iväg till Emmajävlaboda. Främst för att hälsa på vännen Lena, men jag ska hinna träffa rara Joanna också, som ju lämnade oss på jobbet här för att köpa mitt gamla grannhus på Parkgatan, och bli smålänning. Och Erica vill jag krama om också. Och klappa på katterna. Kanske kan jag ta med Floyd ut i en riktig skog en runda, också? Men mestadels blir det vilsamt, som det ju är hemma hos Lena. Fina samtal, kaffe, stickning, pussel, god mat och lugna promenader. Det blir fint.

Älven - Den stora vilan

livet...

... rullar på. Förra helgen var jag på en kurs i silversmide i Lund. Så roligt! Det är sant, som så många säger, att man blir så himla nöjd med sina alster! Jag är ju en total noob och ändå lyckades jag smida ett par örhängen, en ring och hamra/forma ett armband. "När handen jobbar får själen vila" är mottot på Gråbröderssmedjan - och det kan jag skriva under på. Lille Floyd var fint omhändertagen i Börringekollektivet under tiden, och för att spara mil och för att få mysa ordentligt bodde jag där, jag också.


I veckan som gick var det ju naturligtvis arbete (lite för mycket och för intensivt) men också trivsamheter, som sköna hundpromenader, stickning, torsdagsmiddag här hemma med Matilda & barnen, fredagsmys på egen hand med te,tända ljus och en bok, lördagslunch med prat och stickning här hemma i sällskap av god vän och idag, på morgonen var vi nere vid havet, i den mjuka dimman, Floyd och jag. Strövade hit och dit, fram och tillbaka och havet var nästan helt stilla. Även om jag är lite orolig att han ska sticka (nära till trafikerad väg) släpper jag honom lös och hittills har han alltid kommit när jag kallat in honom. Övning ger träning. Och jag blir glad av att se honom studsa omkring i vattenbrynet, rulla sig i lätt ruttnande tång och kanske ta sig en tugga, eller två.

Nu i eftermiddag åkte jag och kollegan Sandra ut till Borrby där vår brother in arms, David, hade boksläpp för sin debutroman (den jag läste i fredags kväll) Berättelsen om en stad. Långsam och stämningsfull berättelse om en liten turiststad och om en man som flyttar tillbaka efter många år. Men mannen är bara en bifigur, det är staden som är huvudpersonen. Och den lilla staden har tydliga drag av Borgholm, så där så att jag till och med i tanken kan följa mannen på hans ensamma vandringar.

Att ha pratat så mycket med David om skrivandet, om förlagskontakterna och om det oerhört modiga i att ge ut en bok... att blotta sig så... har väckt tankar och mig. Jag har läst om boken jag skrev 2013 och förbanne mig om den inte kan funka. Jag behöver bearbeta texten - och avsluta den. Sedan ska jag fanimej skicka in den tillnågra utvalda förlag. Jag vågar. Tror jag...

Apropå att våga. Jag tog ett steg igår. En sedan länge försvunnen vän, som jag på något vis saknar. Som jag upplevt undviker mig. Som inte vill kontakt. Jag skrev ett meddelande. Jag fick svar. Kan relationen lagas? Vi vet inte. Men vi kanske försöker.

For Absent Friends - Opeth

inloggningsproblem

Min Chromebook har bestämt sig för att aldrig vilja logga ut mitt huvudkonto. Men jag använder ett äldre konto som inlogg här. Därför har mina blogginlägg blivit mer sällsynta, om någon ens tänkt på det. Tills jag kan lösa problemet kan jag bara blogga från jobbdatorn, och den bär jag inte hem annat än för riktigt långa ledigheter.

Värken är som den är. Jag sover bara på knark (nej, men för mig känns kodeinet så...) men jag sover, åtminstone.

Jobbet är nu igång som om det aldrig har varit sommar och det känns bra. Jag har t o m ett par elevgrupper som är riktigt roliga att arbeta med. Som jag ser fram emot att träffa varje vecka. Och kollegorna är guldiga. Så jobbmässigt är allt helt okej.

Stickningen har verkligen blivit min terapi, min yoga, min härvaro. Och jag gör allt svårare saker. Utveckling, alltså.

Idag slutar jag nu, vid tolv, och eftermiddagen ska tillbringas på ett trivsamt café i Tomelilla (jo, det finns faktiskt ett sådant, där) medan Floyd får pälsen trimmad. Stickningen åker med. Och i helgen blir det både familjärt och kreativt. Jag ska gå en helgkurs, för nybörjare, i silversmide. Bokade för över ett halvår sedan och nu är det äntligen dags. Kursen hålls i Lund så jag bor i Börringe och får på så vis umgås med Matilda, Mike och de små gullpluttarna.

Det finns så mycket annat att skriva. Tankar, funderingar, planer. Men det får bli ett annat inlägg.

Strange Beauty - First Aid Kit

vård i livets slutskede

Nej, så illa är det inte. Jag försöker bara ta in att höftledsoperationer även drabbar människor med en god bit kvar till pensionsåldern.  Ortopeden i Hässleholm sa att jag troligen gått med den här artrosen i över tio år. Sedan innan jag fyllde femtio, alltså. Och att löpningen eventuellt kan ha fördröjt, snarare än påskyndat, förloppet. Men nu är det slut. På brosket, alltså. Operation om 4-5 månader, av höften. Dessutom tyckte han att jag absolut måste få bråkiga knät opererat och det så snart höften läkt. Och jag, som så sent som i vintras, fick beskedet av fysioterapeuten att "man opererar inte meniskknän längre". Nähä... men OM det gjorts tidigare, t ex i Kalmar, när det började bråka på allvar för några år sedan, så hade jag kanske sluppit artrosen där...

Oh well. Det där är vatten under broarna. Nu vet jag i alla fall att jag får hjälp och att prognoserna till ett både smärtfrtitt och rörligt liv är mycket goda! Mer begär jag verkligen inte.

Så jag känner mig ändå vid gott mod. Det kommer att ordna sig.

Hjärtat vet vad handen gör - Opeth

kanske ändå...

En gång, för ganska länge sedan skrev jag en bok. Eller... nästan, i alla fall. Ett par kapitel återstår. Jag funderar på om jag ska ta och göra färdigt den. Bearbeta, skriva klart och försöka få den publicerad. Jag fegar som fan. Men... kanske... ändå..?

Small Town - John Mellencamp

oh, moon of alabama...

Middag hos kollegan Maria igår, tillsammans med Sima och Marie. Samtalet svängde mellan det lägsta och det högsta. En hel del skratt (tack, det behöver jag) och mycket allvar. Så enkelt. Så gott. Och när jag körde hem i augustinatten hängde månen som en fantastisk, utskuren apelsinklyfta över kullarna och träddungarna.

Idag ska jag ut till Börringekollektivet och gosa med mina två små favoritmänniskor och fika med Matilda & Mike. Det dyker säkert upp fler till kaffet, så där enkelt och självklart som det så ofta gör där (därav epitetet "kollektiv"). Med mig hem har jag förhoppningsvis Sigrun.Vi ska ha lördagsmys, har vi bestämt. Jag anar popcorn, memoryspel, pussel och bra böcker.

Alabama Song - The Doors

back in the old routine

Arbetsvecka två. Helt okej. I morgon kommer ettorna och på måndag resten. Det blir bra.

Fredagsmyset!

I helgen som gick fick jag rå om min mellantjej, Jenny, lite extra. Hon flög ner från Oslo i torsdags kväll och hem på söndagskvällen. Så skönt att bara vara. Tillsammans. Prata, skoja, kramas. Busa med de små. Vila. Fika. I lördags blev det ännu mer familjärt när Linus & Nathalie kom på middag - och min favoritsvåger, dessutom. Nu är han ju inte längre min svåger, men han är den ende på barnens fars sida av släkten som jag överhuvudtaget vill se. Och vi har alltid kommit så bra överens. Han stannade sent och vi eldade i kaminen och spelade TP in i natten. Jenny och han har ett särskilt band och det var fint att han kunde vara med, han också.

Två veckor kvar till ortopedbesöket. Jag har förhoppningar.

Back In The Old Routine - Strawbs

det var det det

Så gick resten av ledigheten. Mycket vila men också många fina grejer. Höjdpunkten var min roadtrip till Värmland, där jag umgicks med syrran Malin och hennes familj och träffade ett par av mina allra äldsta vänner (vi har känt varandra sen barnsben). Färden gick vidare, via mina föräldrar i Kopparberg, till Netti i Ludvika. Vi drog samma dag upp till Tällberg och stannade där med hennes husvagn. Sedan for vi vidare förbi Älvdalen och Hornberget för att träffa Magnus och Eva i vildmarken och väglöst land, i Härjedalen. Nå, det fanns en väg men om man betänker att det tog en och en halv timme att köra en knapp mil på den, så var det ju inte mycket till väg. Där campade vi, fiskade, satt runt elden och samtalade in i natten och dagen därpå fick vi till en verkligt fin vandring. M & E skulle hem och jobba så vi fortsatte till Mörkret för natten.

Vidare till Grövelsjön där vi stannade några nätter och vandrade, njöt av stillhet och tystnad ute på vidderna, stickade, lekte med hundarna och hade det så gott innan vi körde ner vagnen till Ludvika och så småningom drog vidare till Stockholm. Gemensamma vännen Robban tog hand om Floyd medan vi gick på konsert. Värdefullt! Och vilken show hon bjöd på, P!nk! Grymt bra låtmaterial, fantastisk röst, effektfullt och framför allt ett sjujävla engagemang! Sedan skildes våra vägar på söndagen. Jag droppade av Netti i Älvsjö och körde hemåt.

Sista veckan har varit barnbarnsintensiv. Lille T har fyllt ett år och uppvaktades både lite i måndags, på själva bemärkelsedagen, och i lördags med familj och tårta. Dessemellan har Sigrun varit här och vi har haft det kul.

Synd bara att jag är så in i bängen trött. Benet/höften gör ont hela tiden nu och jag blir uppenbarligen helt slut av att ha ont. I morgon börjar jag jobba igen och även om det känns helt okej, efter sju och en halv veckors ledighet, så kan jag inte låta bli att fundera på hur jag ska orka. En bra sak är i alla fall att jag fått nu tid hos ortopeden i Hässleholm om några veckor. Och så går jag något som kallas som Joint Academy och som kanske kan hjälpa lite (träning och information). Och knaprar värktabletter... Det gick åt en hel del när vi skulle vandra, kan jag meddela. Men det funkade även om jag fick gå sakta och inte tillnärmelsevis så långt som jag ville. Och dagen efter var jag rätt trasig. Men Netti blev också trött och till och med hundarna behövde vila så då tog vi det lugnt, för att sedan ge oss på'at nästa dag igen. Så här efteråt var det värt det. Men nästa år vill jag inte ha det på detta viset.

Nu: snabb hundrunda och sedan sängen. Väckarklockan ställd...

What about us? - P!nk

andra halvan

Nästan halva ledigheten kvar! Jag har det väldigt lugnt och skönt. Gör småutflykter i närområdet, träffar de få vänner jag har här och umgås med min familj. Stickar mycket, vilket för mig är såväl roligt och kreativt som meditativt. Syr en del. Promenerar, både kort och långt. Läser och lyssnar på ljudböcker. Jamaica Kincaid har jag läst/lyssnat på de senaste dagarna. Nu är jag nyfiken på Rachel Cusk. Nästa veckas roadtrip kommer ge många sköna boktimmar, i bilen. Musiken har liksom kommit helt i bakgrunden. Men det kommer väl en tid för det också.

Jag drömde, i natt, om ett sammanhang jag för länge sedan lämnat. Det var skönt att vakna och veta att det bara var en dröm och att jag aldrig mer behöver hamna i den sitsen igen.

Idag ska jag äta lunch och ha goda samtal med vännen/kollegan Maria. Och sedan är det hejdå-middag i Börringekollektivet eftersom Anton & Antonia med lilla flickan åker norrut igen, efter några dagar i Skåne, och Barb (Mikes mamma) åker hem till North Carolina efter att ha varit här sex veckor. Det blir trivsamt. Jag tror jag ska be att få låna hem Sigrun i helgen.

Jag fick brev från ortopeden igår. Remiss skickad och de lovar att jag ska behöva vänta mindre än tre månader på ett besök där. Vi får väl se. Under tiden får jag knapra värktabletter, när det är som värst, och träna på egen hand.

Livet.

Den ständiga resan - Opeth

trots allt

Jag har fortfarande mer än hälften kvar av min semester. Börjar bli lite dagvill. Det är ett gott tecken. Jag har någon slags bra mix av självhet och umgänge med både familj och vänner, aktiviteter och kontemplation. Veckan som kommer ska få gå i samma stil, men sedan blir det roadtrip och fjällvandring, stockholmsbesök och whatnot.

Svar från magnetröntgen har jag fått. Jag må säga att det går fort, i synnerhet om man betänker att det ju är mitt i sommarsemestertider. Högra knät var ju knappast någon överraskning; en trasig menisk och begynnande artros. Men käftsmällen från helvetet var vänstra höften som är svårt angripen av artros och som troligen varit det i flera år. Alltså långt innan jag tog upp springandet igen 2014. Jag har fått remiss till ortopediska kliniken för mer information, utredning,åtgärder etc men har i alla fall fått veta att artros ofta är ärftligt och jag har insett att den där onda höften min pappa haft sedan han var lite drygt 40 kanske inte alls bara är en gammal fotbollsskada utan är artros, som han bara inte kollat upp. Och när jag pratar med en av döttrarna och hon beskriver stelhet och "igångsättningssmärta" i ena höften och låret blir jag orolig. För henne. Uppmanar strängeligen att omedelstuds uppsöka läkare och få det kollat. Men jag är tveksam till om hon tar det på allvar. Hon tänker nog som jag att artros bara är något som drabbar gamlingar. Jag vet att det inte är så, men det här känns jävligt deppigt. Jag pratade med en nära vän som fick artros i bägge knäna innan hon var femtio och hur hon under en lång tid kände det som att livet tagit slut... Jag erkänner att jag umgås med liknande tankar. Åtminstone i en del skrymslen av hjärnan. I andra delar av den tänks annat; att jag nu helt enkelt måste ta upp målmedveten träning igen - både styrka och kondition, där musklerna får arbeta rejält.

Kreativt: jag stickar en hel del och har några små kul sömnadsprojekt på gång. Skriver inget men läser desto mer.

Livet går vidare.

When I'm 64 - Paul McCartney

sex veckor kvar

Sötaste badkillen!

Måndag och jag sover till åtta. Efter lång hundpromenad och maratonsamtal med sonen, i telefon, drar jag fram nystvindan och nystar upp ett gäng härvor i skön, fin ull. Den vita, ljuvligt mjuka  är till sjalen jag stickat på några veckor, som ett sidoprojekt, och som jag nu kan se slutet på. Småhärvorna i glada färger är till ett nytt hønsestrikprojekt, till Sigrun. Symaskinen står också framme. Jag har en del fina tyger som ska bli projektväskor/påsar till stickarbeten. Inte nödvändigtvis mina egna; kanske säljer jag några av dem till hösten.

Jag har fått ett svar på min torpannons. Tyvärr var det en helt ordinär, vinterbonad sommarstuga med lockpanel och gräsliga tapeter, i ett sommarstugeområde vid Löderups strandbad. Det är lite för långt ut för att jag ska vilja köra fram och tillbaka till jobbet varje dag, därifrån. Men framförallt är det inte ett sådant hus jag vill bo i. Jag sitter, som bekant, inte i sjön och det dyker säkert upp något annat, lite längre fram.

Badpicknick!

Några dagar hade jag Sigrun här. Actionpackade dagar med sagor, lek, badutflykter, pannkakor och annat mysigt. Många skratt när hon berättar sina fantastiska rövarhistorier och sedan spänner ögonen i en och med eftertryckligt nickande bekräftar att det hon just sagt är alldeles sant.

Det har blivit någon poolhängsdag med Börringekollektivet också, liksom besök av god vän på genomresa. Idag är det svalare och jag är inomhus, med synnerligen gott samvete, och småpysslar. Lite sömnadsprojekt, lite stickning och läsning. Iskaffe. Hundrundor. Det är semester och jag har sex veckor kvar!

You Want It Darker (Full Album) - Leonard Cohen

Sigrun övertygar...

high as a kite

Jag är inte så van vid starka medikamenter. Ikväll tog jag de tuffare smärtstillarna. Efter en stund gick jag som i sockervadd med tingelingsensationer i händer, fötter, armar och ben. Tjohej!

Jag ska nog bara ta dem när jag har väldigt ont...

Happiness Is A Warm Gun - The Beatles

colorways

En kusin skulle hälsat på mig idag, men som vanligt bangade hon i sista minuten. Vi har nog inte setts på åtta-nio år och det beror inte på mig. Jag kan inte låta bli att fundera på varför hon hör av sig, vill träffas, bestämmer en dag och sedan - konsekvent! - inte dyker upp. Den här gången fick jag i alla fall veta kvällen innan. Detta gav mig en dag som plötsligt blev helt oplanerad. Efter en förmiddag med disk, tvätt och skogspromenad med hunden körde jag ut till en god vän för en stilla kopp kaffe och samtal i skuggan på hennes altan. Hon skickade med mig en färgstark bukett från sin trädgård.

Häromdagen satte jag in en annons på Blocket, om att jag vill hyra ett torp eller ett litet hus. Jag gör mig inga som helst illusioner om att jag skulle få några svar. Tajmingen är ju helt fel. Men det kostar mig så lite och kanske kan jag fila på formuleringarna (jag glömde skriva att jag väldigt gärna vill ha en vedspis...) och skicka upp en ny, eller förnya denna, framåt höstkanten.

Symaskinen har åkt fram, också. Jag har lite projekt jag vill göra men behöver lite attiraljer, som dragkedjor och sådant, och orkar inte gå och köpa. Inte idag. Men innan helgen, så att jag kan greja loss. Jag väntar på ett beställt garn för en riktig gladkofta. Under tiden stickar jag på en sjal i mjukaste ull (jag försöker ha framförhållning... winter is coming - om ett tag) och tänker börja på en tröja i hønsestrik till Sigrun. Torvalds är klar och den blev fin. Sigges ska ha en lite annan färgpalett.

Är jag gladare nu, än på sistone? Nä. Men inte ledsnare, heller.

A House is Not a Motel - Love

inget nackskott

Det blir MR av båda knäna. Eventuellt också höften. Och det redan nästa vecka.

Till dess har jag fått en ohemul mängd receptbelagda smärtstillare att knapra på. Jag misstänker att de räcker bortom semestern...

Men detta känns ändå positivt. Något händer!

In the Eye of the Sun - The Doors

att landa

Måndag. Det är nog först nu, när jag fick sova tills jag vaknade, som jag förstår att semestern har börjat. Midsommarafton var en härlig, rolig, festlig och utmattande tillställning. Drygt 40 vuxna och säkert 20 barn i olika storlekar. Torvald i liten rutig finskjorta och Sigrun i en alldeles förstor dirndlklänning som hon älskar, och som varit hennes mammas en gång på åttiotalet. Blomsterkransade små huvuden. Traditionell lunch, dans kring en stång Matilda klätt och Mike rest, en eftermiddag med prat och lek och poolplask och stilla stunder och, som avrundning, grillning. Jag hade verkligen en mysig dag och ändå kändes det som lenaste dun i huvudet, när jag körde hemåt mot stillheten och tystnaden. Mikes mamma följde med och i lördags gav vi oss själva en stillsam förmiddag, under fina samtal, innan vi körde tillbaka ut till Börringekollektivet.

Gårdagen: lååång promenad i Sandskogen med hunden. Stickning som meditation och framför ett par bra filmer. Orka bry sig om solen. Den hinns väl med, den också. Jag har 49 dagars ledighet kvar.

Alldeles strax ska jag till läkaren med mitt knä. Jag ska försöka vara väldigt besvärlig om hen inte fattar. Jag vill ha en MR på knät (och påföljande meniskoperation) och jag vill ha något antiinflammatoriskt för muskel- och senfästen på vänster ben. Får jag inte det vill jag ha ett nackskott.

The Spider and the Fly - The Rolling Stones

semester

nästan framme

Det var ledsamt att tacka av underbara kollegan J, idag. Men vi kommer ju att ses igen. Det är ju egentligen helt galet... hur hon och sambon köpt grannhuset till mitt gamla hus. I Byn. Och går allt vägen kommer hon att jobba på min gamla arbetsplats, till hösten. Vad var oddsen för det? Så när jag hälsar på i Småland nästa gång ska jag hälsa på hos henne också. Det blir bra.

I morgon ska jag till naprapaten, tidigt. Sedan in på jobbet ett par timmar för att pyssla med några grejer jag vill ha klara inför läsårsstarten, och efter det går jag på semester. "Väldigt skönt" är ett understatement.

Midsommarafton blir säkert fint, men just nu känns det bara som något som måste göras. Going through the motions. Komma ut på andra sidan och koppla av. Förhoppningsvis.

Like a Hurricane - Jeff Healey

dröm

Just när jag skulle somna igår, fick jag ett pling på messengern från kollegan S. Hon satt och skrev sin ansökan till lärarlönelyftet och ville diskutera lite formuleringar. Sista datum: igår. Och jag hade väl på något vis förträngt det hela. Jag tror inte jag får något lönelyft* i år heller, relativt nyanställd med rätt bra lön som jag är. Men det är fanimej en principsak att alla ska söka. Så jag mejlade henne min ansökan från förra året, moddade den sedan lite och skickade in, jag också. Sedan tvärsomnade jag, med laptopen i sängen...

... och vaknade strax före åtta. Det verkar som att valpen äntligen fattat att man inte behöver rusa ut klockan sex varje morgon. Sweet! Han fick mat och sedan en lagom lång runda, så att jag fick kaffa i lugn och ro. Nu sitter jag här och stickar, lyssnar på vloggar på Youtube och har det allmänt lugnt och skönt. Planen för dagen är sedan en riktigt lång promenad i Sandskogen och därefter lunch och skönt snack med en väninna ("väninna" låter lite vitvinsfnittrigt... jag vill hellre säga "vän", men då finns det bloggläsare som missuppfattar och per automatik tror det handlar om en manlig "vän"... och jag har svårt att använda uttrycket "tjejkompis" om en person som är 60+...).

Kvällen kommer antagligen fortsätta i samma stillsamma anda. Men... tänk om jag hade en liten stuga... så jag kunde sitta ute i den ljumma kvällen... lyssna på fåglarna... känna natten komma... Ja, man får faktiskt drömma. Jag saknar inte att bo i Byn. Absolut inte. Men DÄM vad jag saknar Altanen. Jag lär nog aldrig mer köpa ett hus - såvida jag inte får det sjukt billigt - men jag när en tanke om att hyra ett. Lite på landet. Inhägnad trädgård, så hunden kan ranta runt och barnbarnen leka tryggt. Odla krydderier, tomater och chili (sådant jag klarar av, alltså...). Om någon har ett tips så hör av er! ;)

Med jämna mellanrum får jag bilder och meddelanden från Börringekollektivet som är på resa i den grekiska övärlden. Vilka minnen... Poros... Egina... Agistri... Hydra... Jag "måste" eventuellt göra en ötripp. Kanske nästa sommar?

Virginia Plain - Roxy Music

* I min bok är det inte ett lönelyft om beloppet man får uppe på sin lön bara gäller för tre år och sedan dras det tillbaka. Ungefär som att ett förstelärarskap näppeligen kan vara ett karriärsteg om det är tidsbegränsat, vilket det är i min kommun, liksom i många andra.

framåtanda

Idag, när jag satt vid mitt arbetsbord, kände jag lite entusiasm inför de möjligheter höstterminen kan tänkas erbjuda. Jag undrar om jag känner likadant i augusti.

Stand By Me - Ben E King

långsiktig plan

Vackert, eller hur?

Emerald - Thin Lizzy

la dolce vita

Jag for ut till Börringe igår, för att hämta lite glädje. Stannade kvar tills idag, vid lunchtid. Två arbetsveckor kvar. Imorgon: brännbollsturnering med SA och ES. Alla lag/klasser klär ut sig. Lärarna kommer överraska eleverna med att vara utklädda (?) till hippies. Bästa tema vinner ärofullt pris.

På eftermiddagen ska Floyds stygn tas.

Jag lever ett spännande liv.

Black Hole Sun -Norah Jones

waiting to exhale - varning för ego-rant

Lördag. Numera låter hunden mig sova till halvåtta, om jag vill. Skönt. Vi har promenerat, han har fått pälsen genomkammad och jag har tagit hand om gårdagsdisken som jag inte pallade att göra igårkväll, efter en lång arbetsdag (men rätt trevlig, med allehanda småsaker att fixa undan och ett trevligt firande av två "guldklockor) och tre timmars kurs på Brukshundklubben (vardagslydnad). Nu dricker jag kaffe, äter en macka och lyssnar på regnet. Senare idag ska jag ut till Börringe och vara barnvakt medan Matilda & Mike går på fest. Det är dem väl unt.

Förra [lång]helgen var mina systrar här. Vi hade kul tillsammans. Det finns alltid intressanta saker att prata om och utöver det vandrade vi vid Stenshuvud (det gjorde jävligt ont i mitt vänstra lår, men jag är enveten) och vid havet, fikade, klappade på garn hos Alpaca of Sweden, var i Kåseberga en sväng och såg oss om på Österlen i största allmänhet.

Jobbet. Jag ser ett slut på ett tungt, stressigt år. Jag skriver ner saker jag kommer på som ska minska min stress nästa år. Saker jag ska göra, men framförallt saker jag inte ska göra. Jag blev glad igår när jag pratade med ett par av lärarna på Estet. Jag ska ha en av deras klasser i religion och det är dels en liten klass (10 elever! Hurra!) och dels en väldigt kul klass. Det ska jag försöka göra något riktigt bra, annorlunda och roligt av!

Kroppen. Ja, eller åtminstone benen... Haha... Jag går hos en naprapat nu. Hon är grymt bra. Hon drar rätt allt i mitt sneda skelett och peppar mig. Första gången konstaterade hon att ett par av mina nackkotor och mitt bäcken är så sneda att det skiljde 2 cm i benlängd. Inte undra på att det gör ont. Hon drog rätt och jag kunde faktiskt känna, i flera dagar, att allt kändes bättre. Men eftersom jag dragits med detta en längre tid rättar det ju knäppelunda till sig på en enda gång. Jag var tillbaka hos henne igår och det mesta hade hamnat snett igen - men inte riktigt lika illa som sist. Jag får fortsätta gå hos henne tills jag får ordning på högerknät, som troligen är roten till hela skiten. Jag har åtminstone en läkartid nu, eftersom jag gjorde en egenremiss till ortopeden, så att jag kan få en möjlighet till röntgen och sedan - förhoppningsvis! - operation av menisken. En titthålsoperation, vilket ju innebär att jag kan åka hem samma dag! Jag längtar så jag blir gråtfärdig. Jag märker ju hur den ständiga smärtan, vid rörelse, sätter sig på mitt psyke och jag tror ibland att livet är slut. Ja, inte livet, alltså, men livet som jag vill ha det. Sweden Rock bestämde jag ju för länge sedan att skippa i år också, men såhär med facit på hand var det ju lika bra. Hur skulle jag kunnat gå och stå hela dagarna där? För att inte talaom halva nätterna... Att "alla andra" är där och har kul är bara lite småbittert. Men att jag troligen inte åker in till Malmö på söndag, för Uncle Acid & the Deadbeats, på grund av samma jeffla smärta - det är bittert på riktigt.

Så... jag är inte särskilt uppåt. Känner mig ensam - och orkar inte med för mycket folk. Paradoxalt. Är trött, men lite för rastlös för att vila. Osv.

Snart, snart är det i alla fall dags för drygt sju veckors semester och jag har inte så många planer men det känns gott. Jag kommer nog ha en del vänner på besök, jag kommer givetvis hänga med Börringekollektivet en hel del och mot slutet av sommaren ska jag då äntligen göra min roadtrip genom mellansverige och hälsa på goda vänner på vägen upp mot Ludvika, och sedan Älvdalen/Särna/Grövelsjön med Netti och våra jyckar. Avslutningen på fjällvandringen blir en repa till Stockholm där vi bl a ska se P!nk, i Globen. Jag hör eventuellt inte riktigt till målgruppen, men jag gillar hennes fantastiska röst och jag gillar hennes texter, så jag tror det blir en kul grej.

Och ska jag se framåt mot annat trevligt så har jag och Johanna redan pratat om att vår höstlovsresa kanske går till Dublin - och isåfall en konsert med Opeth!

Så... får jag bara den där semestern snart kanske jag överlever ett tag till.

Demon of the Fall - Opeth

inte mycket att säga

Min islandströja är klar nu.

Ojdå. Ett par veckor sedan jag skrev sist, ser jag. Jag antar att det dels beror på att jag nog inte har så mycket att säga och dels på jobbet och annat att stå i, när jag inte arbetar. Det är stick- och syprojekt och hunden och familjen och vänner att inte tappa bort. Jag har också hunnit med ett hoppingivande besök hos en naprapat som knyckte rätt mitt sneda skelett. En sned nackkota, höftben med "nivåskillnad" på två centimeter och så garanterat en meniskskada, som dock bör gå att operera och det snabbt. Ja, jag får väl vänta ett bra tag, men själva operationen är bara ett över-dagen-titthål. Hopp! Jag ska tillbaka eftersom kotor och leder säkert vill glida tillbaka men det känns något mjukare i kroppen.

I veckan kommer mina systrar på besök. Jag hoppas på bra väder så vi kan tillbringa en dag på Stenshuvud och en dag på annat håll.

Peaches En Regalia - Frank Zappa

familjedag

Matilda högst!

Sigrun softar lite.

Jag skulle på ett stickevent igår, men lyckades inte få hundvakt, så jag fick avstå. Istället åkte jag med Börringekollektivet till Malmö och var med och var publik, och stöttade med markservicen, för Matilda som sprang Malmö Toughest, med en kompis. Fantastiskt skönt väder så det var en fin utflykt, även om både hunden och jag blir rätt trötta av allt folk och tjosanhejsan (nyttigt för honom att socalträna -och kanske för mig också?). Hemvägen fick bli en omväg till Linus och Nathalie i Håslöv. De har fått fint i ordning i huset. Hyra hus är kanske ingen dum idé?

Idag får jag helt enkelt se vad jag hittar på. Kanske tar jag bilen ut till havet, eller till någon skog. Stan ligger i skräpig baksmälla efter den årliga cruisingen, vilken jag lyckligtvis missade det mesta av. Det var bara svårt att komma in med bilen på min gata, när jag kom hem på kvällskanten. Och fullt med skrålande människor mest hela natten. Vad är det med folk som måste bröla och skräna så fort de får i sig alkohol?

Malmö's Toughest? 

Just nu dricker jag i alla fall te, stickar på en ärm till min islandströja och ser, med ett halvt öga, på ett program om Tiny Houses. Just nu en kvinna som i det minimala toalettutrymmet också behöver plats för en kattlåda och en... hundlåda? Alltså, en kattlåda är det ju många som har även om katten ofta är ute, men en hundlåda? Vad är det med amerikaner? Går de inte ut med småhundar? En av Mikes släktingar har för övrigt en liten hund som är deprimerad (ja, får den aldrig gå ut är det förståeligt) och därför medicineras, av veterinär, med antidepressiva och valium. WTAF?

Every Dream Home - Motorpsycho