inatt jag drömde...

 ... att jag gick på fjället.

inatt jag drömde

 ... om krig.

kanske ändå...

En gång, för ganska länge sedan skrev jag en bok. Eller... nästan, i alla fall. Ett par kapitel återstår. Jag funderar på om jag ska ta och göra färdigt den. Bearbeta, skriva klart och försöka få den publicerad. Jag fegar som fan. Men... kanske... ändå..?

Small Town - John Mellencamp

dröm

Just när jag skulle somna igår, fick jag ett pling på messengern från kollegan S. Hon satt och skrev sin ansökan till lärarlönelyftet och ville diskutera lite formuleringar. Sista datum: igår. Och jag hade väl på något vis förträngt det hela. Jag tror inte jag får något lönelyft* i år heller, relativt nyanställd med rätt bra lön som jag är. Men det är fanimej en principsak att alla ska söka. Så jag mejlade henne min ansökan från förra året, moddade den sedan lite och skickade in, jag också. Sedan tvärsomnade jag, med laptopen i sängen...

... och vaknade strax före åtta. Det verkar som att valpen äntligen fattat att man inte behöver rusa ut klockan sex varje morgon. Sweet! Han fick mat och sedan en lagom lång runda, så att jag fick kaffa i lugn och ro. Nu sitter jag här och stickar, lyssnar på vloggar på Youtube och har det allmänt lugnt och skönt. Planen för dagen är sedan en riktigt lång promenad i Sandskogen och därefter lunch och skönt snack med en väninna ("väninna" låter lite vitvinsfnittrigt... jag vill hellre säga "vän", men då finns det bloggläsare som missuppfattar och per automatik tror det handlar om en manlig "vän"... och jag har svårt att använda uttrycket "tjejkompis" om en person som är 60+...).

Kvällen kommer antagligen fortsätta i samma stillsamma anda. Men... tänk om jag hade en liten stuga... så jag kunde sitta ute i den ljumma kvällen... lyssna på fåglarna... känna natten komma... Ja, man får faktiskt drömma. Jag saknar inte att bo i Byn. Absolut inte. Men DÄM vad jag saknar Altanen. Jag lär nog aldrig mer köpa ett hus - såvida jag inte får det sjukt billigt - men jag när en tanke om att hyra ett. Lite på landet. Inhägnad trädgård, så hunden kan ranta runt och barnbarnen leka tryggt. Odla krydderier, tomater och chili (sådant jag klarar av, alltså...). Om någon har ett tips så hör av er! ;)

Med jämna mellanrum får jag bilder och meddelanden från Börringekollektivet som är på resa i den grekiska övärlden. Vilka minnen... Poros... Egina... Agistri... Hydra... Jag "måste" eventuellt göra en ötripp. Kanske nästa sommar?

Virginia Plain - Roxy Music

* I min bok är det inte ett lönelyft om beloppet man får uppe på sin lön bara gäller för tre år och sedan dras det tillbaka. Ungefär som att ett förstelärarskap näppeligen kan vara ett karriärsteg om det är tidsbegränsat, vilket det är i min kommun, liksom i många andra.

villhöver

Det är hit man kommer när man kommr hem - Euskeferat

resfeberdrömmar

Jag brukar väl inte direkt jaga upp mig inför resor. Saudiresorna var förstås lite spännande, även i planeringsfasen, men annars brukar mina reseförberedelser handla om att tvätta så att allt är rent och sedan packa på avresedagen, eller möjligen kvällen innan om jag ska resa tidigt. Men trots att det är två veckor kvar (minus en dag, för jag kör norröver direkt efter jobbet på fredagen) tänker jag mycket på vad som ska med. Fjällen, alltså. Äntligen! I så många år har jag velat vandra i fjällen om hösten - och nu blir det verkligen av! Det är mer än två år sedan Netti och jag bestämde att vi skulle göra det tillsammans och av olika skäl var vi tvungna att förlägga trippen till hösten 2018. Och... det är ju NU! Eller ja, om två veckor, då.

Eftersom ingen av oss är det minsta fjällvan har vi bestämt oss för att ha ett basläger på en camping, precis vid sjön, och så göra dagsturer. Vid Grövelsjön finns det gott om vandringsleder av olika utmaningsgrad så vi kommer nog att få vårt lystmäte på knatande. Mike och Matilda har massor av utrustning och har erbjudit mig att låna... allt. Men jag tror inte vi behöver så mycket. Det enda jag verkligen vill låna är deras superproffsiga, lättviktiga kök. Det är ju en del av drömmen; att få laga till en måltid ute i det fria. Och kaffe, förstås. Fast visst ska det vara kokkaffe om man är i fjällen? Det dricker di ju till och med i nordvärmland.

Det enda jag tänker köpa är en powerbank till telefonen. Inte för att jag tänker ringa - men jag vill ta massor av bilder och jag släpar inte med min tunga och, troligen, hyfsat antikverade systemkamera. Det och kanske vandringsstavar? Jag hade inte alls tänkt på ett par sådana. Jag har ju en fin trädgren jag hittat på en av Malins och mina vandringar. Men kanske behövs andra doningar för allt uppför och nerför när man har ett bråkigt knä?

I övrigt är det väl förståndiga kläder som gäller. Och när jag inventerar ser jag att jag har vad jag behöver. Jag har till och med underställ av merino, om det nu skulle bli kallt. Ullstrumpor, att gå på i. Varma tröjor, funktionströjor, vind-och regntät lättviktsjacka i händelse av busväder och mina supersköna vandringskängor. Buffar av mjukaste ull. Lätta, varma vantar, just in case. Som benklädnad tänkte jag först ha sådana där tuffa khakibraller med en massa fickor och grejer men tror nog att varma vinterlöpartights är bättre. Och skönare. Ryggsäck som är stor nog för dagsturer.

Och kikaren! Kikaren ska med!

Ja, sådant tänker jag på den här morgonen när jag har sovit uruselt på grund av katten som nu verkar må mycket bättre och därmed jamat hela natten för att han vill gå ut. Visst kan han få gå ut om natten. Om det inte vore för att han gastar lika högt när han vill in. Efter fem-sju minuter. Jag är mån om grannsämjan och han är högljudd, som vore han en siames och inte en bonnkatt från Långasjö. Och när han fått komma in vill han strax ut igen. Och in. Ja, ni fattar. Så oavsett om jag släpper ut honom, eller ej, håller han på. Och när klockan var strax efter sex tröttnade jag på att försöka somna om. Gick upp, fixade en balja te och kröp tillbaka i sängen och lyssnade på Naturmorgon (och Martin Emtenäs var med! Me like... ;)) och började tänka på fjällen...

När jag tänker på fjällen blir jag glad.

Gånglek från Älvdalen - Jens och Anders Johansson

(som jag missade i Malmö, igår kväll)

lättnad

Snart London, igen!

Jomenvisst. Nu har jag fått en lägenhet. I ett korsvirkeshus. På en liten gata/gränd med kullersten. I den allra äldsta delen av Ystad. Just så som jag drömde om och hoppades på, när jag bestämde mig för att ta jobbet och dra upp tältpinnarna. Själva lägenheten är fräsch, välplanerad och himla mysig. Där kommer jag att trivas fint. Inflyttning på senvåren. Livet tar lite fart, igen.

Jag hade lust att gå i skogen idag. Men svinkyla, snö och starka vindar gör att jag skjuter upp det. Mest för att det inte är så kul att köra bil, till närmaste skog, i sådant väder. Kanske imorgon?

St. Patrick's Day idag.

The Fields of Athenry - The Dubliners

here we go again

Det finns måndagsmorgnar då jag ifrågasätter meningen med livet. Och verkligen, verkligen begrundar möjligheterna att hoppa av det här ekorrhjulet.

Och sedan... dricker jag upp mitt morronkaffe, biter ihop och kör vidare.

I Love You More Than You'll Ever Know -Blood, Sweat & Tears

semesterjobb

När jag började bekanta mig med min nyinskaffade chromebook fick jag en smärre chock när jag inte hittade några av alla de filer jag delat till min privata google drive från jobbditon. Först förträngde jag bara alltihop, men i förrgår kväll började jag leta på jobbkontot, som jag ännu har åtkomst till, och där lyckades jag hitta alltihop, fast bortkastat. Detta hade tydligen gjort så att allt delat också försvunnit, men hur eller hur lyckades jag faktiskt återställa allt i jobbdriven och sedan har jag lagt ner ett ganska stort arbete på att inte dela utan kopiera varje enskild fil till nyskapade i privata driven och nu har jag just lagt sista handen vid det. JOBB, alltså. Mitt på blanka semestern. Men det var det värt. Mapparna/filerna innehåller i stort sett planering och material för ett helt läsår, i samtliga mina kurser... Visst gör jag mycket nytt varje år - hur trist skulle inte jobbet bli annars? - men det som känts och funkat riktigt bra vill jag ju återanvända. Jag känner en enorm lättnad just nu. Det blir nog mycket ändå, när det nya jobbet drar igång.

Annars är semestern ganska mycket småbarnsföräldersliv, just nu, och jag har inte riktigt orken som krävs. Mamman och pappan tar ju hand om allt nattetid och annars också, om de är hemma, men i övrigt är hon min, det lilla hjärtat. Älsklig och rolig men också två fulla händer... Om kvällarna är jag helt slut och vill helst gå och lägga mig efter middagen men hur asocialt är inte det, då? Så jag stannar uppe en stund, sitter och pratar med någon av de andra i kollektivet, tar ett glas vin, kanske, och bara ÄR. Sedan kryper jag i säng i akt och mening att lyssna på ljudboken (just nu The Moth Catcher av Ann Cleeves) en god stund, men däckar efter fem minuter och sover hårt, men inte drömlöst, i min nya,sköna säng (drömmarna är ganska specifika, men... jag tror jag behåller dem för mig själv...). Upp igen före sju och så drar dagen igång, igen. Efter den här semestern behöver jag... semester. Haha!

Jag var på rymmen igår igen, förresten. Håret såg ut som ett skatbo så jag var inne i Ystad och blev klippt. På samma salong kan man få naglarna fixade och jag passade på att göra det, också. Det känns som en väldig lyx att låta någon annan lacka dem och med gellack håller det ju i veckor. Den flärden tycker jag att jag kan tillåta mig, när jag inte reser någonstans alls i sommar, utom möjligen en augustihelg till Öland och vännen Lenas stuga.

Resor... Höstlovet ska få bli en storstad. Jag har aldrig varit i Budapest, så dit reser jag om Johanna kan resa tillsammans med mig. Annars tror jag faktiskt att det blir London, igen. Dit funkar det ju lätt att åka själv. Och redan nu har jag bestämt mig för en tripp till, och på, Island nästa sommar. Och säkert något mer, som jag inte kommer på nu. Eller ens vet, kanske?

If I Needed You - The Broken Circle Breakdown Bluegrass Band

kaos, pt ii

Myspaus med Kung Sixten I, av Parkgatan, aka nussenosen
 a k a Assistenten

Det har funnits stunder, den här veckan, när jag fått lust att sätta eld på kåken. Men så är det ju när en ska flytta. Man ska liksom över den där puckeln. Och nu är det klart. Återstår bara att ta ner kökslampan, köksgardinen, skruva ner gardinstångsfästena och få ner mina stora utekrukor i ett par lådor så är jag helt klar. Om nu bara de vidtalade gubbarna kommer och bär bort kylen & frysen i källarn, sängen och annat skrafs så tror jag att jag packar in småpinaler i bilen och kör ner till Börringe i eftermiddag. Erica har redan lovat vakta katt och hus isåfall. På lördag är jag, i vilket fall, tillbaka med lastbilen.

I natt drömde jag om en god vän. Mitt hemliga hopp, på något vis. Fast drömmen handlade bara om att vi plötsligt, och överraskande, var kollegor. Och det var gott nog.

Hope I Don't Fall in Love with You - Tom Waits

happy birthday, älsklingsson!

Lyckan!
(Och sorgen då den sedan blev stulen.)

Polaren Frankie...

De här sova-meditationerna, då. Jag har snart gjort dem i en månad och fortfarande minns jag, nästan varje natt, att jag drömt. Ibland minns jag även drömmarna. I natt var jag på resa. Tillsammans med en manlig vän. Bodde på ett hotellrum. Vi delade inte rum men han fanns hela tiden där. Som om han höll ett vakande öga medan jag bar mig ganska odrägligt åt. Stimmade, stökade ner och öppnade dörren ut mot hotellkorridoren och bjöd in alla gäster på någon slags nattlig fest. Vi rev ut innehållet i mina resväskor och det var totalt mayhem och jag fick en rejäl ågren och då kom vännen in och ställde allt till rätta. Det kändes så tryggt och varmt och ... det är då själva FAN att jag inte vet VEM av mina manliga vänner det var, haha... Men ... detta att minnas drömmarna ... och att de nästan alltid är röriga och fulla med folk och ouppklarade frågor. Ska jag fundera över det? Eller ... kanske ändå inte.

Roadtrip till Oslo, 2015

Lördag morgon. Naturligtvis vaknar jag före halvsju. Men jag vaknar av  mig själv och kan ligga kvar i sängen, i lugn och ro, och liksom driva runt i gränslandet tills kaffesuget tar tag i mig och jag vacklar upp för morronfixen. Sedan kan jag sitta så länge jag har lust och kolla någon serie på Netflix, kaffa vidare, lyssna på radio, läsa eller skriva eller vad jag nu har lust med. Inga måsten och tvång. Me likes.

Stolt morbror!

Tid. Linus fyller 28 idag. TJUGOÅTTA! Nästan trettio år... Var tog tiden vägen? Trettio år är en väldigt lång tid men han föddes ju alldeles nyssens? Jag minns så gott som varenda liten detalj från den där dagen. Tjugoåtta år sedan? Omöjligt. Och jag blir lite svag i knäna. På dessa tjugoåtta år har så mycket hänt. Livet, liksom. Men om ytterligare tjugoåtta år ... finns jag ens här, då? DET är en läskig tanke. Särskilt idag, av någon anledning jag inte riktigt har koll på. Kanske för att jag står inför en del större förändringar?


Ute skiner solen och det kan gott hända att jag tar en långpromenad uppåt skogen. Kanske rentav att jag rundar en sjö. Jag får se. Först ska jag fylla upp kaffemuggen och se senaste avsnittet av Vetenskapens värld.

Leaving the Table - Leonard Cohen

om island vore en religion...

När en kommer till en plats och känner sig hemma, som att en hör till. Eller skulle kunna. Jag tror det finns ett uttryck för det. Island är så för mig. Jag kan inte sätta fingret på det men det är något med naturen. Den sätter mig i någon slags stämning. Den gör något med... själen? Samtidigt som jag skriver det ser jag att det låter ruskigt cheezy, men ändå är det på något vis så det är.

Jenny och jag, då. Two birds of a feather. Vi bara körde omkring och njöt. Lät naturen sätta agendan. Gjorde avstickare. Stannade och tog in fantastiska vyer. Körde omvägar. Och någon gång tillbaka. Korsade våra spår. Såg samma landskap från olika vinklar. Vi gjorde det en ska göra; Þingvellir, Strokkur och Gullfoss, förstås. Blå lagunfällan gick vi inte i utan letade upp ett vanligt litet hett bad, dit folket från trakten gick, i Laugarvatn. Jag simmade i den iskalla lilla sjön, också. Vi sov på airbnb (Reykjavik), vandrarhem (2 nätter i Stykkishólmur) och i bilen (2 nätter vid Hvalfjörður). Fikade på caféer, fina restauranger, grillade ute i naturen, åt medhavd mat köpt på stormarknad och drack morronkaffe på bensinmackar. Vi var ute och spanade på valar - och fick se minke whale och whitebeaked dolphins - och vi vandrade upp mot Glymur, som är Islands högsta vattenfall. Där fick vi ju bryta halvvägs på grund av mitt pajade knä, men det var ändå en vacker vandring, så långt den varade. Kikaren var verkligen en bra grej att ha med, både för att kika på fåglar och för att ta in avlägsna landskap.

Vi föll i trans över enorma lavafält och miljoners grymma vattenfall, det ena vackrare än det andra. Väjde för får på vägarna och såg längtansfullt upp mot lockande glaciärer (men vi hade inte bil nog att kunna köra upp), fascinerades av grottor, imploderade vulkankratrar och alla dessa sjöar och vattendrag. Vi gick på ett par muséer och vi fantiserade kring sagorna om de män och kvinnor som slagit sig ner på ön och försökte förstå hur ön kan ha sett ut när den till stora delar var täckt av skog.


Vi provade att äta surhaj (ja, helt klart ett avsteg från min kost men vafan...) ute på en gård på Snæfellsnes, där familjen berett denna delikatess (?) i många generationer och förälskade oss i de små lunnefåglarna som fiskade i hamnen i Stykkishólmur och sedan bojkottade vi krogar av bara fan, när vi var tillbaka i Reykjavik och upptäckte att folk äter dessa små raringar. Ja, vi strosade i stan, också, drack öl på svincoola bakgårdsserveringar och spanade på folk. Vi knäckte uttalskoden, hyfsat, och var ute och red på islandshästar, bara Jenny och jag och guiden Dani, som var från Brasilien, hade bott i Barcelona fem år och nu ville prova på något nytt. Vi skrittade över porlande bäckar, töltade fram i det höga gräset, satt av och halvlåg i solen och filosoferade en stund innan vi vände tillbaka och fick oss en härlig galopp. Turismen på Island växer fortare än islänningarna riktigt hänger med, berättade en man jag pratade med i Borgarnes. Jo, vi märkte det. Ibland fick vi fara långt och länge innan vi hittade ett fik längs vägarna. Samtalen snurrade en del kring att starta upp ett av de där saknade caféerna. Var, vad och hur. Tänk om...

Þyrla!

Och ändå... vi har ju bara skrapat lite på ytan. Vi valde medvetet att bara lära känna en liten del av ön. Nästa gång blir det en annan del - och andra äventyr. Det går liksom inte att bli färdig med Island. Jag blir det nog inte, i alla fall. Och till nästa gång grottar jag ner mig i Arnaldur Indriðasons krimböcker och ser The Lava Field (Hraunið) på Netflix. Och drömmer lite.

Om Island vore en religion...


... skulle jag vara troende.



Annars, då? Det är som det är. Inte sämre. Men inte heller bättre.

Joga - Björk

jag tänker på det varje dag

Toccata and Fugue in D Minor BWV 565 - J.S. Bach feat. Amy Turk

dream on

Det känns som jag drömt samma dröm hela natten. Ett bröllop har förberetts. Inte mitt, så mycket var klart. Gäster överallt, Familj. släkt, vänner och arbetskamrater. Jag skulle på något sätt ansvara för städning och dukning men hindrades hela tiden av allehanda små, irriterande händelser. Till slut var det då ändå både hög tid, och läge, för min insats. Då upptäckte jag att jag bara hade ett bröst. Där det andra suttit vad bara en platt muskel. Inga ärr, eller så. Då kom jag av mig helt. Knasig, rörig, stressig dröm.

Några andra nätter, på sistone, har jag också drömt om Tigern. Scenariot är alltid alldeles vardagligt. Det enda som är lurigt är att jag har en tiger som husdjur. En tiger jag inte litar på men som jag inte heller blir av med. Jag varnar alla som kommer och hälsar på, men tigern verka enbart vara ett hot för mig. Än så länge har den inte gjort något. Den bara finns där. Sover bakom en soffa. Ligger utanför min sovrumsdörr. Iakttar mig i köket.

Kanske är det ändå bättre när jag inte minns mina drömmar.

Fredag igen. En Fin sådan ska jag ha mig. Jobb. Trivsamma fikan, fast när jag är klar med lektionerna brukar jag få fika ganska själv. Don't mind if I do. Det känns ofta som att vi ändå inte pratar om något viktigt alls. Det måste man inte heller göra hela tiden. Men... någon gång, kanske? Sedan discofredag och så hem för att förbereda lite innan Matilda, Mike och Siggeliten kommer. Det blir bra.

Down Down - Cressida

dream on

Ingen lätt insomningstablett (Panadol Night, inget annat...). Inga långa, röriga trasseldrömmar, Inga drömmar alls. Som jag minns. Men jag vaknar före tuppfan och kan inte somna om. BLEH.

Face in the Snow - Opeth

drömmarna och verkligheten

Veckan har varit ganska tuff. Tre kvällar i rad har jag tagit en mild insomningstablett för att säkert somna snabbt och (minst) få mina åtta timmar. Tre nätter i rad har jag också drömt väldigt invecklade drömmar, som jag kommit ihåg när jag vaknat mitt i natten och sedan fortsatt att drömma om så snart jag somnat om igen. Jag anar ett samband. Inga läskiga drömmar utan mer komplicerade med problemlösningar och sådant. I natt var jag dessutom, på slutet av långdrömmen, medveten om att jag drömde och att jag nog borde försöka vakna upp så jag inte blev så stressad (av en försvunnen resväska, som i slutet visade sig ha stått på rätt plats hela tiden...). Jag har sett vänner på sociala medier skriva om lucid dreams och kanske var detta en sådan? Jag tänkte, ett slag, att jag skulle skriva ner min dröm, där i natten, men jag ville inte riskera att vakna till och få svårt att somna om, så jag skippade det. Jag tror jag var vaken då jag tänkte så, men riktigt säker är jag inte. Nio och en halv timme fick jag i natt och vaknade och kände mig utsövd (om än stel i ryggen) vid halv åtta. Unnade mig att ligga och dra mig en stund innan jag gick upp, tryckte igång kaffebryggaren och sparkade liv i pelletsbrännaren som har en tendens att lägga av/inte lyckas tända när det är riktigt kallt ute (det var -12,8 när jag klev upp och det är i och för sig inte särskilt kallt, men tillräckligt för brännaren, alltså, och jag har - genom googlande - kommit fram till att det är "dragbegränsaren" som ställer till det, men det blir jag inte mycket klokare av). Att dra ut på uppstigandet en liten stund känns snudd på lyxigt. Och det är varmt och gott under mitt stora, fluffsiga täcke.

Planer för dagen: köra ett par vändor till miljöstationen och så att springa en vända. Det går riktigt fint att springa i kylan men det är bökigt med alla extra kläder en måste dra på dig, i form av merinounderställ och sånna goa grejer. Å andra sidan fryser jag inte. Alls. Och det har varit ett par vackra dagar. Igår fick jag till en runda i solljus. Underlaget var knyckligt som fan, så jag tog det lugnt (vill inte vricka/stuka något) och njöt istället av ljuset, glittret i snön och att djupandas klar, frisk luft!

En grymt bra teveseie började på ny säsong igår. Jag var givetvis alldeles för mån om min nattsömn för att se den (den började 22) men ska se den i eftermiddag, eller kväll, i stället. Shetland. Fantastisk miljö, ljuvlig dialekt och mörka berättelser. Oemotståndligt. Jag har satt upp Shetlandsöarna på min att-resa-till-lista.

Veckan som vegan har hittills gått fint. Något annat hade jag inte trott, förstås. Men igår kväll hade jag så när glömt bort mig, när jag plockade fram ett par bitar mörk choklad. Den låg bara i sin folie och jag kunde ju inte kolla om den innehöll mjölk, eller inte. Annars funkar det bra. Jag är mätt och pigg och energisk. Jag får se hur jag gör med middagen idag - jag har en bit halloumi som ligger i kylen och vill bli stekt...

The Dark - Kristofer Åström

vinter

Jag vaknade i natt och tänkte att jag faktiskt inte vill jobba redan i övermorgon. Jag vill ha ett par rediga latdagar till, först. Sedan somnade jag om.

Spår av nattliga tassar på min altan. Sixten & Co. ser lite misstänksamma när de går ut för morgonpromenad. Givetvis inte samtidigt. Ibland vore en kattlucka ganska käckt att ha.

Dagarna som just gick... det blev ett par hos Mike och Matilda i deras nya hem i Bunkeflostrand. När en ser ut genom vardagsrumsfönstret ser en Brons höga pyloner och Öresund med en dunge av vindkraftverk. Just nedanför ett grönområde och bortom villakvarteren kan höga stranddyner anas. Nästa gång jag hälsar på ska jag ta mig en springsightseeing. Den här gången blev det köra med släp ett par fetingvändor till återvinningen, på onsdagen, och en dagsutflykt till Köpenhamn, på torsdagen. Avslappnat program med långfika på café på Læderstræde, promenad genom stan och förbi vackra kvarter. Barb ville besöka ett museum och vi enades om Designmuséet med, bland annat, utställningen Learning From Japan. Himla trevligt ställe som jag kan tänka mig att besöka igen. Vi åt goda mackor i caféet, efter en långsam och spännande rundvandring, och botaniserade i shopen där jag föll för mitt inre tryck och köpte en anteckningsbok. Igen. Jag vet inte vad det är med sådana, men jag kan aldrig ha för många. Det är något med de tomma sidorna, väntandes på att fyllas av ord, krumelurer, tankekartor, idéer, drömmar, visioner och planer. Jag mediterar inte, men jag tillbringar en hel del tid med att skriva - kanske funkar det på ungefär samma vis? I onsdags kväll var vi på Emporia, ett snabbryck för lite nödvändiga inköp (M&M) och god, lättsam middag på Vapiano, och på Akademibokhandeln där lyckades jag med konststycket att köpa en anteckningsbok - gjord av äpplen! Den jag köpte på muséet var designad av Christian Lacroix. Har en inte råd med tjusiga märkesplagg kan en ju skjuta in sig på en och annan accessoar - om en vill?

Körningen hem igår var inte kul. Snön föll över slätten och vägen var slaskig och slirig. Kanske lika bra att trafiken från typ Hörby och över Linderödsåsen hela vägen till Kristianstad hölls tillbaka av två plogbilar som körde i bredd. När jag så småningom svängde av upp mot de trygga skogarna, vid Asarum, hamnade jag givetvis bakom en liten konvoj av tre långtradare. Men... jag gjorde mig ingen brådska utan låg där och kajkade bakom dem (otroligt nog låg två av dem kvar hela vägen hem till Byn...), lyssnade på radio och käkade banan. Väl hemma igen hämtade jag ut ett glömt paket (som givetvis skulle varit med ner till M&M) på "posten", smet inom Konditori Fenix för att möta kattvakten och få tillbaka nycklar etc och sedan hem och hivade in mina grejer. Ringde Matilda för att säga att jag kommit välbehållen hem (en sådan sak vi alltid gör, i familjen, när vi varit ute och långfarit). Svidade om och gav mig, efter en stund, ut på en mörk, snöyrslig motvindsrunda. Sprang där med snön flygande in i ögonen och mascaran rinnande längs kinderna och bara log inombords. Jag och elementen, liksom!


På SVT Play hittade jag först ett program om våra vilda husdjur och sedan Life In Squares, en dramatisering av Bloomsburygruppens liv och öden, och såg två avsnitt (Chromecast är en fiffig uppfinning!) medan jag mumsade på ugnsrostade rotsaker och hade det allmänt vilsamt.

Planerna för den här lördagen är få: jag ska springa och hiva in en pall pellets, som står bakom huset. Och i kväll är jag bjuden på finmiddag! Det blir 20-talsinspirerad klänning med pärlbroderier och dingliga örhängen. Och det blir goda samtal med hisnande djup och sköna gapskratt! Härligt!

I Am the Antichrist To You - Kishi Bashi

hemlig passion

Jag har nog knappast gjort mig känd som en som älskar gamla amerikanska bilar. Men... de är min hemliga dröm. Jag inser att något av det sista jag ska skaffa mig är en bil som dels drar mer soppa än ett flygplan och dels behöver mer av personlig omvårdnad än tvätt, påfyllning av drivmedel och spolarvätska (och eventuellt olja) och en och annan spark på däcken. Och ändå... Jag går igång på de bulliga formerna, de fantastiska färgerna och de vräkiga krommassorna. De tonade vindrutorna, den lyxiga och vackra inredningen och de hela framsätena...

Notera luftkonditioneringen... :)

Märkligt därför att jag aldrig under mina nio år i Byn varit ute på Strippen (det gamla flygfältet vid Skutaryd) och fyllt på mina fantasiunderlag. Förrän idag, då. En kilometer landningsbana med fem-sexdubbla rader våta drömmar.

Tog dock inte så många foton, och bara med mobilen. De bästa bilderna har jag i huvudet.

Eftermiddagen blev en lång, sen och mycket trivsam lunch med två fina vänner. Vi satt ute i en trädgård, åt och drack italienskt och pratade. Skrattade. Det hemskaste så närvarande och
ändå på replängds avstånd. Humor är en fantastisk sak. Solen värmde och det känns som om jag kanske, för sista gången i år, bättrade på solbrännan en smula.

Cykelpromenad hem och lite trivsamt häng och så småningom mer italienskinspirerat - hembakad pizza där var och en lägger på sin egen fyllning. Två avsnitt av Vikings.

Nu: sängen.

Barbara, Mike, Matilda (w. Baby Rodey), Johanna & Stitch

Monster Astronauts - Spiritual Beggars

tankar om att springa (läs inte det här om du är ointresserad av att jag springer ;))

Jag är med i en facebookgrupp för tjejer som springer. Blev inbjuden häromdagen av Linda, en av mina inspirationskällor sedan flera år. Jag ser att många i gruppen har tävlingar som mål eller morötter och det är helt fantastiskt! För dem. Själv kan jag inte se mig själv springa några tävlingar alls. Däremot tycker jag att det är kul att tävla med mig själv. Ja, jag kan inte låta bli, helt enkelt!

Jag tog upp springandet i maj -14 efter flera års träda (jag har ju tränat annat så som gym, cykling, pw och simning - till och från och i perioder, dock regelbundet nu sedan hösten 2013) i förhoppningen att ett ont knä skulle tillåta mig att så småningom springa 5 km. Hittade ett riktigt mesigt upplägg som jag trodde jag skulle klara. Det skulle pågå i TOLV veckor och i början såg träningspassen ut som så att jag gick 3 minuter, "sprang" 1 min, gick 2 min, "sprang" 1, gick 2 och sedan var passet slut. Jag tyckte ju att min grundkondis egentligen var god mtp annan träning, men minns hur hemskt det var att springa EN minut. Trodde jag skulle dö. MEN... jag höll fast vid programmet - även när jag ganska snart märkte att jag skulle kunna fuska och springa mer... och det funkade! Knäet har inte en enda gång hindrat mig från att springa, jag fixade mina 5K efter de 12 veckorna och har allt mindre ont. Nästan aldrig, faktiskt - och aldrig i samband med löpningen.

I oktober sprang jag min första mil, på flera år, och nu är målet 10K sub 60. Snart där! Nu i veckan sprang jag drygt 6 km på en snittid av 5:56 min/km. Det börjar arta sig!


Och... löpningen har gett mig så mycket annat än själva distanserna och orken och allt det där. I onsdags kväll, t ex, invigde jag min julklappspannlampa med att förlägga större delen av en 6,5K-runda uppe i skogen, på en mörk väg, och dessutom var det första gången jag vågade mig ut för att springa i snö och halka. Belöningen var ett helt magiskt pass. Det var inte jag mot naturen. Det var jag och naturen. Med den! Tystnaden i sagoskogen, diset och den smala ljuskäglan och känslan av att bara f l y t a fram. Allt funkade perfekt; steget, knäet, andningen... allt. Jag kände mig urstark och oövervinnerlig! Jag var så uppspelt efter träningen att jag inte kunde somna, senare på kvällen. Om och om igen gick jag igenom rundan i huvudet. Lyckobubblor, liksom. Endorfinrus!

Jag har inte heller sprungit i ymnigt snöfall. Just nu vräker det ner. Enligt min plan ska jag springa senare i eftermiddag och om det fortfarande snöar... so be it! Ingen tidtagning idag. Fokus: njutningen!

Joga - Georgi Kay

om drömmar och pelargontanter

Mannen i mitt liv.

I natt jag drömde... något udda. Onsdagsmorgon innebär lite extratidig uppstigning för att kunna starta dagen på ett svårslaget sätt: simma långt och länge och så termoskaffe och medhavd powerfrulle på det, innan jobbet. Men mitt undermedvetna köper inte riktigt det där kliva-upp-i-ottankonceptet. Antar jag. Drömmen jag hade handlade i alla fall om att jag skulle köra till simhallen och plötsligt låg den i Nordvärmland, i storskog högt uppe på ett berg. Berget var så brant att bilen inte orkade upp, så jag fick dra den upp. Och just när jag lyckats släpa den på plats fann jag att baddräkten inte var med. Bara att köra hem igen. Genom en skogsbrand som blev allt kraftigare ju längre ner i dalgången jag kom. Till slut körde jag genom ett fullständigt inferno och var rädd att däcken skulle smälta... Sedan vaknade jag. Kolmörkt ute. Lättad att det var minst ett par timmar kvar att sova innan upp-skuttar-dags. 

Efter första ringningen lekte jag (igen!) med tanken att känna efter om jag inte kanske var lite trött och matt, men vid andra gav jag mig själv en knuff och kom faktiskt upp. Och simningen är så skön. Jag kommer ganska snabbt in i ett flyt (pun intended!) och sedan kajkar jag bara på med ett öga på klockan. Njuter av att nästan vara viktlös, av skvalmusiken (men för tjyvingen... en avsiktlig ordvits igen!) och av de tända ljusen. Av vattnets skvalp. Ja, till och med av klorlukten. Jag gillar helt enkelt att simma. Och inte är det någon som dyker på en och käckt hojtar att "men va' KUL att du börjat simma... vad har du för mål? Ska du inte vara med i BLABLABLANÅGOTLOPP?" sådär som genast händer när en del får höra att jag börjat springa och då genast försöker värva en till tjejmilar och blodomlopp och vårrus och göteborgsvarv och midnattslopp och fan och hans mormor. Nej, simningen är mer prestigelös och njutbar. Därmed inte sagt att den inte också skulle vara skön träning. För det är den. Åtminstone när inte bassängen plötsligt fylls av damer som i sakta mak simmar tre i bredd och snackar pelargoner och vilken sorts knäckebröd de brukar äta till frukost... Lattemammornas mammor..?

Kvällen är middag med ett par vänner och en liten tös. Vegowraps och småprat. Äppelpaj och tända ljus. Samtal om allt möjligt. Katter som tassar omkring lite avvaktande. Vilken konstig liten människa. Den får en nog vara lite på sin vakt emot.

Nu är disken diskad och jag är sömnig. Missarna har gått sina kvällsrundor och det är dags att släcka ner huset. En skön natts sömn väntar. I morgon ska jag göra min medborgerliga plikt och lägga min röst på dem jag vill ska förvalta mitt förtroende de närmaste fyra åren.

Solsbury Hill - Peter Gabriel