midsommar?

Midsommarafton. Så mycket förväntningar. Traditioner. Att umgås med nära och kära. Goda vänner. Vara ute. Silluncha. Grilla. Äta jordgubbar. Leka. Dricka gott och vaka in den ljusa natten. När jag var nyskild och plötsligt fann mig själv boende i en lägenhet mitt inne i stan fick jag en smula ångest, minns jag. De så kallade vännerna hade valt sida (inte min...) och jag var ensam. Trodde jag. Men... Johanna och Linus bodde ju hemma (och det var min vecka) och vi hade en jättemysig midsommarafton på balkongen med god mat och mycket skönt prat, minns jag. Jag förstod då att det där med aftnar ibland är överskattat. Det är ju bara en vanlig fredag och precis som alla fredagar kan man göra den lite Fin om man vill, men det är ingen jättefråga. Efter den episoden (midsommar 2002) har jag haft alla sorters midsommaraftnar. Fest hemma hos mig, ute i stugan i de djupa skogarna vid sjön, hemma hos vänner, ensam på min härliga altan i Emmajävlaboda, lugn samvaro med barn och annan familj, intimt med 2-3 personer och bautakalas (+40 pers) ute i Börringekollektivet. En midsommarfest (2011) var t o m egentligen min framskjutna födelsedagsfest!

I år har jag valt att egentligen inte fira alls. Jag var medbjuden till ett stort traditionellt firande hos goda vänner till Matilda & Mike, men jag tackade nej. För mycket barn där, haha... Så om en stund ska jag köra ut till Nybrostrand och hämta några liter "bokade" jordgubbar. Det är faktiskt den enda planen jag har för idag! I kylen finns nypotatis, gräddfil och rödlök. Jag skippar vegansk s*ll. Det kan vara väldigt gott, men mycket skrik för lite ull när jag bara ska ha det själv. Jag har också alkoholfri ale (sjukt god!) och alkoholinnehållande vin i olika kulörer, om jag vill ha det. Jag filurar på en liten utflykt med hunden, bara. Kaffetermos och kanske något gott till kaffet, bara. Hade knät varit helt återställt hade jag tagit med tältet och trangiaköket... det hade varit ljuvligt. Men det får vänta lite.

Solen skiner, morgonpromenaden runt det gamla klostret var sval och uppfriskande och... livet känns helt okej. Gott så.

Mando Diao - Strövtåg i hembygden

la famiglia revisited

Värmlandshelg, igen. Den här gången för Pers femtioårsfest. Mycket lyckad och trevlig tillställning även om jag känner mig tråkig som inte pallar att ge mig upp på dansgolvet. Som en extrabonus fick jag umgåsas och krama om min älskade Jenny, också.

På väg hem blev det så äntligen av att träffa min halvbror Michael, i Borås. Vi har ju inte växt upp ihop och hans besök hos oss var väldigt sporadiska. Jag tror faktiskt bara det var fyra gånger, varav en när han var över tjugo och kom åkandes upp till Sysslebäck med farfar. Jag minns alla gångerna så tydligt och jag blev alldeles varm inombords när han sa att han också minns dem in i detalj och att det är minnen han tycker om. Den där gången med farfar var 1976 och därefter har vi bara setts på en kusinträff 2012.

På ett par timmar hann vi prata meditation, buddhism, konst och design (han kan fanimej  allt och hela hemmet är fyllt med fantastiska möbler och ting han snokat reda på, på loppisar), barnen, arbete (han har ett förflutet som lärare, också, inom grafisk formgivning, design och mycket annat på gymnasiets estetprogram) minnen och... livet, liksom. Så mycket vi har gemensamt! Det finns en sorg att vi dröjt så att skapa kontakt, men vi är helt överens om att nu släpper vi inte taget. Och det, det är glädje! Ju äldre jag blir, ju mer värdesätter jag familjen (ja, inte bara den närmaste, dvs barnen och deras familjer, utan också de andra). Alla vi som delar upplevelser och har så många gemensamma, om än olika, minnen. Kanske är det gammeln, det också? ;)

Nu: en stilla stund med ett tänt ljus, te och tankar.

Imorgon: Några timmar på ortopeden i Hässleholm, för att träffa narkosläkaren, sjuksköterska, fysioterapeut och sådant. Det börjar hända.

Kylan kommer inifrån - Abramis brama

skräck

Ända sedan jag var väldigt ung har jag fascinerats av, och älskat, Hans Arnolds bilder. Dels skräckmotiven, men också ett innehåll där man kan betrakta en bild länge - och många gånger - och hela tiden hitta nytt. Monstret som valp står i bokhyllan här, ABBA Greatest Hits hade jag såklart och givetvis läste jag varenda en av Hans Hellmut Kirsts böcker där Arnolds illustrationer på omslagen var fantastiska. Matulda och Megasen var jag kanske lite för gammal för att se, egentligen, men det brydde jag mig knappast om. Luftisarnas skepp inspirerade för övrigt en man jag dejtade ett tag till att skapa egna, fantastiska svävande skepp, av pinnar. I Falkenberg såg jag ofta, som barn, affischerna för hans utställningar på Galleri Flamingo. Hemma hos barnens far finns ett original (Stålmannen kommer hem) som han behöll i bodelningen. Så... han har funnits med mig i nästan hela mitt liv. Och nu har jag sett utställningen i Klippans konsthall! Det var en fröjd att sakta vandra omkring och se på hans verk. Han var en verkligt produktiv konstnär, vilket ibland ses med obilda ögon. Själv är jag bara glad att han var så mångsidig och att det finns så mycket att upptäcka!

Jag har förresten träffat honom, också, när åttitalet var väldigt ungt. Men det är en annan historia...

So Long - ABBA

fredagskväll

Måndag - fredag på 8 sekunder blankt. Åtminstone är det så det känns. Men jag klagar inte. Veckan har varit bra med jobb, träning, en smula socialiserande och lite förberedelser för Sigruns kalas, som går av stapeln imorgon. Prickasenter köpta och inslagna. Ett par hörlurar och två Alfonsböcker.

Ikväll äter jag ugnsrostade rotsaker med biffar av Anammas formbara färs och ser Tannbach på SVTPlay, i min ensamhet. Sixten är ute på vift och det är honom väl unt. Han verkar något piggare och äter lite. Ny antibiotika- och kortisonkur och jag hoppas den gör susen. Hos veterinären i tisdags tyckte de han skulle magnetröntgas, till det facila priset av 8-10000 kr (försäkringen täcker inte), eftersom han har en konstig svullnad bakom ögat. Jag var tvungen att avböja, men de tog blodprov som visade att hans njurar inte fungerar som de ska. Det har jag absoult inte märkt. Han dricker och kissar som han ska. Detta vill de kolla med ultraljud (som försäkringen täcker) och samtidigt, trodde veterinären, kanske de kan ta en kik bakom hans öga. Jag sätter mitt hopp till antibiotikan, kortisonet och en tillfällig njursvikt...

Vera & Comfortably Numb - Roger Waters

(Friends arena... jag var där... har ännu inte landat... vill inte)

transition

Övergången från semester till arbetsläge har gått fint, så här långt. Det är väl mest mina morgonrutiner som ska sätta sig. Idag velade jag omkring och höll på att glömma viktiga saker. Men ge mig ett par dagar till så sitter det som gjutet. Gamla och nya kollegor och idag bland annat en riktigt intressant föreläsning om sömn. Kändisinspiratören Micke Gunnarsson föreläste på eftermiddagen. Han har några klara poänger men de var inte helt urskilja i något som kändes som en improvisation (han sa själv att 40% av föreläsningen har han sjläv aldrig hört förr...). Blev vi inpsirerade? Njöh. Men, som sagt, Maria Schäfers föreläsning om sömn vägde upp det mesta. Väldigt intressant med hur sömnmönster förändras över tid, om olika sömnbehov, varför djupsömnen minskar med stigande ålder och så vidare.

Min lillasyster Malin är en jävla hjälte. Hon har ledigt och har tagit på sig uppgiften att köra med mamma och pappa, ner från Värmland, hit till Skåne, stanna med dem några dagar (de bor hos Matilda och Mike som har gott om plats) och sedan köra hem och då göra en avstickare till en ort där mina föräldrar kan tänka sig att bo, och där det finns bra möjligheter att få ett s k trygghetsboende.  Pappa är snart 85 och han har tacklat av, bara sedan jag såg honom innan sommaren. Dels har han nyligen haft en maginfluensa - och det kan ju knocka den tuffaste - och dels tar han själv hand om mamma vars demens nu börjar bli mer än påtaglig. Jag försöker skriva om det här, för jag kan inte prata om hur hjärtskärande det är att se mamma som ett litet barn. När det gäller långtidsminnet är hon fortfarande på banan, mestadels, men i nuet är hon förvirrad och orolig. Om pappa försvinner utom synhåll blir hon genast ängslig. Lugn är hon bara om han håller henne i handen. Och hon vet inte var hon är, ofta, eller vart hon ska. Hon blandar ofta ihop barn och barnbarn och kan upprepa samma sak ett otal gånger i samma samtal. Malin är hela tiden med och håller ordning på saker, håller om mamma när hon blir orolig och försöker samtidigt muntra upp pappa som visserligen verkar så skör och bräcklig, men som är kristallklar i skallen, alltid nyfiken och intresserad. Han berättade till exempel om Michael som är hans äldsta barn, och min halvbror, och som fått diagnos Parkinson och nu är på Sahlgrenska för vidare utredning. Pappa hade minsann koll på att Parkinson och Alzheimers kan förväxlas med en annan sjukdom (som jag inte minns förkortningen för, men som han visste) och att förväxling medför felmedicinering, vilken leder till döden. Han visste till och med att det gjorts en stor studie om detta på just Sahlgrenska och han letade upp länken på nätet och skickade den till Michael, som skulle tala med sin läkare om det. Pappa som också minns att första gången han såg min mamma, i Falköping 1959, hade hon en vacker blå dräkt på sig.

Ikväll var de här, Malin, mamma och pappa, och åt middag. Mamma berättade om en resa till Lofoten, som de gjorde för några år sedan, och det var vackert att lyssna till henne. Min konstnärliga, kreativa och driftiga mamma som skapat så mycket i sitt liv, och som i alla år burit på besvikelsen att ha kommit in på Konstfack som 18-åring men fick avstå för att morfar och mormor tyckte att skulle det satsas på en utbildning i familjen så skulle det vara mammas bror som skulle få den. Nu vet jag inte om hon målar mer. Jag inbillar mig att hon skulle må bra av att göra det. När de skulle åka tillbaka visste inte mamma vem Matilda är och när jag tackade dem för att de kommit hit och sa att det var roligt att de fått se var jag bor sa mamma att det bara var trevligt och att jag alltid är välkommen...

I morgon är det mest arbete i arbetslaget och egen planering. Efter jobbet åker jag ut till Börringe, och umgås med mamma, pappa och de andra, hela kvällen. Som det är just nu vet jag inte om mamma kommer att känna igen mig när vi ses nästa gång. Mamma som alltid ville lyssna på I Afton Dans, på radio, när hon lagt sig om lördagskvällarna, men som också gillade det här:

Nausikka ensam - Elisabeth Söderström m fl 

 Kanske gillar hon det fortfarande?

don't look back - ever...

Jag har varit på student idag. Inte på min egen arbetsplats utan på min förra. Anledningen är att jag lämnade en blivande trea för en ny tjänst och vi lovade varandra att ses på studenten. Så det var ju bara att köra norrut igår eftermiddag, övernatta hos en god vän/kollega och sedan tillbringa dagen på skolan. Jag kunde ju inte helt hålla fingrarna från syltburken utan hjälpte till lite med de sista förberedelserna och fick vara med på min gamla klass mentorstid innan det var kyrkan och stipendier och lunch och utspring. Omtumlande och roligt och väldigt vemodigt; inte bara för alla dessa underbara unga vuxna som jag kanske aldrig mer kommer att träffa, alla glada ögon och varma kramar och skrivande i studentmössor, utan också för det känslomässiga bungyjump det kan innebära att komma tillbaka till en arbetsplats där jag haft mina finaste, roligaste, mest utvecklande och lärorika år. En arbetsplats med grym takhöjd och total tillit till lärarnas professionella förmågor. Kollegor jag haft ruggigt bra samarbeten - och mycket kul! - med. En arbetsplats som, bland annat på grund av sin ringa storlek, medger att alla blir synliga. Varje dag. Elever såväl som lärare.

När studenterna sprungit ut och, till ackompanjemang av musikkåren, tågat ner till parken vid den lilla sjön för mingel med familj och vänner satte jag mig i bilen och körde hem. Med en stor klump i magen. Från den allra första dagen på den skolan kände jag mig inte bara välkommen utan som en självklar del i laget. Och idag... det var som att komma hem, efter en mycket lång resa.

Men nu är det som det är. Jag är här. I en ny stad, på ett nytt (nåja... jag har avverkat ett läsår) jobb och med nya, goda kollegor. I morgon har vi utspring av hundratals glada studenter. Livet rullar väl vidare.

Don't Look Back - John Lee Hooker & Van Morrison

mångkulturellt

Vilken vecka. Uppstartskonferens i måndags. Så nära hemma att jag kunde cykla dit, i solskenet. Jo, för det är givetvis så att bara semestern är slut så kommer finvädret i språngmarsch. Tisdag var en hel del möten och fix med allt som är nytt och som man förväntas få kläm på pronto. I onsdags kom våra ettor så det var fullt kör hela dagen och sedan info för all personal i aulan. Det finns alltså en aula på min nya arbetsplats, tänka sig. Det är jag inte van vid. I Emmaboda fick vi använda Folkets Hus och kyrkan för större tillställningar.

I onsdags kväll körde jag direkt upp till Emmaboda. Det kändes i magtrakten när jag närmade mig Byn men känslan var inte enbart negativ. När jag svängde in över järnvägsbron, ner mot "centrum", kändes det ganska gott att återse alla välbekanta hus, träd, människor. Jag kvistade in på ICA för att köpa lite vatten och frukt och givetvis träffade jag på några elever som ville småprata lite. Jag körde förbi mitt gamla hus och det ser fortfarande inbjudande och mysigt ut. Nya ägarna gör det till sitt och det är precis som det ska vara. Jag tog ett varv runt samhället - och kände inget av det arga, taggiga jag kände när jag lämnade Byn för Stockholm för åtta och ett halvt år sedan, utan kan gott tänka mig att återvända ibland - innan jag körde hem till Lena, som generöst erbjudit mig en sovplats för natten. En timmes prat över tidigt morronkaffe hann det bli, på torsdagen, innan jag körde till Kalmar för att vara med på en konferens, kring mindset, med Carol Dweck och Martin Renton. Egentligen skulle jag varit på vandring med eleverna, mellan Brösarp och Haväng, men när skolchefen i Emmaboda erbjöd mig en plats så bad jag min nya rektor snällt om lov och det var helt okej att åka. Väldigt bra dag. Och som grädde på moset, smör på fläsket, lök på laxen fick jag träffa några av de kollegor jag vet jag kommer sakna allra mest! De trettioen milen hem kändes ganska tunga, dock. Inte minst när det var dags att stiga upp igår. Kort träff med eleverna igen och sedan föreställning med TUMMEL som körde grymt svängig balkan/klezmer och berättade om "flyttfåglar". Vi är många och av olika sorter. Jag har ingen dramatisk flyktinghistoria men i min familj är ju alla på mammas sida ättlingar till vallonska arbetskraftsinvandrare, min pappa och hans familj gjorde resan från småbruket på landet in till textilfabrikerna i den stora staden (och därmed möjligheterna för barnen att studera vidare efter den sjuåriga folkskolan), mina barn har alla rest bort - kort och långt - för att söka arbete och äventyr. Själv har jag gjort flera förflyttningar. Såväl sekventiellt som parallellt. Flyttat, bytt skolor, vänner, fortsatt mönstret som vuxen om än i mycket längre intervaller, vanligen. Brutit mönster och till och med bytt liv. Just nu har jag ju migrerat från de småländska skogsbygderna ut i det sydostskånska odlingslandskapet. Efter lunch fick jag plötsligt flow och fick massor av viktig planering gjord. Det firade jag med att gå ner till personalgymmet, när arbetsdagen var slut, och köra ett pass. Jag fick lokalen helt för mig själv. Underbart!

Igår kväll blev det ett av de där verkligt sällsynta tillfällena, den här sommaren, då vi alla blev sittande kvar i timmar efter middagen och bara samtalade. Barnen (ja, det är nya gäster i huset) hade somnat redan före middagen och ingen bröt upp från bordet för att spackla eller måla eller kratta löv och whatnot. Intressanta och spännande saker pratade vi om och det var en fin kväll. Givetvis kom jag i säng alldeles för sent och nu är jag  ganska trött och seg, men inte på ett oöverkomligt vis.

Husets amerikaner har för vana att alla dagar, som inte är uppenbara arbetsdagar, fråga vad ens planer är för dagen. Mitt svar blir ofta svävande eftersom jag sällan har några, förutom att köra någon maskin tvätt (eller fem... jag kör ofta kollektivtvätt när jag ändå håller på), läsa, ta en långrunda eller kanske småpyssla med köksgrejer, skriva eller något. Jag anar en kulturkrock. Big Time. Men det är inte alltid jag som ska anpassa mig. Så alldeles nyss fick jag hela kåken (>300kvm) för mig själv (och katten, då, men han är ute och jagar sork, eller något) och jag ska lässa skön musik svinhögt, fuldansa lite och komma ikapp mig själv. Jag ska faktiskt jobba lite, också. Ja, jag veeet. Det är emot alla mina principer, men jag säger som Groucho Marx: "Those are ny principles. If you don't like them I have others." Och jag tror faktiskt att detta är det sista hemmajobbandet i år. Jag har bara pyttelite kvar nu, planeringsmässigt, för att vara helt i fas. Egentligen är det nästan överkurs att, som lärare ha en PLAN, när skolan inte lyckats producera ett SCHEMA. Ettorna började i onsdags och på måndag kommer resten... Mer än 1.600 elever - och inga scheman... Joråsåatte...

Bhangri-la - TUMMEL

livet på på landet

Det är så tyst och stilla om kvällarna här. Ja, till och med inomhus - i min ände av huset. Katten knaprar kattmat ute i köket och ljudet känns öronbedövande. När jag kommer hem, ganska sent och tämligen slutkörd, efter jobbet tar jag ett handtag i köket och vi äter gemensam middag. Hjälps åt med disk, undanplockning och ibland nattning av Sigrun, även om det privilegiet såklart främst är Mikes och Matildas. Sedan drar jag mig tillbaka. Ibland med Ett fall för Vera, ibland med musik, eller med en ljudbok. Jag somnar fort och tidigt och går upp igen före sex. Jag vet att om några veckor har det mesta satt sig och det blir riktigt roligt att jobba, men idag hade jag mer än gärna bytt jobb med städerskan... Samma visa varje år, förstås, men i en ny tonart på nytt jobb. Tankarna vandrar ibland tillbaka till dem jag lämnat bakom mig. Men jag ångrar mig inte. Det blir bra, det här. Det är bra. Jag känner mig välkommen och vilar i min professionella trygghet.

Nu ska jag dock vila i min sköna säng, under ett fluffsigt täcke...

Crazy - Gnarls Barkley

parenteser

Sovit bra. Vaknar och längtar efter en mugg härligt, mörkrostat kaffe. Dricker örtte. Men jag gör det ute på altanen, med en sjal om mig.

Och frampå förmiddagen kom den - sommaren. Lunchmöte med ett par andra IKT-pedagoger ute i solen och när jag kom hem (efter ännu en orimligt lång arbetsdag där jag, uppepå allt annat, skulle göra en skattning bestående av nästan 200 frågor innan jag kunde låsa dörren till arbetsrummet) bredde jag några mackor och satte mig ute på altanen med en bok. Ljuvligt. Jag gick nyss in, för jag har några saker jag verkligen måste göra (allt annat är uppskjutet till lördag).

Jag satt därute och lät tankarna vandra (det blev inte så mycket läst, alltså). Kommer jag att sakna min altan? Svar: ja. Den har verkligen varit en fin plats att vara på oavsett om jag stekt i en solstol, suttit under taket och lyssnar på regn och åska, ätit och umgåtts med familj och enstaka vänner eller suttit ensam i sena sommarkvällar med shishan och ett glas vin. Kommer jag att sakna så mycket annat här, när jag flyttar? Knappast. Några på jobbet, jobbet självt, ett par, tre vänner - inte mer. Och när det gäller vännerna så kan vi ju ses ändå. Om vi vill.

Jag tänker också att... det finns väl andra altaner.

~~~~~~~~

Ännu en rockröst har tystnat. Fantastisk röst och helt klart en del av soundtracket till mitt liv.

When I'm Down - Chris Cornell

resa

Far, mor och syrran.

Matilda och Sigrun kom hit i torsdags eftermiddag. Promenad, andmatning och allmänt mys och på fredagen körde vi upp till min syrra Cia, i Örebro. Där hängde vi och hade det himla trevligt - bra och roliga samtal och smarrigt käk - och igår morse fortsatte vi upp till Kopparberg där mor och far bor nu.

Det känns så gott i hjärtat att se dem och vara tillsammans med dem och jag önskar så att de bodde mycket närmre så att vi kunde umgås mycket mer. De var båda riktigt pigga (det gör dem gott att inte längre bo i hus och hela tiden pyssla järnet, tänker jag) och mamma var inte så påtagligt minnesförvirrad som hon var sist vi träffades. Vi var oroliga att flytten skulle förvärra det hela, eller kanske rentav skynda på processen, men det kändes "lugnt" på den fronten. Det är inte bra, men det är inte heller så illa som det skulle kunna vara. Hon vet inte var grejerna i köket är, men eftersom hon/de kör samma struktur som de alltid gjort var det lätt att hitta det vi behövde. Och pappa har ju järnkoll. Sigrun charmade dem och de gjorde henne överlycklig med att ha köpt henne en liten räfsa. Den släppte hon inte på hela tiden och innan hon och Matilda drog hemåt idag (vi körde hela vägen tillbaka till Emmajävlaboda igår kväll) räfsade hon en god stund på min gräsmatta.

I morgon är det tillbaka till jobbet igen, efter tio skönt lediga dagar. Resten av terminen kommer att försvinna i en grisblink och jag försöker att inte tänka för mycket på det, eftersom det gör mig stressad.

Idag är det tvätt och mealprepp och om vädret kunde återgå till morgonens solsken (vi drack kaffe ute på altanen) skulle jag ta mig en lång promenad. Vi får väl se hur det blir med det.

Ditch Queen - Frank Marino

dansbandsdöden

Pappa, 1974.
Foto: Evert Fröding (ja, han var släkt m. Gustaf)

När jag växte upp i sextio- och det tidiga sjuttiotalets Karlstad var det alltid mycket musik omkring mig. Pappa spelade (spelar fortfarande, vid 83 års ålder) gitarr, piano, dragspel och tvärflöjt och sjöng vackert och bra. Allt ur den svenska visskatten, dvs Dan Andersson, Nils Ferlin, Gustaf Fröding, Evert Taube, Cornelis, Stefan Demert och många andra. Jag minns sena nätter då vardagsrummet var fullt av människor som sjöng och spelade och drack vin eller pilsner och jag satt ofta gömd i ett hörn och lyssnade och lärde mig alla texter utantill. Ibland övervann jag blygheten och klev fram och uppträdde med mitt paradnummer, Taubes Karl-Alfred och Ellinor.

När pappa inte spelade själv gick stereon varm och det var, på den svenska sidan, Jan Johansson, Lillebror Söderlund, Thorstein Bergman, Broder Tor, Cornelis tolkandes Evert Taube, och... Sven-Ingvars I Frödingland. Mer Värmland än den plattan kan det liksom inte bli (sorry, Mando Diao - ni är inte ens i närheten...).

Nu på morgonen får jag veta att Sven-Erik Magnusson gått bort. Och även om jag i övrigt aldrig varit intresserad av Sven-Ingvars (bortsett från några av deras sextitalsdängor som jag ju hörde på radion och tyckte om att sjunga) så är just den där Frödingplattan fortfarande helt levande för mig.

Så... idag spelar jag en av mina favoriter från den. Fantastisk text och fin livetolkning, av senare datum.

Anita - Sven-Erik Magnusson m fl

2016

Opp, Amaryllis!

Jag funderar på året som varit. Mitt år. Mestadels har det varit ett bra år. Bäst har Sigrun varit, denna lilla härliga människa. Och tätt därpå följer mina barn och deras respektive. Mina föräldrar och mina systrar, med familjer. Annat som varit fint detta år är en och annan Vän som betyder mycket mer för mig än vad som kanske kan anas. Vi kanske inte ses så ofta men de få tillfällena som bjuds är som små kärl, med glödande kol, jag kan hålla min själ över och värma under ensamma kvällar och helger. Och de har varit lite för många, tycker jag. De där kvällarna. Och helgerna.

Träningsmässigt har det både varit ett fantastiskt år, med många sprungna långdistanser och regelbunden styrketräning, och ett rent uselt, med knäskada och trist rehabträning. Sista månaden har varit bedrövlig, med den nuvarande knäpajen som Grande Finale, men jag vet att jag kommer tillbaka. Jag har rutinerna för det. Dock blir det inget nyårsspring. Jag funderar snarare på en cortisonspruta rakt in i knät - eller en operation. Vägrar ge upp. Envisheten är både en välsignelse och en förbannelse.

Några resor har det också blivit. Bäst var såklart fantastiska Island med Jenny och roliga London med Johanna...

2016 har också varit året jag fattat ett stort beslut som kommer att påverka åren framöver. Jag skyndar långsamt, men har ett bestämt mål. Förberedelserna pågår. Det känns pirrigt. Och ett bestämt mål är inte så exakt som det kanske låter. Tiden får utvisa vad som blir...

Världens bästa lilla människa!

Några mål, önskningar eller förhoppningar inför det nya året, då? Jag avger aldrig några nyårslöften och fattar inga revolutionerande beslut, men jag vill gärna att det nya året blir det år då mina redan lagda planer blir verklighet. Jag vill gärna få ordning på mitt knä och jag vill känna mig mindre ensam. Det känns som ganska rimliga förväntningar, överhuvudtaget.

Så här i slutet av 2016 har jag börjat med en ny, spännande vana. En liten stunds meditation varje dag. Jag mediterar en innan jag ska sova. Jag somnar oftast gott även annars men plötsligt har jag börjat minnas mycket mer att jag drömmer. Jag minns inte alltid om vad, men jag minns att - och det är nytt. Den vanan avser jag att fortsätta med.

Härmed önskar jag oss alla ett gott, nytt och kärleksfullt 2017!

These Foolish Things - Bryan Ferry

hand i hand

Vi går promenader, Sigrun och jag. På en timme hinner vi inte många hundra meter men vi tar det i hennes takt, letar bra pinnar, tittar på hundar och fåglar, provar parkbänkar och slänger små stenar i avloppsbrunnar. I lekparken har parkförvaltningen ännu inte fått bort löven och där kan vi traska fram och tillbaka och prassla hur länge som helst. Eller så kastar vi upp löven högt i luften och låter dem singla ner över oss. Och så kletar vi med clementiner. Mmm.., säger Sigrun. Jag också. Gott!

Så går helgen, som började i norra Skåne med ett möte och sedan ett par koppar kaffe och skön musik innan jag gav mig i kast med fredagstrafiken på E6:an... och avrundas här hemma med mer clementiner, spenatsoppa och kanske en film. Det har funnits en ljudbakgrund. You want it darker. På repeat i bilen, i timmar. Texterna är ett enda stort farväl. En uppgörelse med Gud och religionen. Försoning och ett väl levt liv, där människan gått sin egen väg och inte alltid varit på samma linje som Gud men alltid levt med kärlek. Lättrörd som jag är är det nära till tårarna, ibland.

Traveling Light - Leonard Cohen

oh captain, my captain...

Fare thee well, Mr Cohen...

Leonard Cohen är död. För mig var han Den Störste. Jag kan bara ha varit 13-14 år när jag först upptäckte honom och sedan har han varit med mig. Bildat en stor del av soundtracket till mitt liv. I med och motgång. I glädje och i sorg. Och ofta i min ensamhet. Sångerna, texterna, rösten som med tiden mörknade alltmer... alltid har han funnits där och inte bara musikaliskt utan också med en viss skärpa kommenterat kärleken, religionen, politiken... Livet. I sin lyrik och i sina noveller, korta historier. Nu är han borta. Men hans verk lever vidare med mig så länge jag gör det. Lever, alltså. Att välja en låt som skulle vara representativ är snudd på omöjligt. Hans lägstanivå var enormt hög. Så jag blundar och väljer någon, bara...

Hey, That's No Way To Say Goodbye - Leonard Cohen

hmm...

Ofta vaknar jag på natten. Ungefär vid halv fyra. Hjärnan drar på i hundranittio och jag hittar ingen stilla plats att gå till, i mina tankar, så att jag kan koppla av och bort och somna om. Allt jag försöker tänka på är jobbigt. Vanligen somnar jag om ändå men det kan, som den här natten, ta över en timme. Måste ta tag i några lösa ändar och knyta upp...

Kevlarsjäl - Kent

the noble art of selfdefence

Gotta love the colours!

Om ingen annan tar hand om en får en ju göra det själv. Så jag tar hand om mig. Mycket. Bra och delikat mat, mycket träning, goda böcker, kanonmusik och ett par, tre teveserier av god kvalitet. Träning och att hålla sig för sig själv är också bra försvar om en inte vill bli förkyld, t ex. Och jag har ju faktiskt varit mer än kärnfrisk i över tre år nu. Det är nog inget slumpmässigt sammanträffande. Alltid något.

Och så är det höst. Underbart och äntligen. Luften lite klarare och löven börjar skifta färg. Skogen luktar härligt av svamp, fukt och begynnande sönderfall och jag kan spela en favoritlåt på repeat, dagarna i ända. Den är verkligen inte särskilt märkvärdig men den bär minnen av fria, glada höstdagar i en tid som både ligger långt härifrån och samtidigt så nära att jag kan svära på att det bara var förra, eller möjligen förrförra hösten.

Höst på min planet - Lars Winnerbäck

referensramar

I en grupp ser vi filmen The Secret Life of Walter Mitty. Vi har jobbat med dagdrömmar, och andra, och vi har läst och diskuterat James Thurbers novell. Ganska tidigt i filmen frågar en elev: "Men jag fattar inte... vad gör han? Vad är det han jobbar med?". För den som inte sett filmen kan jag avslöja att han jobbar som negative assets manager, dvs han har hand om LIFEs stora fotoarkiv. Och... jag inser att inte alla av dagens digitala unga vet vad ett fotonegativ är... och jag känner mig med ens uråldrig.

För övrigt är filmen underbar. Varm, rolig, inspirerande och... till stor del inspelad på Island. Halleluja, typ!

Space Oddity - David Bowie & Kristen Wiig

Stykkíshólmur! Vårt vandrarhem ligger precis till vänster, utanför bilden!

om island vore en religion...

När en kommer till en plats och känner sig hemma, som att en hör till. Eller skulle kunna. Jag tror det finns ett uttryck för det. Island är så för mig. Jag kan inte sätta fingret på det men det är något med naturen. Den sätter mig i någon slags stämning. Den gör något med... själen? Samtidigt som jag skriver det ser jag att det låter ruskigt cheezy, men ändå är det på något vis så det är.

Jenny och jag, då. Two birds of a feather. Vi bara körde omkring och njöt. Lät naturen sätta agendan. Gjorde avstickare. Stannade och tog in fantastiska vyer. Körde omvägar. Och någon gång tillbaka. Korsade våra spår. Såg samma landskap från olika vinklar. Vi gjorde det en ska göra; Þingvellir, Strokkur och Gullfoss, förstås. Blå lagunfällan gick vi inte i utan letade upp ett vanligt litet hett bad, dit folket från trakten gick, i Laugarvatn. Jag simmade i den iskalla lilla sjön, också. Vi sov på airbnb (Reykjavik), vandrarhem (2 nätter i Stykkishólmur) och i bilen (2 nätter vid Hvalfjörður). Fikade på caféer, fina restauranger, grillade ute i naturen, åt medhavd mat köpt på stormarknad och drack morronkaffe på bensinmackar. Vi var ute och spanade på valar - och fick se minke whale och whitebeaked dolphins - och vi vandrade upp mot Glymur, som är Islands högsta vattenfall. Där fick vi ju bryta halvvägs på grund av mitt pajade knä, men det var ändå en vacker vandring, så långt den varade. Kikaren var verkligen en bra grej att ha med, både för att kika på fåglar och för att ta in avlägsna landskap.

Vi föll i trans över enorma lavafält och miljoners grymma vattenfall, det ena vackrare än det andra. Väjde för får på vägarna och såg längtansfullt upp mot lockande glaciärer (men vi hade inte bil nog att kunna köra upp), fascinerades av grottor, imploderade vulkankratrar och alla dessa sjöar och vattendrag. Vi gick på ett par muséer och vi fantiserade kring sagorna om de män och kvinnor som slagit sig ner på ön och försökte förstå hur ön kan ha sett ut när den till stora delar var täckt av skog.


Vi provade att äta surhaj (ja, helt klart ett avsteg från min kost men vafan...) ute på en gård på Snæfellsnes, där familjen berett denna delikatess (?) i många generationer och förälskade oss i de små lunnefåglarna som fiskade i hamnen i Stykkishólmur och sedan bojkottade vi krogar av bara fan, när vi var tillbaka i Reykjavik och upptäckte att folk äter dessa små raringar. Ja, vi strosade i stan, också, drack öl på svincoola bakgårdsserveringar och spanade på folk. Vi knäckte uttalskoden, hyfsat, och var ute och red på islandshästar, bara Jenny och jag och guiden Dani, som var från Brasilien, hade bott i Barcelona fem år och nu ville prova på något nytt. Vi skrittade över porlande bäckar, töltade fram i det höga gräset, satt av och halvlåg i solen och filosoferade en stund innan vi vände tillbaka och fick oss en härlig galopp. Turismen på Island växer fortare än islänningarna riktigt hänger med, berättade en man jag pratade med i Borgarnes. Jo, vi märkte det. Ibland fick vi fara långt och länge innan vi hittade ett fik längs vägarna. Samtalen snurrade en del kring att starta upp ett av de där saknade caféerna. Var, vad och hur. Tänk om...

Þyrla!

Och ändå... vi har ju bara skrapat lite på ytan. Vi valde medvetet att bara lära känna en liten del av ön. Nästa gång blir det en annan del - och andra äventyr. Det går liksom inte att bli färdig med Island. Jag blir det nog inte, i alla fall. Och till nästa gång grottar jag ner mig i Arnaldur Indriðasons krimböcker och ser The Lava Field (Hraunið) på Netflix. Och drömmer lite.

Om Island vore en religion...


... skulle jag vara troende.



Annars, då? Det är som det är. Inte sämre. Men inte heller bättre.

Joga - Björk

story of my life

Kirkjufell, Snaefellsnes.

Jag kan inte skriva så mycket om Island. Inte nu. Det är för nära och jag vill smälta intrycken, tankarna, känslorna. En fantastisk resa, på så många plan. Jag återkommer till den, framöver. Det gör jag. Liksom jag tänker återkomma till ön, rent fysiskt.

Med mig hem från Oslo fick jag Johanna, och Stitch, och vi har lugna, fina dagar här. Kärlek. Vi promenerar, fångar Pokémon (Johanna... jag bara tittar på och tycker det verkar kul), ser film och pratar. Igår var vi i Långasjö, tog en solig och varm promenad runt den lilla sjön och skulle fika på det [vad det verkade] mysiga caféet vid vandrarhemmet. Det var nog den påvraste fikan jag haft på länge, vad avser det lekamliga innehållet. Tur vi hade lite kladdkaka och glass hemma.

Idag tar vi en annan, längre promenadrunda, och sedan får det bli ett besök på The Tea Room. Det blir bra. Och i morgon ska vi göra en utflykt till Öland. Johanna har aldrig varit där och jag vill visa henne de finaste ställena!

I övrigt? Jag mår kass. Är låg. Ledsen. Knäet gör att jag inte kan springa. Alls. Har inte kunnat på två veckor nu. Knappt gå i trappor. På Island fick vi avbryta vandringen upp till Glymur, ungefär halvvägs. Men det var en vacker väg, så långt det funkade. Hur eller hur... jag har tappat lusten. Kan jag inte springa så är det som att jag inte vill något annat heller. Cykla, till exempel, vilket ändå funkar hyfsaat med knät. Det är annat också... något som är lite i olag och som jag måste åtgärda om det inte ordnar upp sig inom en månad eller två. Inget farligt, men väldigt irriterande och dessutom en smula... begränsande. Och så känner jag mig, alla mina ljuvliga barn till trots, ensam. Jag tror att jag behöver träffa någon. Snart. Fånigt? Nja. Det tycker jag inte. Jag har varit själv rätt länge nu. Typ... fyra år? Två män har jag haft vissa förhoppningar på, under den tiden. Båda har, efter visst visat intresse, plötsligt träffat någon annan. Story of my life. Så... jag måste vidare. Eventuellt. Frågan är hur fan det ska gå till?

The Rains of Castamere - Sigur Rós

men för helvete

När en har skrivit ett tre mil långt blogginlägg, som till och med känns riktigt bra, och så bara försvinner allt? FANHELVETESALLAPITTJÄVLARSKITÅFANÅSATAN.

Det får bli lite bilder från senaste dagarna, i stället.

En kärleksvisa - Sven.Ingvars

Världens bästa Sigge!

Det är ett skimmer i molnen,
ett glitter i sjön
Det är ljus över stränder och näs

Jag springer runt en stor sjö.
Här är södra utloppet

I mitten långt där borta... Mangskogs kyrka

Bara några kilometrar kvar...

Liten febrig Sigrun

Sigrun sover sött hos gamlamorfarn

Sigrun har fått lite Alvedon
och tar en fika längs vägen