but... why?

Augusti 2014. Första paret färdigsprunget. Det har blivit några par sedan dess. 

I ett löparforum (min "klubb": Lonesome Runners) för en liten tid sedan. Någon slänger ut frågan "varför springer du och vad gör det med dig?". Jag funderar inte särskilt länge över svaret...

För att jag kan.
För lyckan och glädjen i att min kropp, trots ålder, svarar på utmaningen och blir allt starkare.
För att det rensar min hjärna.
För att det låter mig uppleva alla årstider och väder så intensivt.
För att det hjälper mig hålla vikten.
För att det är klart billigare - och bättre! - än terapi.
För att det bidrar till mening i min tillvaro.
För att det tydligen håller mig frisk (inte varit sjuk på evigheter).
För att det ger mig styrka att orka vara ensam.
För att jag riktigt känner hur stressnivåerna sjunker - särskilt i tuffa perioder.
För att det ger mig ork att umgås med barn, barnbarn och sköna vänner.
För att jag får så mycket tillbaka i form av fantastisk sömn, god hälsa, stolthet över mig själv och en grym konditon.
För att det ger mig hopp om ett långt, bra liv.
För att det är så enkelt att göra.
För att jag kan göra det varhelst jag vill.
För att det gett mig helt nya upplevelser av resor och platser.
För att det sätter mitt förhållande till arbetet på rätt plats.
För att jag kan. Sa jag det?

Och tänk... just idag är det två år sedan jag tog upp det här med löpningen igen. Så nätt och försiktigt i början och nu... en del av mitt liv, helt enkelt. Fantastiskt. Jag har sprungit i skogarna, och på vägarna, här hemma i och runt Byn. Jag har sprungit i en liten by i Frankrike, i parker i Oslo och Köpenhamn, längs vatten i Stockholm, i lummig och backig grönska i Helsingborg, längs stränder i Falkenberg och i Yorkshire, på alvar på Öland, på svartnad lava på Island och så många andra platser. GRATTIS till mig själv!

Raining Blood - Slayer

och sen bara...

...gör jag det!

Nytt PB. Nu är målet nära!

På en tisdag. Och trots att det är 22,5 plusgrader när jag sticker ut, efter jobbet, vid halv sex. För övrigt: vad är det för sjuk temperatur? Den femte april? I Småland? Och jag... jag bara flyger fram. hejar på flanörer och promenörer. Noterar vitsipporna i dikeskanterna och glömmer ljudboken i mina lurar och låter benen bara trumma på. Andas i takt. Djupt nere i magen. Trycker på uppför backarna och slappnar av utför. Allt stämmer - även om jag måste göra två superkorta stopp för att halvt kräkas ut äckliga flygfän...

Hur eller hur. Löpningen... den är verkligen som ett magiskt piller! En kick för själen och en tripp för kroppen! Söndagens obalans är ett luddigt minne blott.

En himmelsk drog - Kent

gympaläraren

Torsten på jakt...

Nu har jag kollat på första avsnittet av Gympaläraren, med Kalle Zackari Wahlström. Och jag gillart! Inte som en helhetslösning på ungas allt mer minskande fysiska aktiviteter men som en möjlig väg. Som inspiration. För lärare, föräldrar och - inte minst! - unga. Och det är dessutom ett viktigt och angeläget ämne! Forskningen börjar se exempelvis tendenser till benskörhet och andra åldersrelaterade sjukdomar hos tonåringar!

Jag tänker på min egen skolgång och de förhatliga idrottslektionerna då det skulle hoppas på dessa jävla bockar och plintar och presteras ridsvängar på räck och annat totalt meningslöst. Meningslöst i bemärkelsen att det aldrig gavs några sammanhang, eller valmöjligheter. Och på hur kul det blev när vi skulle dansa, spela handboll eller springa 100 meter - men också hur sällan vi fick göra sådant.

För egen del hade jag 5:or i alla mina skolämnen utom idrott och textilslöjd (där jag hade 2:or...). Och ändå - de som känner mig nu vet att träning och kreativt textilt skapande (sy nytt, sy om, sticka, virka, brodera, whatever) är just sådant jag har som ett par av mina största intressen. Skolan lyckades inte slå ihjäl mitt intresse för detta, trots frenetiska försök... Men tänk om jag hade haft fler möjligheter att utforska vad jag tyckte var roligt? Upptäcka mina talanger eller rentav få stöd att skapa dem? Så annorlunda större delen av mitt liv hade sett ut då, framför allt när det gäller hälsa och välbefinnande!

Hon börjar ta sig framåt nu!

Jag ser hos mina egna barn, i varierande omfattning, att de inser vikten av att röra på sig och när det gäller älskade Sigrun och hennes eventuellt kommande syskon och kusiner tänker jag göra min del för att stötta henne/dem till massor av fysiskt hålligång! Promenader, lek och bus i parker, skogsäventyr, pulkaåkning, upptäcktsfärder, trädklättring (jag låter mina improduktiva äppelträd stå kvar), simhallsskoj, cykelutflykter, och allt annat!

Slut på morgonens rant. Nu ska jag se om jag kan få ut jägaren Torsten på lite fysträning. Solen skapar solkatter via datorskärmen och han jagar dem frenetiskt. Jag tycker han kan gå ut och jaga något levande i stället - även om det bara är en yrvaken fluga, eller något.

Here Comes The Sun - Nina Simone

lördagförmiddagsbestyr

Viola Concerto in G major - G P Telemann

tgif

Jobb.
Löpning.
Styrketräning.
Posta ett brev.
Köpa hem broccoli och frukt.
Köra hem.
Tömma träningsväskan.
Byta om till lite slappekläder.
Laga middag.
Dricka ett glas vin medan ugnen gör sin del.
Ringa far och mor, som har gäster och inte har tid att prata (bra det).
Äta.
Kolla dokumentären Rebellerna, på SVT Play, och må lätt illa. En fanatisk fundamentalist är en fanatisk fundamentalist är en fanatisk fundamentalist.
Bli sömnig.
Fundera på att krypa ner under täcket och lyssna vidare på Potensgivarna. En ytterst lättsam, och lite småputtrig, roman, som gjord för långa löpturer och tidiga kvällar.
Men... först ska jag se Borgen, på Kunskapskanalen. Verkligen härligt nördigt och underbart, i största allmänhet.

A Day In The Life - Jeff Beck

skymnings-kbt

Klockan är en bit över fem innan jag kommer mig ut. Springer upp mot skogen ändå. Ingen pannlampa. Jag är lite trött innan jag kommer iväg och en liten tanke finns på att jag ju kan springa en lite kortare runda. Men löpningen känns så lätt och varje gång jag måste göra ett vägval driver jag mig vidare, in mot det mörkare. När fåglarna tystnar och skogen kliver lite närmare stigen tycker jag att jag hör det knakar inifrån skogen. Jag hostar lite diskret så att ett eventuellt livsfarligt djur, typ en älg, ska veta att jag är i faggorna och kanske dra sig längre inåt markerna. Det verkar ju fungera, för jag ser inget. Sista biten innan jag är tillbaka i Byn är det nästan helt mörkt, men då är klockan också drygt sex och jag blir så himla glad att ljuset ändå är på väg tillbaka. Det känns som ganska nyss det var kolmörkt när jag gick hem från jobbet, om eftermiddagarna. Jag tror... det blir en vår, även i år.

Tides of the Moon - Mercury Rev

planer

Äntligen! Nu har informationen om årets första resa kommit! Det blir en träningsresa, med fokus på löpning! Jag är både taggad och en smula nervös för att slänga mig ut i det där. Att träna ihop med andra - och med en tränare som säger till mig vad jag ska göra - ligger helt klart en bit utanför min komfortzon. Men det får gå.

Jag har förhoppningar om att en härlig vän och kollega hakar på!

Born To Run - Bruce Springsteen

bortom emmajävlaboda

Stolta pappan, i Fredriksbergs have

Köpenhamn. Skön stad. Jag, Matilda och Sigrun tog tåget i fredags efter jobbet och Mike mötte oss på Hovedbangården. Buss några minuter och så var vi i Frederiksberg. Jag förstår att de trivs i området. Livlig stadsdel med massor av småbutiker, caféer och restauranger. Gröna oaser, vackra gamla stenhus och sköna bakgårdar Vi gick ut och åt sushi och sedan tillbaka hem igen. Tanken var att dricka varsitt glas vin när Sigge Siggelito somnat men vi var så trötta att det nog bara blev ett halvt.

Lördagen blev Sigrunmys och god frukost och promenad i Frederiksbergs have (där ska jag springa nästa gång jag hälsar på!), en smaskig fika och lite shopping och så småningom hem och hämta ryggsäcken och bege mig vidare mot Helsingborg för att tura lite med trivsamma vänner innan kvällens clou - konsert med Mats & Morgan och Magma. Jag var inte alls på humör för M&M, men Magma var helt magiskt sköna och vilken energi! Jag är så glad att jag inte skippade detta!

Sömnig Sigrun

Det jag inte är glad för är att så många karlar (OBS inte män, och definitivt inte de i mitt sällskap igår) ofta beter sig som idioter ute på lokal. Utan någon som helst hänsyn knuffar de sig förbi, trampar en på fötterna, ställer sig bredbent precis framför en, trots att det finns plats runtom, så att en (jag) inte ser scenen, armbågar sig fram vid baren och viftar med plånboken och (lyckligtvis inte så ofta, men det hände igår igen) ställer sig alldeles för nära (min komfortzon sträcker sig helt klart längre än 0,5 cm) och när jag flyttar mig klänger de efter. FYFAN. Om jag upplever det som störande, hur ska det då inte vara för de unga och snygga tjejerna? BLEH.

Som logi hade jag lånat en liten etta på Högaborg och dit begav jag mig direkt efter spelningen. Skönt att ta en snabb dusch och kura ihop i sovsäcken. Vaknade av strålande sol och en vidunderlig utsikt över stan och sundet. Låg och drog mig och lyckades sedan lokalisera lite kaffe, även om det var Gevalia. Say what? I Zoégas hemstad? Hm.

Jordbodalen, Helsingborg

Drack kaffet halvliggandes i soffan och filosoferade. Behöver tänka över saker och ting i mitt liv. Eftersom jag tänker ännu bättre när jag springer drog jag på mig löparkläderna och begav mig ut för att springa en sväng. Jag hade tänkt kanske en halvmil, lite drygt, men det var så fint och jag hade ett sådant fantastiskt flow. Jag blev ju inte trött! Och när jag till slut behövde runda av för att hinna duscha och promenera ner till Knutpunkten för lite frukost innan tåget hem så var jag uppe i 12,5 kilometer. Hade jag inte haft en tid att passa hade jag nog klippt en mil till! Tänk, så inspirerande det kan vara att springa i ny miljö ibland. Inte tänka på löpningen alls utan bara njuta av solen, luften, vattnet och alla vackra träd. FLOW.

Mississippi Blues - Johnny Winter

Tunnel under Södra Stenbocksgatan, Helsingborg

beslutsångest

Ständigt dessa beslut. Jag får ångest av det. Hur farao ska jag kunna veta vilken deal som blir bäst? Varför måste jag hålla på och bestämma sådant hela tiden? BLEH.  Sist "glömde" jag fylla i och skicka in men det blev ju en ganska dyr historia. Får väl försöka ta mig samman. Snart. Kanske. Jag har en månad på mig...

Desto större beslutsamhet visade jag för en stund sedan då jag avrättade en stor och synnerligen välnärd Tegenaria domestica på badrumsgolvet. Intressant med min spindelfobi. Den har avtagit med åren och jag kan mycket väl helt bortse från små exemplar av spindelfamiljen - så länge de inte sitter i t ex sovrumstaket. Utomhus är jag numera helt cool med dem. Men när det dyker upp ett nästan handflatestort exemplar på mitt badrumsgolv stannar fanimej hjärtat. Jag hoppar inte upp på toalocket och skriker, men hjärtat står helt still medan jag helt "kyligt" dödar inkräktaren och spolar ner den i toan. Två spolningar. Sedan drar det igång på full speta och jag får som en våg av hetta som sköljer igenom hela kroppen och jag blir alldeles matt. Händerna blir skakiga och jag mår lite illa. Och nu är jag dömd att scanna av badrummet (det går på nanosekunder men jag gör det) varenda gång jag går in i där. För lång tid framöver. Och så måste jag googla upp monstret och ta reda på vilken slags härkelse det handlar om. Hyfsat tvångsmässigt.

Nu är det verkligen väldigt sällan jag ser spindlar i mitt hus. Knappt en gång om året, ens. Och det gäller även källaren. Klämkäcka förståsigpåare säger att det är bra med spindlar i huset. Det är ett tecken på att huset är friskt, hävdar de. De får påstå tills de blir blå i nyllet, om de vill. De har ändå fel. Spindlar bor där det finns gott om insekter och det har inget alls att göra med fukt och/eller mögel. I mitt kärnfriska hus är det ont om insekter.

För övrigt är det måndagsmorgon och alla i huset är vakna och pratar och kaffar och spekulerar och det känns himla ovant att inte jobbpreppa under tystnad. Eller med bara P1 som låter i bakgrunden. Och i morgon kommer Johanna och lille Stitch, också. Det blir intressant att se hur katterna reagerar på en pigg jycke i huset!

Our House - Madness

at the end of the day

Redo!

Utflykt idag, igen. Svartbäcksmålas spår lockade för en lite längre distans. Variationen och det mindre hårda underlaget. Att komma mig utanför sockengränsen. Ryggan packades och efter lunch stack jag iväg. Jag valde, efter visst övervägande, att köra ett av femkilometersspåren tre varv. Det var tungt och inte jättekul precis hela tiden, men varför ska det vara det? Att pröva sina gränser och vidga komfortzonen är, för mig, en del av grejen med att springa. Liksom att, trots värkande lårmuskler, kunna notera de vackra, knallgula blommorna som växer i kanten av de svarta små vattendrag som kanske gett området sitt namn. Att le mot en kvinna som rastar sin amstaff och sedan möta henne på nästa varv (hon hade hunnit ett halvt) och heja, som vore vi gamla bekanta. Springa om ett strövande, till synes förälskat, par och försöka skärpa ihop sig och inte se så jäveltrött ut. Tänka på springande vänner, andra lonesome runners och på den i bilen väntande återställningsfikan. Ge mig själv någon minuts gåvila medan jag trycker i mig en jolmig Nöt-Crème och tar ett par klunkar vatten. Känna doften av skog och vår. Se hur en del av björkarna börjat få musöron och fundilera på varför inte alla... är det månne olika sorter?

Jo. En blir rätt slut av att springa långt.

Och så till slut "gå i mål" och snabbt få av mig den svettvåta tröjan och på med en torr och krångla av den lika våta behån under och sedan krypa in i en varm jacka, dra i mig en halvliter vatten och så slå mig ner vid ett bord för att fylla på energidepåerna och bara sträcka på benen och vifta med fötterna en stund innan jag vänder kylaren mot Byn igen.

Alternativ mealprepp idag. Tänker att det vore fint att ta med lite kanelisar upp till Oslo. Lägger dem sedan i frysen, utom några jag ska ta med till mina goa kollegor på Industriprogrammet, i morgon bitti, som alltid bjuder på gott kaffe.

Medan jag ringer och pratar med sjuk son, på bättringsvägen, lagar jag en god middag och diskar upp i köket efter bullbaket. Hänger upp de nytvättade träningskläderna på tork och inser att jag glömt de jag hade i fredags. Får köra en halvtom maskin. De kan inte ligga några dagar till... Stryker en skjorta, lackar naglarna och landar i sköna fåtöljen exakt när Babel börjar. Jag är osäker på om jag orkar se hela eller om jag ska krypa i säng...

Du Hast - Rammstein

Norsk mealprepp!

andlöst spännande (sportig blogg)

Skärmdump is da shit!

Jag har ont i halsen. Jag skrek så högt, när Charlotte Kalla kom ikapp och gjorde en fullständigt fantastisk och sensationell spurt, att katterna sprang in under soffan och min röst sprack. Tur jag kan vara tyst ända till kvällen...

Jag ser reprisen efter en stund och blir lika tagen. FATTA att skidåkning är något av det mest spännande och underhållande som kan ses på teve!

Vilken BRAGD! Givetvis av hela laget men... utan Kalla hade det inte blivit någon medalj alls. Nu bidde det en av GULD!

We Are the Champions - Queen

balanserat

Idag, när jag cyklade på med rätt schysst motstånd (i lurarna Panteras Mouth For War... A New Level... Walk... Ja, albumet Vulgar Display of Power, alltså), kände jag mig... GLAD. Tillfreds. Till styrketräningen - Amy Winehouse. Alltid lika bra! Jag hade lätt kunnat dra till gymmet igår, men har jag bestämt mig, så har jag. BALANS. Min rytm. Inte överträna eller vara så ambitiös att jag tröttnar. Tisdagar och torsdagar. That's it. Och ibland en fredagseftermiddag - som belöning. Idag var jag GLAD att det var tisdag och träningsdag. Imorgon har jag andra planer. Tids nog är det torsdag...



I min brevlåda idag: en ny kokbok! Det var ett tag sedan! Nu blir mina köttfria [mån]dagar ännu lite mer inspirerade.


Nu får det bli soffan en stund. Med filt och kuddar. Samt katter.

Walk - Pantera

PS. Kolla här nedan. CHECK på allt utom vindruvorna. Eller... ganska ofta, men... den ekologiska Amaronen kostar 557 spänn... och det är lite väl mastigt.

the vuxenlife

Jag är inte riktigt säker på vad som hänt. Plötsligt bjuder jag inget som helst motstånd mot att dra till gymmet och träna. Men jag har mina aningar om vad det beror på. För en gångs skull har jag hittat en balans. Jag ger inte järnet och tränar fem dagar i veckan - bara sådär. Och jag tar det lite nättare på gymmet, också. Inte så att jag mesar - ånej! - men eftersom jag måste vara försiktig med mitt knä så blir det inte megapasset allan på motionscykeln, utan bara 20 minuter utan alltför stor belastning, helkroppsgenomkörning på maskinerna och sedan tio minuter cykel igen. Idag ökade jag på med tjugo minuter även efter maskinerna, och liiite mer belastning, och det kändes fint. Så småningom kommer jag givetvis att köra järnet igen, men jag tror att hemligheten kan vara att jag bestämt mig för att går dit två, max tre, gånger på en vecka - och ha fasta dagar. Mår knäet okej imorgon ska jag dra dit och enbart cykla lite innan jag tar den där härliga senlånglunchen i bästa sällskapet!

Kanske har jag också blivit lite vuxen? Måste inte tävla ihjäl mig - om så bara med mig själv? Hursomhelst har jag hittat en rutin jag verkligen, verkligen gillar och vill fortsätta med!

Funkar riktigt bra som träningsmusik:

Cake and Sodomy - Marilyn Manson

helluva najt

En annan tid, en annan plats

Jag somnade inte alltför sent igår kväll. Det är en lyx att kunna unna mig att vara uppe lite längre och veta att inga väckaranordningar kommer att störa min goda morgonsömn - och att Lundströms bokradio finns på podden om jag skulle sova bort radiosändningen. Jag har inte superkollen Allan på hur det funkar med sömnrytmer men jag tror att man efter en stunds sovande på tidiga natten sjunker ner i en ganska djup sömn. Så är det i alla fall för mig. Därför är det extra obehagligt att vakna en meter ovanför sängen, någon timme efter insomnandet, medan larmet tjuter på brutalvolym på nedervåningen... Hjärtklappningen var inte att leka med, kan jag säga. Jag stänger av oljudet med fjärrkontrollen men är jag dessutom undrar varför larmcentralen inte ringer och frågar vad som står på ser jag att det inte finns nätåtkomst på mobilen. GAH. Medan hjärtat försöker skjuta sig självt ut i omloppsbana runt sovrummet startar jag om den och sipåfan om inte jag får kontakt med omvärlden igen. Missat samtal från sagda larmcentral. Jag ringer upp och pratar med en kille som säger att han kollat kamerabilderna och att allt är lugnt och stilla. Hade jag inte hört av mig själv hade de skickat en väktare.

I det läget är jag glad för Facebook och Quizkampen och Instagram och Twitter och fan och hans mormor, som förströr min hjärna tills hjärtat hinner ikapp. Så småningom somnade jag ändock om och sov som en bebis tills klockan var en god bit över åtta. Jag tror jag kan ha vaknat till vid halvsex en sväng, mest bara för att jag kunde och för att det är så skönt att krypa ännu djupare ner under duntäcket och sova vidare.

Speaking of duntäcke... så måste jag nog få hit en pelletsbrännarserviceperson. Den har stängt av sig i natt igen och med tanke på att den inte blivit servad på ett par år så kan det nog vara läge. Alternativt hög tid.

Ute småblåser det, termometern visar drygt tre minusgrader ute och himlen är vackert ljusblå. Jag ler för mig själv när jag tänker på att Torsten kom tassande in i mitt rum på morgonkröken (kanske var det just där vid halvsex?) och inte sprang sin väg när jag började småprata med honom utan stannade en god stund och lyssnade, med huvudet på sned, på mitt joller. Strax dags att sätta en ljuvligt doftande lussebullsdeg. Saffran galore!

Innan vi vet ordet av är julen över och det är sommar igen! Då spelar de här goa gubbarna på SRF!

Speak When Spoken To - Freak Kitchen

soffläge

Det är fint i skogen om kvällen och dofterna är annorlunda. Liksom mer mättade. Solen lyste sned över vägen och pulsen var hög och jämn. Fullt fokus på rörelse och andning. Kände av lite spring i benen, men det får vänta ett tag till.

Och minsann om det inte hann bli ett fodral till innan jag la ner för idag.

Nu blir det Historieätarna och sedan blir det sängen. Bums!

Montana - Frank Zappa

turista sig lite

Jag får väl tjacka upp mig på en stylish abaya!

"Nästan alla utländska besökare i Saudiarabien är muslimska pilgrimer. De besöker främst vallfartsorterna Mekka och Medina. Numera kan utländska pilgrimer även resa till andra delar av Saudiarabien."
(Landguiden, om turism i Saudi)


Nå. Jag är inte muslim och inte är jag någon vidare pilgrim, heller. Men till Saudi ska jag! Woop woop! Mike kollar, redan i morgon, upp hur jag "enklast" får visum. Troligen kan jag få ett turistvisum, men en inbjudan kan säkerligen underlätta. Det här blir spännande värre! Och KUL!

The Kiss of Babylon - Orphaned Land

snöjävlastorm

Det fanns stora blå himmelssprickor i molnen när jag gick ut men jag hann väl bara ett par kilometer innan det började snöa. Hård snö. Som små ilskna frigolitkulor, liksom. Bara att gå på. Efter en stund fick jag motvind också. Hurra! När jag vände upp mot skogen blev det av naturliga skäl, mer lä och så småningom övergick de elaka snönålarna i mjuka, väna änglavingar. Men det snöade förbaske mig hela tiden, ändå.

Nu är jag inne - blöt och trött, men samtidigt på betydligt bättre humör än när jag gick ut. Och solen har brutit igenom igen. Dags för en varm, lång dusch och sedan en mugg te. Kanske sova mig lite middag?

Northern Sky - Nick Drake

a winter's tale...

Medan telefonen/kameran laddar upp sig snyggar jag till här hemma. Genom fönstret noterar jag att det blåser lite vilket nog kan förstärka den enda minusgraden så jag byltar på mig en extra tröja och sjalar och annat som kan tänkas värma en vägarnas vandrare. Sedan går jag ut och upp mot Krysseboda. En av mina favoritrundor. Inte så lång, kanske totalt 4 km, men rätt lagom.

Snöigt. M. Ronnby CC

Vinden är lite bitig av och till men jag har klätt mig rätt och håller dessutom ett tillräckligt tempo för att få upp puls och värme. Snön hänger kvar på grenar och stammar och skapar Narniastämning. Jag möter kända och okända människor och alla hälsar vi glatt på varandra. Någon powerwalkar och några klappar en raggig liten ponny. Andra pratar i telefon eller med varandra. Alla har vi röda kinder och glada ögon.

Här är jag. M. Ronnby CC

Jag tar omvägen om affären för att köpa en sak jag ju glömt...

river deep...

... mountain high... Spinningpasset blev ett bergspass. Jag har alltid trott att bergspass skulle vara extra tunga, men det här verkade allt annat än avskräckande. Eller så är det min synnerligen goda kondition, som jag tror t o m imponerade en smula på idrottsläraren? Jag får nog ta och köra ett sådant emellanåt - har sett att de kör det på torsdagarnas lunchspinning, ibland. Vann gjorde jag också. Ett månadskort på gymmet. Typiskt att när jag för en gångs skull vinner något - så har jag ingen nytta av det. Jag har ju årskort. Jag funderar som bäst på vem jag ska ge det till. Det gäller 1-30 april.

Men tokskönt var det, alltså - och roligt! Lite extra kul att hetsa med idrottslärarkollegan...

Förutom denna väl tillbringade förmiddag har jag börjat räfsa i trädgården. I det som en gång har varit en rabatt på baksidan av huset såg jag väldigt vackra tulpanblad. Det ska bli spännande att se vad det blir för slags tulpaner där. Kanske en udda sort? Jag tror det är hög tid att göra en ritning av trädgården och börja anteckna vad som dyker upp!

Mannen lagar salsa. Till det blir det klyftpotatis och entrecôte. Smarr!

samling

Det är måndagsförmiddag. Jag sitter vid mitt skrivbord med en mugg kaffe och unnar mig en stunds paus efter att ha besvarat lite mejl, kollat veckans schema och säkrat upp att jag har koll på läget. Samlar ihop mig inför nästa arbetsryck. Bara två lektioner på måndagarna, men desto mer av allt annat som måste göras.

Ute är det mörkgrått och klafsblött. Några elever på väg ut sprang nyss förbi med pappkartonger över huvudet. Att ha paraply med sig är uppenbarligen vuxenpoäng. Det bådar inte gott för min och Ingrids pedagågiska powerwalk i eftermiddag. Vilken tur, då, att träningsväskan ligger färdig i baksätet på bilen! Jag hinner till gymmet och riva av ett cykelpass efter sista lektionen och innan eftermiddagskonferensen. Om det nu inte blir vår sköna mil, dårå. Jag saknar våra härliga samtal, ju!

Det är ofrånkomligen höst nu. När jag vaknade några minuter före sex var det mörkt ute och vi var tvungna att tända lamporna i sovrummet. När jag duschat klart tände jag ljus på det lilla fikabordet i köket och satte på radion. När man nu ändå måste upp och iväg kan man ju se till att åtminstone starta dagen så mjukt och varsamt som det bara går. Idag var jag extra trött; jag har inte sovit så bra (kanske för att vi åt middag alldeles för sent igår - efter bion) och kroppen var mer än motvillig att ta klivet över sängkanten.

På min väg upp till Byn lyssnade jag på Alexander McCall Smiths The Double Comfort Safari Club (No. 1 Ladies' Detective Agency) i bilstereon. Underbar och lågmäld feelgoodbok, med en tro på det goda hos människan. Att höra den läst på vad jag tänker är botswana-accent gör inte upplevelsen mindre angenäm.

Väl framme på jobbet fortsatte jag mjukstarten med att ta en mugg latte och sätta mig och ögna igenom DN, i skolans café. (På några sekunder kollade jag också upp emmabodasidorna i Barran och Östran.) Det är inte bara ett skönt sätt att starta upp arbetsdagen; det är också ett bra sätt att möta både elever och kollegor på ingående. Vi hinner prata, fånga upp någon idé och kanske också avverka någon aktuell fråga. Sedan är det spikskorna på och fullt ös medvetslös...


Emmaboda 13 september, 2010