uppstuds

Jag kanske överdrev lite igår, när det gäller arbetet. Jag stressar upp mig, för att bli klar i... väldigt god tid.  I princip skulle jag kunna sätta alla betyg den här veckan. I princip. Detta eftersom jag så gott som alltid ligger i framkant. Kan jag säga att jag stressar för att... slippa stressa? Jag gjorde just det, i alla fall. Sa det, alltså. Så vilopulsen är rätt okej, jag sover gott de allra flesta nätter, och det brusar inte mer än vanligt i huvudet. Jag har varit med ett tag. Och efter semestern tar jag emot min sista mentorsklass. Operation: nedräkning börjar.

Brorsan mår lite bättre men orkar inte prata i telefon eller ens smsa. Pappa var vid gott mod,när vi pratades vid för en stund sedan, eftersom mamma varit piggare, ätit och druckit idag. Han oroar sig för all provtagning, magnetröntgen och whatnot han ska göra i slutet av veckan men tycker också det ska bli skönt att kanske få en del klara diagnoser och eventuellt också prognoser.

Jag har fyllt i uppsägningen av lägenheten nu. men inte skickat in den än. Jag hinner, jag flyttar ju inte förrän i september. Sitter här med en mugg kaffe och funderar på... att jag blir lantis snart. Gruvar mig för flytten. Packa,kånka, bära... göra mig av med barlast. Funderar på om det finns någon som köper CD-skivor nuförtiden. De är inte värda särskilt mycket, men jag vill ju inte bara skicka dem till en loppis, heller. Undrar om jag kommer känna mig isolerad därute. Eller om det kommer vara skönt att komma hem om kvällarna, elda i kaminen och njuta tystnaden. Jag funderar på möjliga vandringsvägar med hunden och hur jag ska göra med resorna till och från jobbet. Praktikaliteter mest, ändå. Jag tror det bli bra. Egentligen kanske jag borde tänka på vad jag ska göra sedan, också. Ha en plan för när familjen flyttar tillbaka hem igen. Men... det löser sig säkert. Annars kanske jag gör slag i saken och skaffar mig en husbil. Det är också en lösning, förstås. 

Jag hade en del abbat jag tänkte skriva om här och num men tankarna vill inte riktigtordna sig i snygga rader. Jag gör ett nytt försök, kanske redan imorgon.

   Midsommarnatt -  Marc Jungermann

att skiljas...

 ... är att dö en smula. Sägs det. Fan tro't.

I morse mötte jag en kollega alldeles utanför, på gatan, när jag skulle ut på morgonrundan med hunden. Han höll på att packa en bil som till och med är mindre än min. Ja, vi har bott grannar men inte umgåtts. Arbetsplatsen är stor och vi arbetar på olika våningar och i olika rektorsområden. Men jag gillar honom. Han är enkel och klartänkt av det jag uppfattat. Verkar ha sunda värderingar. Dessutom är han grym på att sticka och sy sashikosöm. Möbelsnickeri också. Han berättade hur han snickrat sina möbler så att de lätt går att montera isär och ta med sig. För han flyttar nu. Långt bort. Han har arbetat på vår arbetsplats något år och trivs inte. Och trivs man inte så går man, säger han. Jag mumlar med. För jag tycker ju likadant. Och ändå stannar jag. Jag har nog blivit bekväm eller kanske rentav feg? Få arbetsplatser kan matcha min lön och jag har nu inte så många år kvar tills jag går ut i den eviga ledigheten. Men han slutar, alltså. Det gör också H. Och D. Och C. Och G. Och S. Och M. Och en hel hög andra. Efter sommarlovet sitter andra på deras platser vid fikabord och möten. Jag dör inte av det, men det känns så trist. Visst får jag nya kollegor och visst kan det bli bra, men jag inser ju mer och mer att jag själv borde göra likadant. Arbetsglädjen får jag kanske inte tillbaka, men självrespekten kanske växer? Jag bläddrar bland annonser för lediga lärarjobb och filar lite på min Linkedin.

Man skiljs. Man överlever. Ibland stärkt. Ibland tilltufsad. Men man överlever väl.

Julee Cruise - Falling

helgerna

I helgen som gick träffade jag en god vän, och tidigare kollega. Vi hade hyrt en liten stuga längs Ynde byväg, i Blekinge, och vi liksom bara... var. Åt gott, drack gott vin (hon är kännare på riktigt och väljer alltid mycket goda viner) och pratade. Trots att vi är en bit in i september var fredagskvällen så ljum att vi kunde sitta ute till sent, sent. Och inga mygg! Lördagskvällen var också ljummen, men regnstänkig så då satt vi inne. Och dessemellan besökte vi en lite kul gårdsbutik, strosade lite längs vattnet i Sölvesborg och promenerade med hunden i bokskogen. På söndagen tog jag den långsamma vägen hem. Stannade till vid Haväng och tog mig en strandpromenad i duggregn. Tittade på båtarna i Skillinge hamn. Vågor som bröts och skummade på Löderups strand och sedan en liten, misslyckad, svampexkursion i en blandskog. Men det spelade liksom ingen roll att jag inte hittade någon svamp... det är bara så skönt att följa sina infall och låta saker hända. Jag behöver det.

Helgen som kommer. På fredag vinprovning med några kollegor. Hälften av gänget har fått förhinder och det känns som att vi kanske skulle skjutit upp hela träffen... På lördag tänkte jag, om det inte är busväder, ta med mig Sigrun och Torvald till Ystads djurpark. Föräldrarna ska på fest i Köpenhamn, så jag ska stanna över till söndagen. Vi ska nog hitta på lite fina grejer tillsammans.

Arbetet rullar på. Mycket att göra och jag blir fort trött. Men jag väljer att fokusera på eleverna och undervisningen och det känns just nu väldigt bra. Resten får bli som det blir. Nui höst har vi ämnesträffar i religion och det känns som att det kan komma ut något konkret och användbart av det. Då ökar också motivationen. Studieresor ska också planeras. Jag tänker att eleverna kommer att uppskatta detta och om jag orkar tänker jag absolut resa tillsammans med dem. Men så ska det planeras och bokas och grejas och... jag har inte tid och ork till det, riktigt. Jag får väl bita ihop, typ. Och ha siktet inställt på helgerna.

Songs from the Wood - Jethro Tull

veckorna

Från morgonens hundrunda...

Oj, så snabbt veckorna ändå rullar på. Var det inte måndag typ igår? Det är med lättnad jag laddar för veckans kortaste arbetsdag (jag slutar tolv på fredagar!). Energin är låg om vardagskvällarna. Jag gör enbart det nödvändiga; lagar något enkelt att äta, eller äter yoghurt med müsli, och går ut med hunden. Lyssnar på ljudbok eller podd och stickar lite.  Det är torftigt, men det får vara så. Idag började jag nio och slutade straxefter tre vilket innebär att jag har ite mer ork och jag såg till att utnyttja momentum. Var hungrig när jag kom hem, men gick direkt ut med hunden, fixade något snabbt att äta vid köksbordet och sedan vek jag tvätt, städade badrummen, diskade och torkade undan allt medan min robotdammsugare (jo, jag har en sådan... det är en rescue dammsugare... familjen som hade den kunde inte ha den kvar pga vettskrämt barn... och min gamla oldschooldammsugare var trasig så jag var i verkligt behov av en) gör sin del av jobbet. Vattnade växterna och ansade ett par av dem. La in några räkningar för betalning. När Robban (jag tänkte att dammsugaren kan heta så) var klar våttorkade jag golven och sedan tog jag ut soporna. Nu är mitt hem återigen trivsamt och ganska fräscht och resten av kvällen ska jag sitta här i soffhörnet med stickningen och endast göra avbrott för kvällspromenaden med Floyd och tillagning av något gott te.

Imorgon blir träning efter jobbet (jag har tagit upp styrketräningen sedan ett litet tag och det händer något bra i huvudet på mig när jag gör det) och sedan ska jag packa och köra upp mot Blekingegränsen där jag och en god vän hyrt en stuga ett par dagar. Vi ska inte göra något särskilt; bara umgås, samtala, gå långa sköna promenader och äta gott (hon är en fenomenal kock). Njuta av att hösten smyger sig fram.

semester

Jag har haft semester. Inte bara från jobbet utan också från mycket av sociala medier. Jag har instagrammat och lagt ett inlägg om dagen på Facebook, men i övrigt lagt tid och energi på annat. Familj. Vänner. Ljudböcker. Stickning. Vandringar. Livet.

Jag har försökt komma underfund med saker. Det eviga: vad ska jag göra med detta mitt liv? Hur vill jag ha det med saker och ting? Jobbet. All annan tid - den fria. Jag skulle gärna gå ner i arbetstid, men... det skulle kosta mig för mycket när jag en gång ska gå i pension. Så... jag har bestämt mig för att min strategi istället ska vara "good enough". Jag är trött på att engagera mig, vilja utveckling och förändring. Det är inte det att jag inte vill bli vassare på mitt arbete, eller ifrågasätter huruvida vi behöver skruva på allt bra vi gör och se vad som kan bli ännu bättre. Jag orkar bara inte brinna för det längre. Jag har tappat lusten. Jag vill bara göra ett förbannat bra jobb visavi eleverna.

I övrigt vill jag...odla min trädgård. Utveckla och fördjupa mina intressen och mina relationer med familj och vänner. Upptäcka nytt, rentav. Ha tid att se och uppleva allt det goda i det lilla livet.

I helgen som gick var jag och hälsade på min kusin Annette och min faster. Fastern bor i Grundsund, detta ljuvliga lilla fiskeläge på Skaftö, nästan ute i havsbandet. Så lättsamt. Så enkelt. Bara vara. Vandra, samtala, äta gott. Sitta på en klippa och bara glo. Varför kan inte livet alltid få vara så? Med en grupp elever ser jag på ett TED Talk om att How to find and do the work you love. Och jag känner mig som en fejk. Visst gillar jag mitt arbete. Visst har jag ofta kul och visst trivs jag med att arbeta med ungdomarna och jag har en del verkligt sköna kollegor, men... gör jag verkligen det jag älskar? Svar: nej. Om jag kunde välja fritt - utan att behöva tänka på de ekonomiska konsekvenserna - skulle jag inte arbeta heltid på en skola. Jag skulle göra något helt annat.

Och så är det stressen. Jag försöker vara uppmärksam på mig själv och se eventuella varningssignaler. Och jag ser till att ha trevligheter att se fram emot under hösten så att mitt fokus inte enbart ligger på jobbet och alla förväntrningar där. Imorgon, till exempel, har jag bjudit hem några sköna kvinnor på middag. Det blir fint!

Och... det får väl bli lite Stones, ändå...

The Spider and the Fly - Rolling Stones

svinotta

När jag har möjlighet att sova till halvåtta, ja, då vaknar jag fem... Nu är klockan sju och hunden har fått en morronpromenad, jag har duschat och dricker nu en rejäl mugg kaffe. Hett och svart. 

Stressen är påtaglig. Jag tycker till och med att det är jobbigt att hiva ner lite grejer i en väska och sticka iväg, för ett par dagar. Men jag kör på. Snart semester. För min del lättar det redan i studentveckan, för då tänker jag vara klar med allt. Allt. Sådant som hjälper mig är att ta mig ut i naturen, även för kortare stunder. Att vara ute i Börringe och hänga, eller arbeta i trädgården. Här hemma är det tyst och stillsamt. Tittar inte ofta på teve. Lyssnar på ljudbok (just nu Shuggie Bain, av Douglas Stuart) men ibland är det svårt att hålla fokus. Min roliga, komplicerade, härliga stickning har jag lagt åt sidan och har lagt upp en fullständigt mindless sjal. Det blir meditativt. Jag lägger mig tidigt om kvällarna. Avslutar dagen med att lyssna på någon guidad meditation. Det funkar nog hela vägen till mitten av juni. 

Kaya - Bob Marley
(Tack för påminnelsen, Cuby)

ordning och reda

På fredag ska jag träffa en läkare. Det är skumt att boka läkare nuförtiden. Man får svara på en massa frågor via sms och en sköterska frågar om något hänt de senaste månaderna som bidragit till mitt välmående.Välmående? Jag ifrågasätter ordvalet och hon menade tydligen motsatsen. Hm. Nå, vi får väl se vad det ger. Kanske kan jag få någon bra strategi att få mer energi? Något tillskott? Jag äter mycket tillskott redan (vitaminer & mineraler) som vegetarian och nästan-vegan, och vid blodgivningen för några veckor sedan sa de att jag har väldigt bra värden. Men den här tröttheten... den liknar inget jag tidigare varit med om. Jag dyker ner i arbetet. Det "måste" jag ju sköta. Jag försöker ligga i framkant och inte låta rättningshögarna växa. 

Och så försöker jag vara strukturerad även i övrigt. Inte spara disken. Ordning och reda i byrålådor och garderob. En god vän uppmuntrar sig själv med att föra bok över sina klädutgifteroch sedan klappa sig på axeln när hon räknar ihop ett år och bara har köpt (nytt och andrahands) för 1165kr. Jag köper verkligen inte särskilt mycket kläder, så detta kan ju faktiskt bli lite roligt, ändå. Visserligen har det bara gått en månad och jag har bränt av 1850 spänn ungefär... men det var inköp jag behövt göra länge (tre t-shirts i merinoull, korta och långa ärmar och en praktisk men säkert helt otrendig vind- och vattentät jacka från Didriksons - allt detta absolut nödvändigt för att ha det nöjsamt när jag är ute) och när jag funderar kan jag faktiskt inte komma på vad jag mer skulle behöva under året? Kanske ett par träningsskor, typ "walking". Kanske inte?

Hunden var hos frisören idag. Då åker man till Tomelilla och medan han blir ansad brukar jag sitta på ett franskt café (jo... de spelar franska chansons, ägaren bär liten hatt och kallar mig "Madame"... och han är faktiskt fransman, så han kommer undan...) och dricka gott kaffe och sticka. Så även idag. Det kändes som en treat. Jag kan diock inte säga att jag satt där och tittade på folk, för idag var jag helt själv. Så till den milda grad att en snubbe stack in huvudet och undrade hur länge jag hade öppet idag. 

En kär kollega och vän gjorde sin sista arbetsdag idag. Nu går hon i pension och jag kommer sakna hennes glada sällskap och kloka tankar. På jobbet, that is. Vi ses ju utanför den sfären då och då, som väl är. I morgon fyller hon år. Jag måste komma ihåg att ringa henne.

The Partisan - Leonard Cohen

inhale, exhale

Just nu befinner jag mig i ett veritabelt "stormens öga". Allt är läst, bedömt, återkopplat och alla elevers hittills uppnådda mål är ifyllda och dekorerade med personliga tips pch råd hur man ska komma vidare mot högre mål. Ja, jag har till och med haft några framåtsyftande samtal med elever som vill mer. Vi gör ju inte något nytt, sa min chef när vi hade medarbetarsamtal i höstas och jag hade mage att antyda att jag kände mig trött och stressad - och att det var arbetssituationen som var orsaken. Nej. Kanske gör vi inget nytt. Men vi gör... mer. Av samma saker. Förra läsåret skulle samtliga elevers "uppnådda mål" fyllas i två gånger. En gång i höjd med höstlovet och en gång i januari. Det här läsåret ska vi göra det tre gånger. På så vis ökas arbetsbördan i smyg varje läsår. Något nytt, eller något mer, införs - men inget tas någonsin bort i den andra ändan.

Och pandemisituationen är allvarlig i Skåne. Får vi öppna skolan innan sportlovet, månne?

Mitt andningshål är att ge mig ut. Dagliga promenader med hunden, där en alltid är ordentligt lång så att jag får motion, också. Och helgerna, förstås. I lördags var det underbart väder med sol och en västnordvästlig vind. Några minusgrader. Jag tog med fika och vandrade ute på Kabusa, längs havet och runtomkring Hammars backar. Absolut underbart. I söndags åkte jag en bit inåt landet istället, och vandrade längs Krageholmssjön. Grått och kanske runt nollan. Inga vildsvin, trots att en bekant mött två stycken förra veckan. Två vuxna grisar och två ungar. Och ett koppel med jägare och hund i hasorna... Jag hittade ett fint ställe att ta fram trangiat och laga kaffe. Satt där och glanade ut över sjön och förde meningsfulla samtal med hunden. Det finns planer för kommande helg, också.

Har jag hittat något hus än? Nej, det har jag inte. Men jag spanar. Jag måste väl sätta in en annons i papperstidningen också. Men... drar mig för själva flytten. Fifan sicket tråkgöra.

En god vän (eller ja... vi var i alla fall väldigt goda vänner för några år sedan) har börjat höra av sig. Jag vet inte riktigt hur jag känner med det. Hon är pratsam (ja, fast på Messenger, dårå) och berättar om vad hon håller på med just nu men ställer också frågor till mig om sådant som kommer att uppenbara hur pinsamt frånvarande hon varit i åratal, om jag besvarar dem. Samtidigt har vi haft vansinnigt roligt ihop, genom åren. Nostalgi som kitt för vänskap? Jag vet inte.

Fan också. Uppdaterade jag alla pedagogiska planeringar?

All Tomorrow's Parties - Lou Reed

sigge skådar

Sigrun kom och hälsade på i helgen. Lördagen ägnade vi åt loppisbesök (fångsten blev ett par Bamsetidningar i mint condition, för en krona stycket), lekplatslek vid Saltan (fast jag tror vändan ner på stranden, där vi gick längst ut på en av de långa pirerna och tillbaka på stranden skrev vi varandras namn i sanden med jättebokstäver, uppskattades minst lika mycket) och pyssel här hemma. På söndagen tog vi med oss bullar, clementiner och varm choklad (te till mig) och knatade i Sandskogen. Om man väljer de mindre stigarna blir det tillräckligt äventyrligt för en femåring, med klätterträd, vildsvinsspår och kul stenar att försöka komma upp på. Fikat intog vi där klitterna hänger ut över stranden, med ett dropp på två-tre meter. Vi dinglade med benen, skalade clementiner och filosoferade i solvärmen. Sigge hade med sig den lilla kikaren jag köpte till henne, när vi var på Skånes djurpark, och hon satt och spanade ut över vattnet. Tillbaka i skogen igen använde hon den för att försöka upptäcka ekorrbon uppe i furorna.  

Idag har jag haft min första jobba-hemifrån-dag. Jag gillar det. Jag har ett helt annat fokus utan att känna mig det minsta stressad. Två veckor till att börja med, men inte ens chefen tror att det stannar vid det. Trist att inte ha riktig kontakt med eleverna - i övrigt känns det okej. Och definitivt mer in control än när vi började med distansundervisning i våras.

Och så har jag en ny telefon. Jag byter sällan. Bara när jag måste. Och nu var jag tvungen eftersom skärmen är på väg att lämna in på den "gamla" (två år är ju inte mycket för en telefon, tycker jag). Den flimrar och blir mörkare och mörkare. Antagligen har den åkt i golvet en gång för mycket. Skärmen är hel, men antagligen skadad ändå. Och jag kan omöjligen vara utan telefon. Så idag fick jag hämta ut den nya och installera och småpyssla. Jag känner mig hyfsat teknisk när jag kan göra sådant på egen hand. Men jag tappade det nästan när jag, på väg ut med hunden, upptäckte att mitt headset/in-ears inte passar ihop med luren. Så nu har jag beställt en liten adapter. Mycket med det elektriska.

Jag var ju ute på Ravlunda och tältade för ett tag sedan, bland får och en och annan häst. Jag har span på en vintersovsäck och eftersom jag upplever det som ett väldigt fint ställe att campa på så har jag en liten idé om att sticka ut igen, någon kväll, och testa värmen i sovsäcken. Men så såg jag det här...

... och blev lite betänksam. Jag är verkligen inte rädd för en enstaka varg men jag vet inte om det är hundar i allmänhet eller jakthundar i synnerhet som en del vargar inte riktigt är förtjusta i och det vore ju lite trist om lille Floyd blev vargmat. Fast... kanske är det bara en vilsekommen en som råkat driva liteför långt bort? Och mänsklig närvaro kan tydligen också verka avskräckande. Jag fick berättat för mig idag att 2012 var det tydligen ett helt gäng vargar (flera olika individer säkerställda via DNA) som härjade bland fåren på Österlen och att en del frivilliga sov ute på betesmarkerna just för att verka avskräckande på vargarna - och det verkar ha fungerat. För övrigt är ju vargen oftast skygg och att få se en ärnog något man bara kan drömma om. Dock... jag har hört den - och det var mäktigt.

Inga svar än på min "annons" om att hyra hus. Men jag är optimistisk. Det kommer! Och till dess är det ju inte som att jag sitter i sjön.

Look At Yourself - Uriah Heep

when it rains it pours...

Så kom då äntligen beskedet att skolan stänger fr  o m måndag och två veckor framåt (till att börja med; ledningen avvaktar Region Skånes nya direktiv som ska komma 17 nov). Situationen är en helt annan än i våras. Smittan sprider sig på skolan - särskilt på vårt program, efter vad det verkar - och de senaste dagarna har det varit halvtomma klassrum och många elever som varit oroliga (liksom vi, och vårdnadshavarna) och andra som suttit hemma och väntat på provtagning/provsvar, följaktligen inte fått komma in till skolan och därmed missat en massa. Nu får alla hålla sig hemma och även om vi inte kan stoppa smittspridningen kanske vi kan bromsa in den något litet - och under tiden kan de allra flesta få undervisning (nej, vi har inte erbjudit digitala lösningar för fysiska lektioner). Vi lärare bör också arbeta hemma i görligaste mån, men är ombedda att komma in på måndag för studiedag, information, kraftsamling och kanske ta hem material, då. Jag kommer arbeta hemifrån. Jag tyckte det kändes bra i våras (eller... i längden blev det ju slitsamt med distansundervisning, men det gick lättare hemifrån) och nu är det ju kanske bara för ett par veckor. Kanske.

Förra veckan var ledig. Åh, så ledig. Jag hade jobbat som en galärslav innan för att verkligen, verkligen slippa ens tänka på arbetet under lovet - och si, det lyckades. Jag åt middag med tre fina kollegor, inne i Malmö, pysslade hemma, jobbade en dag som funktionär på högskoleprovet, gjorde ärenden, hade liten familjemiddag här hemma, karvade pumpor i Börringe, lånade hem de små människorna - i tur och ordning - och var ute och gick i skogen.  Jag stickade en hel del också. Och läste. Jag var... ledig. Och det var skönt.

Och nu är det helg igen. Jag är ju rätt tråkig, så här händer inget spännande. Ikväll är det film, pizza och stickning. I morgon tror jag Sigge kommer hit. Vi ska gå på loppis, har jag lovat. Och besöka någon bra lekplats. På söndag ska jag väl tvätta och gå en långrunda med el jycko.

Två inlägg på en dag. When it rains it pours.

Mellan branta stränder - Jan Johansson

snart, så...

I fjärran hägrar en veckas ledighet. Eller... fjärran och fjärran - fredag är sista arbetsdagen. Sedan kan jag leva mitt liv i frihet i nio dagar. Jag hade ju tänkt och hoppats på en Oslotripp men så blir det nu inte, på grund av anledningar. I stället blir det lite familjeliv, en dags extrajobb (jag ska jobba med/på högskoleprovet), en middag med goda vänner och så ska vandringskängorna på... jag har inte riktigt bestämt var jag ska vandra, men det hinns med.

I nuet är det naturligtvis en mängd arbete. Omdömen ska skrivas in i systemet, om samtliga elever i mina kurser (ja, andra lärare gör såklart samma sak i sina kurser...). Detta innebär i sin tur att jag går igenom många inlämnade arbeten, tittar på resultat osv. Jag tänkte bli klar idag för imorgon har jag något så ovanligt som ett roligt möte; jag och en kollega snickrar på ett alldeles nytt upplägg för religionsundervisning! 

Jag borde också knåpa ihop en annons och sätta in i gammelmedia (den lokala papperstidningen). Jag vill bo i ett litet hus. Än så länge ska jag nog hålla mig i de här krokarna och att köpa något vill jag inte. I en trakt där till och med kolonistugor går för över miljonen har jag inte heller råd, ens om jag skulle vilja. Men kanske kunde jag hyra mig ett litet hus, inte alltför långt från stan? Samtidigt spanar jag på tänkbara torp, eller små hus, att kanske köpa och sakta rusta så jag kan ordna ett permanentboende på sikt. Där tänker jag i mycket vidare banor. Jag kan tänka mig att bo lite varstans.

A Fine Day to Die - Bathory

just ranting

På gårdagens morronmöte gick jag in och var arg. Sådär så att jag knäppte händerna i knät och andades i fyrkant. Jag var inte irriterad på något särskilt, utan i största allmänhet eftersom de där mötena ytterst sällan är effektiva och att det inte går att gå därifrån med en tillfredsställande känsla av att faktiskt ha hunnit göra det som står i den ambitiösa dagordningen. Det var likadant igår. Självfallet hann vi med ett par bra saker. Resten fick skjutas på framtiden igen, vilket innebär att det kommer att ligga och skava till nästa gång. 

Befriande är dock de samtal jag har med en del kollegor. Vi diskuterar viktiga saker som har med vår undervisning att göra likaväl som reflekterar över vår situation eller ventilerar mer privata tankar. Jag är också mentor för en nyexad kollega och våra samtal känns relevanta och är ofta uppmuntrande, för oss båda.

I lördags var det familj för hela slanten. Jag körde in till Malmö och strosade runt med Jenny, vi åt lunch och sedan gick vi på Disgusting Food Museum. Kul och intressant. Lagom ansträngande. Sedan körde vi ut till Börringe och hängde med dem. Middagen var, som så ofta, tio personer runt matbordet. Kul prat och god mat. Hemma igen såg jag The Lady in the Van, på Netflix. Fin liten film. Och vi kan alla hamna där. It's a fine line... I söndags var jag bara hemma och pysslade. Tog en lång promenad vid havet med hunden. Lagade veckans lunchlådor och stickade. Såg The Social Dilemma, vilket stämde till viss eftertanke även om det egentligen kändes en smulaförenklat och det inte var några direkta nyheter som levererades.

Idag har jag lite sovmorron. Jag sov inte längre än jag brukar utan ser i stället till att ha väldigt gott om tid att lyssna på nyheter, dricka mitt kaffe, fundera. Om en stund ska Floyd får en ordentlig runda inna jag beger mig till saltgruvan.

Come Give Me Love - First Aid Kit

vi skrattar inte längre

Jag distanserar mig från jobbet. Jag som en gång brann för yrket, för eleverna och för möjliga förändringar och utveckling har helt tappat min jobbmojo. Jag tycker fortfarande om den del av yrket som handlar om elever, undervisning och lärande. Jag tycker också om många av mina kollegor. Resten är mest skit. Jag är så inihelvete trött på att springa på varenda boll i den heliga ökade-måluppfyllelsens och ökad-kvalitet-i-undervisningens namn. Det är inte friskt att man som lärare utöver undervisning, mentorskap och det som därtill hör, ska arrangera resor och nu jättekulig ersättning för uteblivna sådana med stora krav på innehåll och förväntningar på utfall m m, ta emot potentiella elever på besök, vara involverad i marknadsföring, meditera med eleverna (Erasmusprojekt med positiv psykologi som huvudinnehåll), tvingas att varje termin - för varje klass - ha minst ett ämnesövergipande samarbete utan att få tid avsatt för inventering, planering och förarbete av detta, genomföra risk- och konsekvensanalyser för beslut som redan fattats en våning upp, instagramma allt kul vi gör på programmet (jo, det är sant -och vi förväntas alla ta vår del av detta), ha undervisning av tvåor och treor på delvis distans, och en grabbnäve andra saker som var och en är riktigt bra - men som blir totalt insane när det ska genomföras simultant och helst under käcka tillrop. Skolledningen låter meddela att uttryck för stress på grund av alla kringuppgifter är en ickefråga då det inte finns några sådana.

Flera kollegor mår dåligt, är helt eller delvis sjukskrivna och/eller trötta, desillusionerade och modlösa. Värst av allt: vi skrattar inte längre. Vi skojar inte. Driver inte. Vi biter ihop och vadar vidare i sörjan. Möjligen småler vi lite bittert åt någon kollegas trötta sarkasm.

Men helgerna. Då lever jag. Jag är själv eller umgås med familj och vänner. Förra helgen var jag i Gränna och på Visingsö med mina systrar och i lördags hyrde jag stuga med två gamla kollegor (och goda vänner) från Emmajävlaboda. Det var fint. Bäst var kanske att jag körde uppåt redan i fredags. Parkerade i Haväng och vandrade en bit ut på Ravlunda skjutfält där jag satte upp mitt tält, där marken börjar falla ner mot havet. Det blir tidigt mörkt nu, men jag fick ställt allt i ordning och sedan satt jag där vid trangiat och lagade en enkel middag, kokade te och tittade på stjärnorna och de blinkande ljusen tvärs över Hanöbukten (kanske Hällevik?). När nattkylan blev för rå kröp vi in i tältet, hunden och jag, och somnade gott. Vaknade till soluppgång och tog en lång promenad innan det blev grötfrukost och nybryggt kaffe.

Autumn Leaves - Eric Clapton

mayhem

Maj har varit just det; MAYHEM.

Men idag sprang de ut, mina SA17A, och trots att vi, rent praktiskt, separerades för tre månader sedan kommer jag att sakna dem. En del mer än andra. Så är det ju. Men... en så mysig klass. Jag hoppas att det går dem väl i livet. Det är de värda.

Jag är, helt traditionsenligt, fullständigt slut. Jag dricker, också helt traditionsenligt, bubbel i min ensamhet. Lite nöjd är jag - också det helt i enlighet med mina studenttraditioner. Jag rodde det i land ett år till. Jag var klar med alla betyg (även ettornas) i god tid. Jag har, för första gången, hunnit fundera och planera lite inför höstterminen.

Tre arbetsdagar kvar. Sedan en semester, som alltid känns oändlig i början och sedan försvinner som en snålt tilltagen fredagslöning. Vad jag ska göra? Jag har, seriöst, ingen som helst aning - förutom Grövelsjön vecka 31. Jag funderar på ett tält, en sovsäck och en roadtrip. Trangiakök finnes.

Mannen i den vita hatten - Kent

Jag kan få dig när du vill.

denna våren ett liv

Jag arbetar hemifrån nu. De flesta av kollegorna har valt att göra detsamma. Det känns märkligt men också mindre stressigt. Jag får mer gjort på kortare tid och snart har jag inga släpande bedömningar som tvingar mig att knapra novalucol. Men denna trötthet. Heshet. Olustkänslor i kroppen. Lätt huvudvärk och ibland lite yrsel. Allt symptom på corona. Men också på stress. Eller en vanlig, lättare vårförkylning. Härhemma drabbar det i alla fall ingen annan, oavsett vad orsaken är. Och på morgnarna zoomar vi, några av de bästa kollegorna, med våra kaffemuggar och tjötar som vi skulle gjort i vårt gemensamma arbetsrum.

Min och syrran Malins majvandring (ibland Valborg och ibland Kristi himmelsfärd) blir nog inte av. Och vi som till och med bokat oss en liten stuga där i Glaskogen, att vila ut i efter strapatserna. Dels mår ingen av oss riktigt 100och dels ska man ju inte beg sig ut på "onödiga" resor...Planerna för Grövelsjön kvarstår ännu och har plötsligt blivit årets enda reseplan.

Men naturen. Den finns kvar och den är gratis. Sällan har jag varit ute så mycket och gått och fikat och njutit av skog och hav. Det mår själen bra av. Och de små människorna jag hänger med. De är friska och jag inte i riskgrupp så vi har kunnat träffas nästan som vanligt. Rart och fint. På lördag fyller Mike år och om han och Matilda vill gå ut och äta på någon glest befolkad restaurang har jag lovat vara hos barnen. Någon fest blir det ju inte.

Jag läser mer, sover mer, stickar en del och har varit på onlinekonserter, som till exempel Wilmer X från KB, härom lördagen.

Låter det deppigt? Det är egentligen varken min avsikt eller känsla. Bortsett från den här malande tröttheten så tycker jag ändå att livet är ganska okej. Jag odlar i krukor på baktrappen, leker med hunden och har plockat överdrivna mängder ramslök som jag dels frusit in, dels lagt i rapsolja och dels torkat för att göra ramslökssalt av. Jag bakar bröd ganska ofta och har lagat lite rolig mat. Via zoom har jag haft after work och varit med på stickcaféer och jag och halvbrorsan har fortsatt god kontakt med varandra och jag är nästan i fas med mig själv.Det räcker en bra bit, för mig.

Bill & Bull Blues - Wilmer X

digitalisering

Vilka galna tre veckor det varit sedan jag kom tillbaka till jobbet. Men så bra det fungerat! Jag är på riktigt imponerad av både kollegor och elever, som tagit detta på största allvar. I en del grupper har banne mig närvaron gått upp. Jag har varit inne på jobbet hela tiden och det har känts bra att ha kollegorna att prata med, stötta och stöttas, även om vi av "naturliga" skäl håller en viss distans. Igår stannade jag faktiskt hemma, dock. Jag tyckte bara att det tog längre tid än vanligt att sjunga upp mig och tog det säkra före det osäkra. Men jobbade som vanligt, förstås.

Det jag tycker är verkligt jobbigt är att det är väldigt dränerande att inte möta elevera i det man kallar verkligheten. Det blir inget energiutbyte, eller vad jag ska kalla det. Och det gör att jag blir mycket tröttare än vanligt. Och kroppen tar stryk. Aldrig har jag väl suttit så mycket på jobbet som jag gjort de senaste veckorna. Plötsligt måste jag sitta stilla hela lektioner, även om vi givetvis bryter av med annat - för eleverna. Men medan eleverna kopplar ner och jobbar vidare har jag meddelanden att besvara, elever som behöver hjälp med hur man skickar in små filmer, kollegor som frågar något... så ofta utnyttjar jag inte pauserna. Vi har alla höj- och sänkbara skrivbord - men vi kan ju inte sitta på arbetsrummen och ha lektioner... och pulpeterna i klassrummen har bara plats för datorn och inte något annat material Så alltså sitter jag... och axlarna och ländryggen värker och knäna bråkar...

Ljuspunkt: naturen! Det har väl inte enbart med stillasittandet i sig att göra - utan nu kan jag ju vara ute och gå mycket mer (även om högerknät jävlas) utan smärtor och det gör jag. Sandskogen, Hammars backar, Sandhammaren, Svartskylles lilla naturreservat... Kanske skulle jag köra ut till Stenshuvud idag? Eller spara det till måndag, då Sigrun kommer hit - om vi båda är friska. Men jag är alltså ute väldigt mycket, har fika med mig och bara njuter. Någon gång har det varit tristväder, men då har jag, efter promenaden, suttit i bilen med kaffetermosen. Vilsamt.

Och även om det innebär ännu mer skärmtid så har den senaste veckan både bjudit på (nå - det var jag som initierade det) ett stickcafé, med några ur det gänget, och en AW, med mina systrar -via Zoom. Attans käckt.

Norwegian Wood (Rare Psychedelic Acid Bootleg) - The Beatles

s.n.a.f.u.

Tillbaka till jobbet i måndags. Min härliga vikarie Sara hade gjort precis som jag gjorde innan hon började, efter jul, och i alla kurser pågick det arbete av olika slag. Väldigt skönt att slippa börja fnula på planering direkt på morgonen där. Tyckte jag i måndags. I tisdags förmiddag förstod jag vartåt det barkade och eleverna fick ta med sig allt material hem, på eftermiddagen. Vi i personalen fick onsdagen på oss att ställa om till fjärr- och distansundervisning och i torsdags morse körde vi. Jag får väl säga att det gick bra och att Zoom hädanefter kommer att bli min nya religion.

Men... det känns lite märkligt att vi lärare tydligen anses immuna mot smitta,här i Ystad. Kommunens policy är att om man är frisk går man till sin arbetsplats (och ja... efter 10 veckors sjukskrivning är det väldigt fint att få ha sina kollegor i närheten... men vi har alltså kollegor som sitter på tåg och bussar och pendlar fram och tillbaka varje dag, vilket känns sådär. ), om man har symptom men är pigg jobbar man hemifrån och är man sjuk... ja, då sjukskriver man sig. I onsdags skulle vi samlas, alla, på morgonen i aulan för gemensam information - eftersom skolledningen ville att alla skulle få samma information samtidigt. Det kändes ju inte jätteövertänkt. Direkt efter det skulle programmet samlas i ett utrymme för mer information och som grädde på moset erbjöds vi gratis BUFFÉ-lunch i matsalen. Det senare var ju naturligtvis schysst, men... Och i veckan som kommer har vi minst TRE möten bokade. Man skulle ju kunna tycka att det självklara vore att vi arbetar lite utspritt på skolan och behöver vi ses så kör vi digitala möten - just så som vi förväntas göra med våra klasser. Men icke. Det här med att distansera sig socialt är tydligen inte viktigt på arbetet (mötena)..? Jag är inte det minsta bekymrad för egen del, men ska vi skydda samhällets svagaste ska vi väl vara försiktiga över hela linjen, eller..?

Jag har ju inte så jättemycket socialt umgänge i alla fall, så jag har lite svårt att relatera till folk som redan är uttråkade av att behöva begränsa sina sociala liv - och då har de inte ens behövt sitta i karantän, än. Jag umgås med Börringekollektivet och med Linus & Nathalie. Mina tjejer i Oslo kan jag inte träffa förrän det här svider över. Vi hade stickcafé för 2½ veckor sedan, men vi får väl se om någon vill ses nästa onsdag. Men det jag gör är att jag är ute mycket. Igår satte jag nytt utan-kryck-rekord; jag gick tre kilometer! Idag åkte jag ut till det lilla naturreservatet Svartskylle, med Floyd, och knatade runt där. Inte så lång sträcka som igår, men däremot mer kuperat. Ljuvligt. Absolut underbart! Och kaffetermosen är med, förstås.

Ingen St. Petersburgresa för mig och Jenny, i påsk. Shetland Wool Week har redan börjat flagga för att de kanske måste ställa in. Det verkar som att årets resa (?) blir Grövelsjön. Och min och syrrans majvandring, i Värmlandsskogarna (vi funderar på Glaskogen). Håhåjaja.

Black Smoke Rising - Greta Van Fleet

as time goes by...

Vart tar tiden vägen, denna höst? Snart slut på november också. Arbete och överlevnad. Jag inser att jag nog borde sjukskriva mig. Jag orkar ju vara på jobbet, ha lektioner och jobba tillsammans med min kandidat. Men när jag kommer hem är jag totalt slut. Fullständigt. Och som lärare är ju ens arbetstid inte riktigt slut, då. I synnerhet inte som jag haft det de senaste 2½ åren. Det ska läsas, bedömas, återkopplas och dessutom förberedas för kollegialt lärande, Ständigt KvalitetsArbete och fan och hans moster. Och jag förstår inte hur jag ska orka med.

Helgen som gick var dock lugn och fin. Familjemiddag i fredagskväll, lunch, prat och stickning med en god vän i lördags, och väldigt stillsamt hemmapyssel igår. Hundpromenader. Ljudböcker och stickning.

Helgen som kommer blir intensiv, igen. Värmländskt femtioårskalas för svågern och så träffa halvbruschan på söndag. På måndag är det operationsplanering i Hässleholm, med narkosläkare, sköterska, sjukgymnast och sånna goa grejer. Jag ska fråga om sjukskrivning då. Värken finns konstant. Snart ett år har det varit så. Molar, bränner och - ibland - hugger som elstötar. Jag sover på nätterna, men ytligt och när morgonen kommer är jag nästan tröttare när jag vaknar. Jag vill ju gärna vara i hyfsad kondition när det är dags för slakt...

Lyssnar på Leonard Cohens postuma Thanks for the Dance. Tung och mörk. Vacker.

Thanks for the Dance - Leonard Cohen

den stora vilan..?

Jag är så in i bängen trött att jag till och med sa det till min chef. Egentligen säger man inte sådant på min arbetsplats eftersom vi har "verksamhetsnära lönekriterier" och att vara jättetrött, och därmed kanske lägga sig på good-enough-nivå i sitt yrkesutövande knappast renderar fet tillväxt i plånboken. Fast... den är ju alltid tom, ändå. Vem har kontanter, liksom? Men på utvecklingssamtalet idag sa jag just det. Att jag är så trött eftersom jag har ont nästan jämt och att jag därför inte vill sätta några stora, personliga mål för det kommande året. Och hon förstod. Det gör hon ofta. Hon är väldigt bra.

Så här på torsdagar slutar jag redan tolv och nu har jag gjort några ärenden, promenerat och lekt med Floyd och bryggt en rejäl mugg kaffe. Jag behöver tvätta, städa, bada Floyd (han luktar inte hund... han luktar skunk...) och kanske kasta ner lite överlevnadsgrejer i en väska, inför helgens smålandsäventyr, men först tänker jag sitta här i soffan en stund och lyssna på ljudbok och sticka några varv. Låta kodeinet kicka in (ja, koffeinet, också...). VILA.
Sedan, så...

Men allt är inte så deppigt som det kanske låter. Bokidén gror - och jag har fler. Igår var en riktigt rolig dag på jobbet, där jag och två kollegor dragit ihop en konferensdag för våra samhällstreor med föreläsningar, fikor och sådant som hör till. Genom att använda oss av skolans aula i stället för ett flashigt konferensställe hade vi budget nog att låta Petra Malm headlina. Hon är en mycket spännande kvinna (googleis your friend!) och hon hade lagt upp sitt föredrag så att det verkligen gick hem hos eleverna. Fångade dem. Berörde. Att arrangera sådant här hör till mina spetskompetenser, och jag tycker det är väldigt roligt, men det är ju sällan jag får tillfälle att göra något sådant i mitt nuvarande yrke. Bästa grejen jag någonsin gjort var när jag sydde ihop en golf- och whiskyresa till Skottland, för bl a några höga Ericssonchefer, på nittiotalet, utan att någonsin ha satt min fot i Skottland (det har dock blivit några resor,senare). Jag handplockade och bokade banor, destillerier och fina övernattningar med goda middagar och gjorde en resrutt med mera. Mycket logistik. Sjukt lyckat blev det!

Nu i helgen bär det iväg till Emmajävlaboda. Främst för att hälsa på vännen Lena, men jag ska hinna träffa rara Joanna också, som ju lämnade oss på jobbet här för att köpa mitt gamla grannhus på Parkgatan, och bli smålänning. Och Erica vill jag krama om också. Och klappa på katterna. Kanske kan jag ta med Floyd ut i en riktig skog en runda, också? Men mestadels blir det vilsamt, som det ju är hemma hos Lena. Fina samtal, kaffe, stickning, pussel, god mat och lugna promenader. Det blir fint.

Älven - Den stora vilan

inloggningsproblem

Min Chromebook har bestämt sig för att aldrig vilja logga ut mitt huvudkonto. Men jag använder ett äldre konto som inlogg här. Därför har mina blogginlägg blivit mer sällsynta, om någon ens tänkt på det. Tills jag kan lösa problemet kan jag bara blogga från jobbdatorn, och den bär jag inte hem annat än för riktigt långa ledigheter.

Värken är som den är. Jag sover bara på knark (nej, men för mig känns kodeinet så...) men jag sover, åtminstone.

Jobbet är nu igång som om det aldrig har varit sommar och det känns bra. Jag har t o m ett par elevgrupper som är riktigt roliga att arbeta med. Som jag ser fram emot att träffa varje vecka. Och kollegorna är guldiga. Så jobbmässigt är allt helt okej.

Stickningen har verkligen blivit min terapi, min yoga, min härvaro. Och jag gör allt svårare saker. Utveckling, alltså.

Idag slutar jag nu, vid tolv, och eftermiddagen ska tillbringas på ett trivsamt café i Tomelilla (jo, det finns faktiskt ett sådant, där) medan Floyd får pälsen trimmad. Stickningen åker med. Och i helgen blir det både familjärt och kreativt. Jag ska gå en helgkurs, för nybörjare, i silversmide. Bokade för över ett halvår sedan och nu är det äntligen dags. Kursen hålls i Lund så jag bor i Börringe och får på så vis umgås med Matilda, Mike och de små gullpluttarna.

Det finns så mycket annat att skriva. Tankar, funderingar, planer. Men det får bli ett annat inlägg.

Strange Beauty - First Aid Kit